Från Kvarts-Hambo till Mål-Otto – Vart tog smeknamnen vägen?

Från Kvarts-Hambo till Mål-Otto – Vart tog smeknamnen vägen?

När vi nu firar 100 år av Allsvenskan och har anledning att grotta ner oss i historia och nostalgi finns det en sak som verkligen är slående.

Allt var inte bättre förr, men smeknamnen var definitivt det. Det är ingen ny observation, snarare en gammal sanning. Men den tål att upprepas. Vi lever idag i en värld där fotbollsspelare kan föräras smeknamn efter format som initialer + tröjnummer. CR7, R9. Om de ens får ett smeknamn överhuvudtaget. Har de “riktiga” smeknamn är de sällan mer kreativa än David “Löken” Löfquist. Lägg fotbollsförbundets virriga sökande efter en ny förbundskapten, VAR-debatten och 51 %-debatten åt sidan, här är den verkliga krisen inom svensk fotboll: Vad hände med smeknamnen?

Smeknamnen på allsvenska spelare förr var av olika slag och kom till på olika diffusa vis. En grov taxonomi kan göras. Först har vi de platsbaserade smeknamnen. Det började tidigt med en av Sveriges allra första fotbollsstjärnor, Karl “Köping” Gustafsson, förstås född i den västmanländska orten, 1888. Han vräkte in mål för IFK Köping och blev historisk som Sveriges första landslagsmålskytt någonsin, 14 minuter in i vår första landskamp någonsin, som vanns med hela 11-3 mot Danmark den 12 juli 1908.

De platsbaserade smeknamnen fortsatte vara vanliga, exempelvis med klassiska 50-talslirare som Djurgårdens Gösta “Knivsta” Sandberg, Elfsborgs Thomas “Gällstad” Johansson och IFK Norrköpings Stig “Vittjärv” Sundqvist. Och förstås, Sven “Tumba” Johansson, vars smeknamn blev så etablerat att han ju bytte namn till Sven Tumba. Ett kriterium verkar ha varit att det behövde vara en mindre ort som skulle grunda ett sånt smeknamn, ingen verkar ha claimat “Stockholm” eller “Göteborg” som smeknamn till exempel. Det fortsatte även inpå 1970- 80- och 90-talen med Roland “Lyckebyexpressen” Sandberg, Nicklas “Liatorparn” Persson och Magnus “Ölme” Johansson. Platsnamnet kunde i vissa fall också bli lite dolt, Bengt “Julle” Gustavsson fick sitt från Julitta socken där han delvis växte upp.

Det kunde också komma till på omvägar. Leif “Skara” Claesson som spelade för IFK Göteborg på 1960-talet var från Lidköping. Att han då istället kallades “Skara” kom sig av att hans religiösa föräldrar inte lät honom spela fotboll på söndagar, vilket ledde till att han i ungdomsåren använde sig av nödlögnen “Vi ska hälsa på en moster i Skara” när fotbollskamraterna undrade varför han uteblev.

De kunde också användas för att skilja på spelare med samma namn. I svängen sent 80-tal/tidigt 90-tal slog två Patrik Andersson igenom i Malmö FF. Först Patrik “Trelleborg” Andersson och sedan förstås den mer välkände Patrik “Bjärred” Andersson. Några år senare kom dessutom Patric “Långås” Andersson fram i IFK Göteborg.

Ett platsbaserat smeknamn vars ursprung alltid varit lite omtvistat är Lennart “Nacka” Skoglund. Varför kallades söderkisarnas söderkis, som både föddes och dog på Katarina Bangata på Södermalm, efter förorten Nacka? Författaren Björn Wigardt menade att Lennart fick smeknamnet eftersom hans far jobbat som trädgårdsmästare i Nacka. Andra menar att det kom sig av att han som liten brukade följa med sin storebror “Jojje” till dennes fotbollsspelande i Nacka. Relaterat till den finns också förklaringen av det helt enkelt kom sig av att när “Nacka” kom med i Hammarbys a-lag fanns det redan en annan Lennart Skoglund i laget och då nykomlingen tränat med sin bror ute i Nacka under vintern började han kallas “Nacka”.

