Flashback: IFK Göteborg - Malmö FF 2004
Klassikermöte, guldhopp och nerver. Få er en tillbakablick från mötet 2004 när tusentals MFF-fantaster åkte till Göteborg.
När matchen går av stapeln är jag ”bara” tio år gammal. Några år tidigare har jag rättat in mig i MFF-ledet för att få stå på en läskback på Norra och gapa, precis så som de ”vuxna” gör.
Den här dagen är något utöver det vanliga. Jag själv minns inte det, men efter att ha fått matchen återberättad för mig, och gjort min plikttrogna research, förstår jag att stormötet var utöver det vanliga.
Matcherna tidigare hade Tom Prahls pågar åkt på stryk mot Kalmar på bortaplan och Landskrona på hemmaplan. Undertecknad var själv på plats mot BoIS, och kan än i dag minnas den som en, bokstavligt talat, kalldusch. Regnet öste ner över Malmö, då BoIS sänkte MFF med en straff, som smälldes in efter sisådär en kvart in i matchen.
Så, nu åker vi bakåt i tiden..
GÖTEBORG, 25 OKT ’04. Ullevi är välfyllt med 38 938 personer på plats denna regniga oktoberdag. Bortasektionen är smyckad med himmelsblå flaggor och halsdukar. Hemmalaget väljer istället att välkomna sina antagonister på ett retfullt sätt – ett tifo med texten ”Welcome to Sweden”.
Stämningen är magisk. De båda lagen sjunger för full hals, men det är de himmelsblå som lyckas att överrösta övriga. Det här blir en början av en ny era bland MFF:s supportrar.
Kampen sparkas igång och det är Peter Fröjdfeldt som är dagens domare. Malmö börjar starkt, och det syns tydligt hur revanschsuget laget är efter två tidigare plattmatcher. Vilja, ork och en god prestation går att bevittna när fokus ligger på MFF.
Knappt 20 minuter in i matchen börjar det ske saker på Malmös offensiva planhalva. ”Di blåe” får en hörna som Louay Chanko förvaltar. Hans perfekta tillslag på bollen når Peter Abelssons panna, som nickar in ledningsmålet via stolpen, bakom en ställd Bengt Andersson.
Cirka en kvart senare ökar himmelsblått på. Andreas Yngvesson ute på vänsterkanten chippar bollen elegant fram till kompisen Thomas Olsson, som slår till den på en härlig volley. Det ser nästan lite inövat ut det där.
Med en stabil 2-0-ledning kan pågarna från Malmö andas ut i paus.
Den andra halvleken kan sparkas igång. I paus har Blåvitt gjort ut ett byte. Den 22-årige talangen George Mourad byts ut till förmån av den 36-årige Magnus Erlingmark. Nu vill hundraåringen Göteborg täppa till bakåt, och säkerligen ha in mer rutin på plan, i detta viktiga skede som återstår.
Spelet är mer annorlunda i andra. MFF har skruvat ner tempot, medan Göteborg steppat upp. Det får dock inte tolkas som att himmelsblått blivit trötta och dåliga, utan snarare enbart ur ett taktiskt perspektiv.
I minut 60 kommer en väckarklocka till Malmö, som påminner att matchen ännu inte är slut. Hemmalaget får en frispark långt utanför straffmområdet. Det är Mikael Sandklef som sparkar iväg kulan och hittar fram till Dennis Johnsson. Vad gör han? Han skarvar bollen fram till en omarkerad Peter Ijeh som kan trycka in bollen i mål. Mattias Asper i Malmömålet ser bedrövad ut. MFF-publiken gormar, skriker och buaar åt denne Ijeh, som lämnat just Malmö för Göteborg inför den här säsongen.
Efter Göteborgs reducering är det enbart stämningen på läktaren som står i fokus. Båda supporterskarorna sjunger för sina lag, men står skakiga och nervösa på läktaren trots allt. Mycket står på spel och det är två lag som nu går för guld. Ska skåningarna få behålla sin ledning? Eller lyckas Göteborgarna komma i kapp?
Nåväl matchen lider mot sitt slut, efter en ganska händelsefattig avslutning. De himmelsblå har spelat bort Blåvitt från guldet. Malmöiterna kan vända hemåt med ett fortsatt guldhopp. Nu väntar Elfsborg nästa helg, då hemma på ett fullsatt Malmö stadion. Bärgar vi vårt 15:e guld då?
på Norra och sjua apaback hemma t med ett fortsatt guldhopp. Nu väntar Elfsborg nästa helg hemma på ett fullsatt Malmö stadion.
Laguppställning:
Målvakt: Mattias Asper.
Försvarare: Jon Inge Höiland, Peter Abelsson, Olof Persson, Joseph Elanga.
Mittfältare: Louay Chanko, Thomas Olsson (81’ Yksel Osmanovski), Daniel Andersson, Andreas Yngvesson (75’ Hasse Mattisson).
Anfallare: Niklas Skoog, Afonso Alves.
Röster från de som minns:
Peter Åhlander:
"Vi hade ett x antal supporterbussar med oss till Göteborg, säkert 40 bussar var det. Var femte minut lämnade varje buss Malmö, vilket genererade i långt pärlband ute på motorvägen. Utöver bussarna var det hur mycket bilar som helst, där supportrar hängde ut halsdukar och flaggor från. Väl på arenan minns jag att det var en fantastisk stämning! Ullevi blev som en hemmaplan den kvällen. Speciell, och framförallt en trevlig match."
