Inför säsongen 2025
Den 4 mars 2025 redovisade IFK Norrköping ett bokslut för 2024 där den ekonomiska förlusten låg på 43,8 miljoner kronor och cirka 36 miljoner kronor på koncernnivå. På grund av flera år av misslyckade investeringar på både spelar- och tränarsidan stod Peking på konkursens rand om inget drastiskt skulle ske. Samma dag gick klubbdirektör Michael Sturehed ut med att flera anställda har blivit sparkade på grund av det rådande ekonomiska läget. Han menade att en hård budget har satts och att den budgeten måste följas. Den 14 mars rapporterade NT att styrelsen hade valt att sparka Michael Sturehed. Några månader tidigare sparkades även tränare Andreas Alm, trots en 11:e plats i tabellen, något som nytillträdde sportchefen Magni Fannberg tog som ett av sina första beslut. Alm ersattes av den då 29-årige Martin Falk, tidigare förflutet i AIK, men kom senast från ett guldvinnande Malmö FF där han verkade som assisterande tränare till Henrik Rydström. Fannberg och Falk kom inte bara in med ny, fräsch energi, utan också löften som låg i linje med hur en "ideal" klubb i den Allsvenska samtiden ska agera - spela ungt, utveckla och därefter sälja med vinst. Med tanke på IFK:s ekonomiska prekära situation och Andreas Alm inställning till unga spelare föregående säsong, var detta precis vad vi som fans både ville och behövde höra. Valet som föll på Martin Falk var visserligen en chansning, men en som kändes som ett steg i rätt riktning där och då.
På förhand kändes truppen lovande med en bra mix av äldre spelare med rutin och yngre förmågor. Fanbärare som Totte Nyman, Arnór Traustason och David Moberg Karlsson kändes som helt rätt spelare och karaktärer att tillsammans med de unga, Axel Brönner, Åke Andersson och Jónatan Arnarsson med flera, att ta Peking framåt.
På planen
Trots en pigg start på säsongen med en tydlig och progressiv idé började Falks idéer blekna ju längre säsongen fortgick och IFK stod ofta utan svar i matcher. Åsikterna i supporterled kring Martin Falk började från vissa håll svänga från att han ansågs vara en modern fotbollstaktiker med en offensiv och progressiv filosofi till att bli halvt synad som naiv och något rigorös som tränare. Den generella känslan som började växa fram var att Falk ofta kunde identifiera problemen och redogöra för vad som behövde förbättras i intervjuer, men misslyckades med att tillämpa detta i praktiken.
24 omgångar och sex matcher kvar befann sig IFK på en 10:e plats med sju poäng ner till kvalplats och 10 poäng ner till direkt nedflyttning. Lagen bakom Peking hade hittills inte visat några tecken på att vara ”på gång”. Med det sagt, kändes IFK relativt säkra i mittenträsket, trots defensiva problem och en allt mer haltande offensiv. Trots en Totte som inte hade gjort mål sedan omgång 16, allt färre minuter på unga spelare och en bleknande spelidé, borde det väl inte funnits någon anledning att vara orolig? Avståndet ner till bakomvarande var väl tillräckligt och lagen bakom var väl för svaga för att vi IFK-supportrar ens skulle behöva tänka på något annat än allsvenskt spel 2026, eller hur? Ingen stress. Eller?
Jo, stress skulle uppstå. Stressen och oron tog över för varje match. Samtidigt som lagen bakom började ta poäng, verkade IFK oförmögna att ens få till kryss i matcherna. Med bara några få omgångar kvar av säsongen 2025 beslutades det att sportchef Magni Fannberg och IFK Norrköping skulle gå skilda vägar efter, vad det verkade interna slitningar. Något som ansågs vara en märklig och onödig tajming med tanke på IFK:s dåvarande tabellposition. Uppgifter från flertalet källor menade att detta skapade osäkerhet och missnöje både hos tränare Martin Falk och spelartruppen, vilket inte direkt hjälpte den formsvacka som Peking befann sig i. Efter 29 omgångar hade IFK fallit ner till en 13:e plats efter fem raka förluster på. 29 poäng efter 29 omgångar, och endast två poäng ner till ett Degerfors som fått ny luft under vingarna i och med ett tränarskifte. I sista omgången ställdes Peking mot ett starkt Blåvitt, samtidigt som ”Degen” skulle möta ett BP i ingenmansland utan något att spela för. Farhågorna som hade byggts upp i Norrköping besannades när Peking föll med 0-2 samtidigt som Degerfors knep tre pinnar i och med sin 3-1-vinst. Detta innebar att IFK föll ner på kvalplats och att kval var ett faktum.
Mardrömskvalet
Ja, ett nedflyttningskval stod nu för dörren och det mentala läget i Norrköping var allt annat än stabilt. Ett labilt försvar, en tränare som gått vilse i sin spelidé och toppspelare som antingen var ur form eller på skadelistan. Trots detta skrevs ändå IFK upp som favoriter på förhand, då Örgryte på pappret var det formsvagaste laget i hela Superettan inför kvalet. Sämre kändes det inte i Peking-lägret när ÖIS någon vecka innan kvalet åkte på storstryk med 5-0 i en märkligt inplanerad träningsmatch mot norska Sarpsborg. Så trots en skada på nyckelspelaren DMK och en Totte som var ur form fanns det ändå en optimism.