En annan variant är de som fick smeknamn efter en utländsk stad, efter en spektakulär insats där. Mest berömt förstås Kalle Svensson som blev “Rio-Kalle” med hela svenska folket efter VM 1950 när Sverige tog brons, även om hans bästa insatser faktiskt var i matcher spelade i São Paulo. Långt senare blev en annan HIF-målvakt, Sven Andersson, “San Siro-Sven” efter att ha räddat Alvaro Recobas straff i Champions League-kvalet 2000. Lite mer undanskymd har vi “Kuba-Harry” Andersson, Sleipners anfallare som i VM 1938 gjorde hattrick i kvartsfinalen mot Kuba och då fick smeknamnet.

Innan fotbollsspelare blev heltidsproffs kunde smeknamn också komma sig av vilken sysselsättning de hade vid sidan av fotbollen. Helsingborg-legendaren Harry Lundahl som blev skyttekung båda åren när HIF vann Allsvenskan två gånger i rad på sent 1920-tal kallades “Studenten” då han tog examen från Högre Allmänna Läroverket (numera Nicolaiskolan) i Helsingborg, inte vanligt bland fotbollsspelare på den tiden. Lundahl blev sen journalist och var parallellt med fotbollskarriären sportredaktör på bland annat Eskilstuna-Kuriren och Arbetet. Rolf “Kocken” Andersson som öste in mål för Hammarby och Jönköpings Södra på 1960- och 70-talen fick sitt smeknamn av att han jobbade som köksbiträde ett tag. Det kunde också komma smeknamn från vad spelares pappor sysslat med, ÖIS:aren Thomas “Polletten” Larssons pappa jobbade med spelautomater. Patrik “Bagarn” Rosengren fick sitt smeknamn av att han som ung hjälpt sin pappa i familjens konditori, kan tänkas att det till viss del också var en blinkning till Åshöjdens BK?

Sen har vi de som fått smeknamn efter större fotbollsstjärnor. IFK Norrköpings målvakt Bengt “Zamora” Nyholm fick smeknamnet efter Barcelonas målvaktsfantom på 30-talet Ricardo Zamora, efter att som liten agerat bollkalle och då kastat sig efter bollarna, sägs det. MFF-legendaren Anders “Puskas” Ljungberg gavs smeknamnet som liten av en pojklagstränare på Limhamn. Ljungberg kom dock att växa upp till att bli mittfältstuffing och slitvarg snarare än målspottande anfallsstjärna som Ferenc. Göran “Eusebio” Karlsson spelade för Åtvidaberg och IFK Norrköping. Elfsborgs Göran “Nobby” Ahlqvist blev uppkallad efter Nobby Stiles. Moderna exempel är Alhassan “Crespo” Kamara, George “Mouradona” Mourad och förstås Petter “Ljusvattnets Henry” Andersson.

Många fick smeknamn kopplat till sitt spelsätt eller en särskild spetskompetens. Malte “Svarta Blixten” Mårtensson som gjorde 612 matcher som högerytter för Helsingborg 1934-1953 hade svart hår och var snabb där på kanten. Gunnar “Bajadären” Holmberg spelade för GAIS på 20-talet, operetten Bajadären gick upp på Stora Teatern i Göteborg 1922 och smeknamnet kom därifrån. En bajadär var en indisk dansare och Holmbergs nätta fotarbete
berättigade smeknamnet. Örgrytes Carl-Erik Holmberg, skyttekung 1925/26, kallades “Kalle Nick” för huvudspelet var hans styrka. Likartat gick tankegångarna långt senare när Ralf Edström blev “Nickson” samtidigt som Richard Nixon var president i USA.

Egon “Atom-Egon” Johansson, som spelade för GAIS innan han blev proffs i Frankrike på 50-talet, var känd för sitt hårda skott. Likt ett modernt exempel, Magnus “Pange-Mange” Eriksson. En annan Egon, Egon Jönsson, högerytter i MFF-laget som gick 49 matcher utan förlust 1949-1951 fick av pressen smeknamnet “Hemliga Jönsson” för att han ofta var osynlig i matcherna tills han plötsligt avgjorde i slutskedet. Rolf “Tejpen” Björklund, back i MFF på 1960-talet, fick smeknamnet “Tejplund” av en lagkamrat i pojklaget för han var så svår att komma ifrån, det förkortades senare till “Tejpen”. På liknande sätt sägs Sixten “Tjärpapp” Rosenqvists smeknamn komma sig av att han var som klistrad mot motståndarna.