Magnus Johansson:
"Efter segern mot Hammarby hemma på Stadion hade vi mer eller mindre guldet säkrat. Allt vi behövde göra vara att besegra Kalmar borta och Landskrona hemma. Två lag som vi normalt sett vid den tidpunkten skulle besegra hur lätt som helst. I stället blev det 2 x 0-1. Och vips så var HBK och IFK Göteborg med i matchen. Så det var med mer än normal nervositet jag åkte upp till Ullevi den här regniga oktoberkvällen; det var närmast omöjligt att sova något nätterna innan och på matchdagen spydde jag upp frukosten.
Vi var helt enkelt tvungna att vinna den här matchen och den avslutande mot Elfsborg samtidigt som vi fick hoppas på att HBK skulle tappa poäng i alla fall någon av sina bägge matcher. Jag hade svårt att se det hända faktiskt. Men kvällen i Göteborg blev en sådan där kväll då allting stämde för oss. Göteborgs supportrar hälsade oss välkomna med en banderoll “Welcome to Sweden”, regnet piskade ner men allt som hördes var himmelsblå sånger. Stämningen var elektrisk, magisk och mycket av det berodde förstås på att motståndarlaget var just IFK Göteborg. Denna förening som så många himmelsblå har så oändligt svårt för.
Vi vann. Vi skapade liv. Vi gav oss själva möjligheten att vinna guldet i den sista omgången. Vi var ett: laget på planen och de tusen och åter tusen på läktarna. En av föreningens vackraste ögonblick någonsin.
På måndag betyder en seger nästan lika mycket. Jag säger nästan, för det är fler omgångar kvar än då, och fler poäng står på spel. Det är inte riktigt samma “vinn eller försvinn-känsla”. Fast samtidigt är det alltid, jag betonar: alltid, av yttersta vikt att vi vinner mot IFK Göteborg. Det finns få saker här i livet som ger en sådan insikt i hur vackert det är att leva som en seger mot det laget."
Patrik Jandelin:
”Vid den här tidpunkten började MFF att beröra människor i samhället. Exempelvis hörde man om folk som aldrig varit på en bortamatch tidigare, nu helt plötsligt skulle åka iväg till Göteborg. Ja, även de som egentligen inte var så fotbollsintresserade överhuvudtaget åkte dit. Jag vill inte ge någon exakt siffra, eftersom det fanns olika faktorer till att alla MFF-fans inte kunde räknas på Ullevi, men siffran ligger någonstans på mellan 5- till 8000 MFF:are. En helt galen siffra för att vara en bortamatch 30 mil bort!
Detta var själva kulmen för engagemanget i MFF, något som kan kallas för en start för där vi står i dag.
Redan under den här tiden var jag evenemangsansvarig för Malmö FF. Trots att jag såg matchen på plats, kommer jag inte ihåg något från matchen i säg, mer än just stämningen. Kanske var det nerverna som gjort att jag glömt? Jag minns dock vilket drag, och vilken häftig inramning som skapades på Ullevi!”
Ulf Nilsson:
"Tveklöst en av de mest speciella matcher jag varit på. Fantastisk karavan upp med Supports (och andra) bussar även om mina minnen från själva bussresan upp är få. Inte på grund av alkoholintag utan nervositet...
Väl på plats öste regnet ner och vi stod för en fullständigt makalös insats på såväl läktaren som planen. Vackra mål dessutom! Thomas Olssons mål är ett av de vackraste jag upplevt på plats. Vilket spel!
Efter matchen mot BoIS var ju hoppet om det efterlängtade guldet något naggat i kanten, men på hemresan var hoppet tänt igen.
Var personligen en galen vecka. Tripp upp till Göteborg och se på en fenomenal mach med brorsan. Dagen efter fick jag reda på att jag skulle bli farbror (Jodå samme bror) för första gången. Och på helgen kom brorsan ner för matchen mot Elfsborg... SICKEN VICKA!"
John Börén:
"Avslutade mina högskolestudier 2004 och bodde faktiskt i Göteborg under hösten. Levde knapert på en halvtidslön men hade i alla fall årets match på Ullevi att prioritera och se fram emot.
Av all vrede som försenade tåg kan uppbringa var nog den här oktoberaftonens debacle det värsta jag varit med om. Minns inte orsaken, men vi var några kvällspendlare som satt fast i Öxnered i närmre en timme och jag missade hela första halvlek.
Jag vet att Abelsson gjorde första och att Tomas Olssons segermål var ett av 2000-talets vackraste. Jag hade biljett, jag var där… Men höjdpunkterna gick jag bet på.
Det jag däremot minns var euforin hos det på den tiden enorma bortaföljet. Det var guldyra trots att ingenting var avgjort. Det var guldfirande trots att Halmstad samtidigt hade vunnit sin match och hade övertag inför den avslutande omgången. Det var guldglädje trots att Peter Ijeh nyss gjort mål på oss.
Det var inte hybris. Det var inte förnekelse. Det var ren och skär glädje och stor stolthet över att Malmö FF nyss visat att de också kunde vara bäst när det gällde som mest. Och det kan aldrig gälla mer än när titlar står på spel och IFK Göteborg står för motståndet."
Thomas Olsson:
"Inför matchen var vi väldigt pressade, eftersom vi vid de två matcherna tidigare hade vi förlorat med 0-1. Det var likt ett tappat guldgrepp. Inte blev det bättre att komma till Göteborg när allting stod på spel, regnet öste ner och himlen var alldeles svart. Men väl ute på planen blev det annorlunda. De 6-7000 ditresta supportrarna gav oss självförtroende - vilket var en speciell känsla. Vi fick en bra start - först mål av Peter Abelsson, och sedan var det min tur att näta. Gemenskapen i laget var på topp, och det var helt fantastiskt att vi fick dela den kvällen tillsammans, på det sättet."