Väl inför första mötet på Gamla Ullevi valde många resande IFK-supportrar att bära blåställ. Detta som en symbol för hårt arbete i och med ”arbetarstaden” Norrköping, men även en referens till en liknande supporteraktion i säkrandet av kontraktet i Allsvenskan 2001.
Men bara 10 minuter in skulle den optimism som fanns börja rinna ur. Efter en viss dominans från IFK inledningsvis, med en missad Tim Prica-chans (som så många gånger förr), stormade Örgryte fram längs sin högerkant. I vad som initialt inte kändes som en farlig löpning befann sig Daniel Paulson plötsligt fri. Det visade sig att Lushaku gett upp sin markering några meter efter mittplan och gav därför Daniel Paulson en öppen korridor att löpa in i. Inga misstag begicks och Paulson rullade säkert in 1-0 till hemmalaget efter 10 minuter. Lushakus tafatta hemjobb var inte bara bevis på IFK:s mentala läge, utan symboliserade även hela hösten som laget hade stått för. I 43:e minuten springer ÖIS Noah Christoffersson in 2-0-målet. Trots ett rött kort för ÖIS i 55:e minuten lyckas de ändå utöka sin ledning 10 minuter senare med hjälp av ett overkligt svagt ingripande av mittbacken Max Watson. Ännu en signifikativ aktion som speglar IFK:s höst, där Watson först misslyckas med att kontrollera en hög boll som sista man och därefter blir av med bollen i eget straffområde i samband med en tragikomisk vurpa som gör att ÖIS enkelt rullar in 3-0.
Det sägs att hoppet är det sista som överger en, men efter det resultatet kan jag garantera att det var få som kände att det blir spel i Allsvenskan 2026.
Och den känslan skulle visa sig vara rätt. Returmötet präglades till stor del av matchavbrott på grund av inkastade bengaler och fyrverkerier från Curva Nordahl. Med bara minuter kvar kastades pyroteknik in på planen och konstgräset stod i lågor. Missnöjet var stort när slutvisslan till slut ljöd på PlatinumCars Arena i Norrköping och resultattavlan visade 0-0, vilket innebär Allsvenskt uttåg för IFK Norrköping. Sorgen och missnöjet på arenan var minst sagt påtagligt, med all rätt givetvis. Båda hemmasönerna Moutaz Neffati och Axel Brönner syntes till med tårar i ögonen efter det blev klart att IFK Norrköping inte skulle spela i Allsvenskan för första gången sedan 2010.
-Det känns skit. Väldigt många har trott på oss hela vägen och vi har inte lyckats leva upp till de förhoppningarna, sa en förkrossad Neffati till SVT Sport efter slutsignal.
Med de orden stängdes IFK:s kapitel i Allsvenskan för denna gång.
Ett nytt IFK värt att tro på?
Innan kvalet blev det klart att Henrik Jurelius tillträdde som ny sportchef i IFK Norrköping. Något som kom som en positiv chock för många då det innebar att Jurelius tog jobbet oavsett IFK:s stundande serietillhörighet.
Efter att ha varit ryktenas man under vintern blev det också klart att Martin Falk köptes loss den norska klubben Molde. Martin Falk blev alltså, trots de stora förhoppningarna, bara en i raden av de misslyckade tränarrekryteringarna i Peking de senaste åren.
Kort därefter ersattes Falk av den 39-årige Eldar Abdulic. Sportchef Jurelius var mån om att få den nye tränaren på plats så fort som möjligt. Trots sin unga ålder kommer Eldar Abdulic till IFK med bl.a fyra säsonger i bagaget som huvudtränare för Sandvikens IF, däribland en uppflyttning från Division Ett Norra och därefter lyckats etablera laget i Superettan. Det får alltså sägas att Eldar kommer med mer erfarenhet än vad Martin Falk hade, vilket är betryggande. Man ska heller inte underskatta vikten av att han vunnit en serie, trots att det ”bara” var Ettan Norra. Det kan vara en stor fördel i IFK:s jakt på att studsa tillbaka till Allsvenskan direkt. Trots att Eldars spelsätt inte skiljer sig enormt mycket från Falks, är han väldigt tydlig i intervjuer att beteenden kommer i första hand. Det är också något som både Eldar och Jurelius har lagt stor vikt vid, både i hur laget ska spela, men också när det kommer till rekrytering. Ett exempel på ett sådant beteende som Eldar tagit upp vid flertalet tillfällen, är ”One second rule”, eller på svenska ”En-sekundregeln”. Detta innebär i stora drag att man ska ta tillbaka bollen på en sekund eller åtminstone så fort det går, när man har tappat den.