Flyfotade Johnny Ekström blev förstås “Bråttom” i Göteborg. Många av oss minns säkert också trixiga “Brasse-Hasse” Blomqvists och “Samba-Erik” Johanssons konster på planen. Halmstads hårda mittback Michael “Mördarn” Svensson gillade inte sitt smeknamn. Magnus “Turbo” Svensson har kanske ett av svensk fotbolls mest självklara smeknamn, det sammanfattade hela hans spelstil. Lika givet var förstås Ulf “Mål-Otto” Ottosson i Degerfors. Och kanske var det lika självklart att Torbjörn Nilsson blev “Gud” i Göteborg.

Smeknamn kopplat till utseende har många haft. Allsvenskans första skyttekung “Svarte Filip” Johansson hade svart hår, så simpelt var det. Skyttekung 1930 blev GAIS:aren John “Long-John” Nilsson, han var lång och det blev en finurlig anspelning på Robert Louis Stevensons klassiska piratkaraktär från Skattkammarön. Hans lillebror Bertil som också spelade för GAIS fick i sin tur bli “Lill-John”, en missad möjlighet att i sin tur anspela på Robin Hoods radarpartner Lille John. AIK:aren Roland Lundblad blev “Rotborsten” då han var helsnaggad. Malmö-anfallaren Nils-Åke “Kajan” Sandell ansågs vara till utseendet lik Kaj “Kajan” Hjelm från revygruppen Vårat gäng.

Ett modernare exempel på utseendekopplat smeknamn är den något kultförklarade Blåvitt-floppen Mamadou “Big Mama” Diallo. Han var stor, han hette Mamadou, svårare än så behöver det inte vara.

Henry “Garvis” Carlsson som spelade för AIK och Atletico Madrid och vann OS-guld 1948 fick smeknamnet på omvägar. Han var från Falköping, när han kom upp i a-laget i Falköpings IS fanns en Eugene Karlsson på samma position, som kallades för “Garvis” då hans far jobbade som garvare (då man behandlar skinn till läder), Henry blev “Lill-Garvis” då men med tiden tog han över smeknamnet helt. Hans lagkamrat i AIK och OS-laget, Sune “Mona-Lisa” Anderssons smeknamn kom av att han sades ha ett oläsligt pokerface i alla lägen.

Varbergs BOIS bästa spelare under 1900-talet, Roland “Pinocchio” Johansson, fick smeknamnet av en lagledare i pojklaget då Disneyfilmen gick på bio. Tommy “Baloo” Berggren, närmare 300 matcher för Djurgården 1968-1984, ska ha fått sitt smeknamn för sin varma personlighet. Henrik “Fimpen” Gustavsson som vaktade Åtvidabergs mål länge fick sitt smeknamn från Bo Widerbergs film om den lilla pojken som blir landslagsspelare. Detta då Gustavssons pappa var ungdomstränare och tog med sonen redan som liten på träningar med äldre killar.

IFK Göteborg-ikonen Bertil “Bebben” Johanssons smeknamn kom sig av att han själv som liten inte kunde uttala sitt förnamn utan det blev Bebben. Noterbart att göteborgarna, på typiskt göteborgskt vis, under VM 1958 kallade Pelé för “Den svarte Bebben”. Bebbens
lagkamrat Bengt “Fölet” Berndtssons smeknamn var en association till hans säregna löpsteg.

Åke “Bajdoff” Johansson har ett av de mer svårförklarliga smeknamnen. I Fotbollsboken 1956-57 (fotbollsförbundets officiella seriekalender) säger “Bajdoff” själv att han inte är riktigt säker, han vet bara att han fick det i femårsåldern och sen dess följde det med honom.

