FEWL
2013-04-02 12:57
Paul Kemeny om engelsk fotboll: Från förbundskaptenskandidat till fritt fall
Paul Kemeny
1 kommentarer
Som spelare vann Martin O’Neill två Europacuper med Nottingham Forest, under ledning av den legendariska Brian Clough. Som ung tränare utförde han mirakel med Wycombe Wanders, han gjorde Leicester till ett stabilt Premier League lag och vann under sina fem år på Filbert Street två ligacupfinaler.
Man kan väl säga att det var där som karriären glänste som bäst. Han var älskad av spelarna och motståndartränarna beundrade honom. Visserligen blev han lyckosam i både Celtic (tre ligatitlar en finalförlust mot Porto i UEFA cupen) och i Aston Villa (tre sjätteplaceringar på raken), men mot slutet an hans sejour i Villa var det inte en lika energisk och entusiastisk O’Neill som frontade klubben utåt.
Han rykte efter framgångarna i Leicester, Celtic och Aston Villa gjorde att han seglade upp som kandidat att ta över från Sir Alex Ferguson i Manchester United och förde honom hela väger till fotbollsförbundets intervjurum när England skulle anställa en ny förbundskapten efter den sparkade Steve McClaren 2007.
Så när gick allt fel? Jag är inte övertygad att det gjorde det, inte till en början i alla fall. Han tog över ett Sunderland i kris och ärvde en spelartrupp som knappast var värdig att nå en placering på övre halvan av tabellen. O’Neill-effekten slog in, och fyra raka segrar senare hade laget ett tillräckligt försprång för att klara en svacka senare på säsongen.
Under årets säsong har vi sett ett Sunderland utan vare sig kvalitet eller spelidé, men med samma usla spelare förutom en handfull klarat av att leverera i en tuff liga. Och jag är säker på att saknaden av Lee Cattermole i allt för många matcher varit monumental.
Sunderland är heller inget lag som kan spendera de stora pengarna eller locka de bästa spelarna. De £12m spenderade på Steven Fletcher har visat sig vara väl investerade pengar, men säsongens andra stora värvning Adam Johnson har inte levt upp till sitt rykte, eller varit i närheten av den spelare som till och från sken upp i Manchester City. Det kan också vara svaret på frågan varför Roberto Mancini envisades med att sätta honom på bänken varje vecka.
Danny Graham har fortfarande inte gjort något mål sedan han köptes från Swansea i januari. Frazier Campbell såldes till Cardiff, Connor Wickham har aldrig varit riktigt aktuell under O’Neill, och Louis Saha för dålig.
Simon Mignolet har stundtals varit strålande, och vänsterspringaren Danny Rose har varit lagets bästa utespelare. Sen vet jag inte riktigt. De första tecknen på att O’Neill inte satt säkert var när han blev grillad under presskonferensen efter förlusten mot Chelsea i december förra året. Då blev han rejält arg och satte igång med att rabbla sitt CV och sin storhet på ett sätt som lät uttänkt. Det var början på slutet.
Visserligen envisades O’Neill att spela med samma spelare och tillvägagångssätt. Men truppen är tunn och odaterad, Paolo Di Canio eller en långsiktigare lösning i framtiden har en rejäl utmaning framför sig att förutom att hålla laget kvar i Premier League också se till att truppen ska kunna konkurrera med de andra nästa år.
För 61-åriga Martin O’Neill finns säkert fler utmaningar i framtiden, men han måste få tillbaka den passion han verkar ha förlorat under ett par år i norra England.
Man kan väl säga att det var där som karriären glänste som bäst. Han var älskad av spelarna och motståndartränarna beundrade honom. Visserligen blev han lyckosam i både Celtic (tre ligatitlar en finalförlust mot Porto i UEFA cupen) och i Aston Villa (tre sjätteplaceringar på raken), men mot slutet an hans sejour i Villa var det inte en lika energisk och entusiastisk O’Neill som frontade klubben utåt.
Han rykte efter framgångarna i Leicester, Celtic och Aston Villa gjorde att han seglade upp som kandidat att ta över från Sir Alex Ferguson i Manchester United och förde honom hela väger till fotbollsförbundets intervjurum när England skulle anställa en ny förbundskapten efter den sparkade Steve McClaren 2007.
Så när gick allt fel? Jag är inte övertygad att det gjorde det, inte till en början i alla fall. Han tog över ett Sunderland i kris och ärvde en spelartrupp som knappast var värdig att nå en placering på övre halvan av tabellen. O’Neill-effekten slog in, och fyra raka segrar senare hade laget ett tillräckligt försprång för att klara en svacka senare på säsongen.
Under årets säsong har vi sett ett Sunderland utan vare sig kvalitet eller spelidé, men med samma usla spelare förutom en handfull klarat av att leverera i en tuff liga. Och jag är säker på att saknaden av Lee Cattermole i allt för många matcher varit monumental.
Sunderland är heller inget lag som kan spendera de stora pengarna eller locka de bästa spelarna. De £12m spenderade på Steven Fletcher har visat sig vara väl investerade pengar, men säsongens andra stora värvning Adam Johnson har inte levt upp till sitt rykte, eller varit i närheten av den spelare som till och från sken upp i Manchester City. Det kan också vara svaret på frågan varför Roberto Mancini envisades med att sätta honom på bänken varje vecka.
Danny Graham har fortfarande inte gjort något mål sedan han köptes från Swansea i januari. Frazier Campbell såldes till Cardiff, Connor Wickham har aldrig varit riktigt aktuell under O’Neill, och Louis Saha för dålig.
Simon Mignolet har stundtals varit strålande, och vänsterspringaren Danny Rose har varit lagets bästa utespelare. Sen vet jag inte riktigt. De första tecknen på att O’Neill inte satt säkert var när han blev grillad under presskonferensen efter förlusten mot Chelsea i december förra året. Då blev han rejält arg och satte igång med att rabbla sitt CV och sin storhet på ett sätt som lät uttänkt. Det var början på slutet.
Visserligen envisades O’Neill att spela med samma spelare och tillvägagångssätt. Men truppen är tunn och odaterad, Paolo Di Canio eller en långsiktigare lösning i framtiden har en rejäl utmaning framför sig att förutom att hålla laget kvar i Premier League också se till att truppen ska kunna konkurrera med de andra nästa år.
För 61-åriga Martin O’Neill finns säkert fler utmaningar i framtiden, men han måste få tillbaka den passion han verkar ha förlorat under ett par år i norra England.