En stor del av detta nya IFK har också varit ombyggnationen av spelartruppen. Det var väldigt tydligt efter uttåget ur Allsvenskan att Peking behövde en nystart och därmed ”rensa” truppen. Flera spelare såsom Kevin Höög Jansson, Yahya Kalley, Ismet Lushaku, Marcus Baggesen, Ísak Andri Sigurgeirsson ( initialt lån) och Max Watson försvann omgående. Även kuggarna Arnór Traustason och DMK drog från Peking. Henrik Jurelius och Eldar Abdulic satte sig tidigt ner och satte ramar för hur rekryteringen skulle se ut. Till exempel vilka spelartyper som behövs, vilka typer av karaktärer, vilket åldersspann m.m. utifrån den ekonomiska ramen de behöver hålla sig inom.
Trots att svenska vinterfönstret inte är över än har Henrik Jurelius lyckats få in nyförvärv på flera positioner. På grund av ekonomin har man behövt försöka lokalisera ”fynd” i lägre divisioner i bl.a. Sverige och Norge. Spännande unga spelare som har tillkommit är 23-årige yttern Elias Jemal på lån från norska Sandefjord, mittbacken Jonas Weber från Tromsdalen i norska trean, den 193 cm långa yttern Albert Aleksanjan från norska trean, 28-årige yttern Ryan Nelson, 18-årige Mbaye Cissé från Senegal, Kylian Seka, född 2006, senast i IFK Stocksund, Leo Lif från AFC Eskilstuna och sist men inte minst försvararen Fabian Holst-Larsen från norska Strömsgodset. Detta i samband med att de egenfostrade Axel Brönner, Noel Sernelius och Åke Andersson med fler, som förhoppningsvis kommer att etablera sig ytterligare, gör att jag tror att utgångsläget är bättre än inför förra säsongen.
Nya IFK på planen
Hittills har det ”nya” IFK, med Eldar Abdulic i spetsen, redan visat glimtar av den potential som finns i den nykomponerade truppen som Jurelius satt ihop inför säsongen. Peking inledde försäsongen med ett flertal träningsmatcher med varierande motstånd. Lag som Lindö FF, Nordic United, BP, Kalmar FF har fått se sig besegrade av ett ungt Norrköping som till en början fortfarande jobbar på att spela ihop sig. När Svenska Cupen skulle dra igång stod GAIS, Landskrona och Sandviken för motståndet. IFK var förvisso inte favoriter, men det skulle bli en intressant värdemätare när det kommer till hur laget står sig mot såväl allsvenskt motstånd som seriekonkurrenter i Superettan. Tävlingsbollen sattes i rullning i och med den inledande matchen på Parken mot Eldars tidigare gäng, Sandviken. 2-0 skrevs siffrorna till där ytterduon inhämtad från Norge, i form av Aleksanjan och Elias Jemal kombinerade fram till 1-0 i första halvlek och där Totte fällde avgörandet med sitt 2-0 sent i andra. Även Noel Sernelius utmärkte sig positivt i denna match.
Hemma mot Landskrona i andra omgången på Parken gjorde Axel Brönner matchen till sin. Efter ett felaktigt bortdömt mål (enligt honom själv) tog han det därför saken i egna händer några minuter senare och smällde upp ett kanonskott i nättaket från distans framför Curvan. Ja, Axel Brönner hade gjort sig själv hörd och visade att han inte bara är med för att delta denna säsong, utan för att göra skillnad på riktigt. Landskrona fick därmed också se sig besegrade med 2-0, även denna match fanns Aleksanjan med i poängprotokollet i och med sitt 1-0 mål.
Inför tredje matchen stod IFK och GAIS på två vinster vardera, vilket gjorde detta till en direkt avgörande match om en plats i kvartsfinal. Fyra mål framåt och noll insläppta i de två inledande matcherna, ja - en optimism kring en IFK-skräll infann sig i någon mån, Peking hade ju lyckats välta omkull GAIS året innan, så varför inte i år igen? Men nej, det ville sig inte denna gång. Peking fick aldrig riktigt igång sitt spel och GAIS var precis så skickliga och effektiva som man kan förvänta sig av ett topplag i Allsvenskan. 1-5 och en kalldusch senare fick IFK tacka för sig i Svenska Cupen. Trots två tidigare vinster, nya spännande och unga förmågor, och en försiktigt uppbyggd optimism, visade denna käftsmäll på ett nyktert och sunt sätt att truppen fortfarande är oerfaren, något valpig och att det finns en del kvar att jobba på för Eldar.
Peking besegrade nu senast också seriekonkurrenterna Öster i en träningsmatch med 3-1, i målstatistiken fanns ett självmål, Tim Prica och en Albert Aleksanjan, som verkar obenägen att inte infinna sig i poängprotokollet.
Även om situationen på ytan är lik den inför föregående säsong tycker jag att man som IFK-supporter ska välja glädjen här och lita på att Henrik Jurelius tillsammans med Eldar Abdulic kommer leda IFK Norrköping tillbaka till finrummet. Med en ny sportslig struktur och nya, unga spelare med både en vilja att visa upp sig och att bevisa sig, anförda av vår alldeles egen Totte och med hela staden i ryggen tror jag att IFK Norrköping, liksom Fågel Fenix, kommer att resa sig ur askan och att det allsvenska återtåget är redo att lämna perrongen.