Ett annat notabelt smeknamn är Leif “Loket” Ohlsson. Nej, inte den gamla Bingolotto-programledaren Leif Olsson, utan hans förlaga, en Elfsborgsspelare som 1961 i tipscupen i Berlin ångade upp som ett lok i anfallet och satte ett sent segermål, varpå han blev “Loket”. Flera år senare var Leif Olsson, då reporter på Radiosporten, utsänd till Ryavallen och Ingvar Oldsberg i studion skojade till det när han skulle lämna över: "Och hur går det för Leif ’ Loket’ Ohlsson på Ryavallen? Över till vår egen ’Loket’, Leif Olsson" Med tiden kom förståsden andra “Loket” bli betydligt mer känd. Elfsborgs “Loket” var med och vann allsvenskt guld 1961 när Borås-klubben var nykomlingar. Andra noterbara smeknamn i det laget, vars ursprung varit svårare att få klarhet i: Leif “Gästis” Petersson och John “Moggli” Åström. Tydligare är det med stackars Anders “Taco” Svensson som nämnde sin favoritmat någon gång för mycket och sen fick dras med “Taco” efter det.

Johan “Danken” Andersson som spelade i Djurgården och sedan Hammarby fick smeknamnet eftersom han i ett derby lagen emellan, när han spelade i blårandigt, träffades av en inkastad dank från en Hammarby-sektion.

Degerfors förefaller varit särskilt glada i smeknamn. På 30-talet fanns fyra bröder i laget: Harry “Stor-Hambo” Jakobsson, Henry “Lill-Hambo” Jakobsson, Birger “Hambo-Trean” Jakobsson och Karl-Erik “Kvarts-Hambo” Jakobsson. Harrys son har för Degerfors hembygdsförbund förklarat det delade smeknamnets uppkomst: “Fars bästa kompis Åke Perlström (senare badmästare) förärade honom namnet Hambo. I början av 1900-talet började cirkusar komma till orten och många flickor och pojkar tog namn efter djur. Farsan ville vara elefant, men Åke tyckte att Harry som var så snabb inte kunde kallas för Jumbo. ‘Du skall heta Hambo’, sa Åke.”

Stor Degerfors-profil var målvakten Magnus “Skjorta” Bergström, ursprunget till hans smeknamn ska många ha undrat om genom åren men aldrig riktigt fått ett svar på, en teori som finns är att det var för att han bodde så nära Stora Valla att han en gång kom ner i nattskjortan.

En senare Degerfors-målvakt var Hans “Osten” Pettersson på 60-talet. Smeknamnet fick han dock i Kumla där han, och som av en händelse även undertecknad, kom ifrån. Enligt den lokalhistoriska föreningen Gata Upp & Gata Ner var det egentligen hans äldre bror Stig som först kallades “Osten”, då han jobbade på mejeriet, och Hans blev då först “Lillosten” eller “Mjukosten” men kom med tiden att överta äldre broderns smeknamn då han blev välkänd.

Kristian “Pligg” Bergströms smeknamn kom sig av att hans morfar “lekte skomakare” och skodde om hans skor efter träningarna, och då Kristian var kort kallade morfarn honom “Pligg” efter de korta nubbar som används för att fästa lädret vid sulan.

Öster-legendaren Jan “Lill-Damma” Mattsson blev skyttekung tre år i rad på 70-talet. Hans välkända smeknamn kom sig inte av att han dammade till bollen hårt eller så. Hans pappa Bertil Mattsson, som spelade i division 2 (dåtidens Superettan) med Ronneby BK kallades “Damma” efter att gatan han växte upp på kallades Dammavaken, och sonen blev följaktligen “Lill-Damma”.

För denna genomgång har jag hoppat över smeknamn som härleds direkt till det riktiga namnet, som Sven “Svenne Berka” Bergqvist, Markus “Mackan” Rosenberg och “David “Löken” Löfquist, de är för tråkiga. Vi har haft många fantastiska smeknamn genom åren.
Men har kreativiteten börjat tryta hos spelare när det kommer till att kläcka ur sig smeknamn på lagkamrater? Det förefaller också varit ett mer aktivt jobb från pressen förr med att döpa om spelare.

Kanske är det upp till oss att ta tag i det här? En uppmaning, ett upprop görs här med: Vi behöver fler, roligare och kreativare smeknamn i Allsvenskan! För att sätta bollen i rullning kommer jag med ett förslag, inspirerat av alla gånger jag väntat på tågbyten i Mjölby och lyssnat till högtalarutrop: Anton “Östgötapendeln” Tinnerholm, för hur han sprungit upp och ner längs högerkanten under årens lopp. Bidra med era egna här i kommentarsfältet, på krogen och läktaren!

William Edström2024-01-31 18:00:00
Author

Fler artiklar om 100 år med Allsvenskan