Malmö
2025-03-21 17:53
Friday I’m in Love: Detta är den bästa tiden på året
Om en vecka står vi där igen på en läktare i Sverige och hejar på laget i våra hjärtan. Snart rullar bollen igen i världens mest underbara liga.
Oskar Uneland
oskar.uneland@hotmail.se
@futboldelamor12
1 kommentarer
Om en vecka står vi där igen på en läktare i Sverige och hejar på laget i våra hjärtan. Snart rullar bollen igen i världens mest underbara liga.
När jag stod där på stadion i söndags och svor över att det blev ytterligare en förlängning i Svenska Cupen började jag samtidigt, invändigt, att skratta åt mig själv. Jag kom att tänka på när jag var liten och älskade förlängningar och straffläggningar. Vi hade nämligen knappt några TV-kanaler när jag var växte upp – något jag än idag kan vara traumatiserad över – vilket renderade i att jag hade ett väldigt begränsat utbud av fotbollsmatcher. Tipslördag på fredagar var heligt. Därav önskade jag alltid att det skulle bli förlängning – ifall det var möjligt – för att få titta på ännu mer fotboll.
För ett ögonblick började jag undra vad som hade hänt med den där lille pojken Oskar som längtade efter en förlängning? Hade han måhända blivit bortskämd med allt för mycket tillgänglig fotboll och föredrog att få ett snabbt avgörande i stället för mer fotboll, eller tyckte han bara att det hade varit mindre nervigt att slippa trettio minuter fotboll till?
Frågan låg hängandes i mitt huvud under hela förlängningen, men när Oliver Berg distinkt tryckte dit segermålet insåg jag, för andra gången på en vecka, att det här med förlängningar kanske ändå inte var så pjåkigt.
En annan sak som jag reflekterade över i söndags var hur otroligt underbart man kan tycka det är att gå på fotboll år efter år. Jag blir liksom aldrig trött på det. Jag tänker aldrig att det hade varit roligare att se matchen på TV i stället. Kanske är det extra skoj när det går så pass bra för Malmö som det gjort det senaste decenniet, men samtidigt tror jag inte att framgångarna i sig har haft någon som helst betydelse för mitt starka intresse. Jag hade stått där ändå.
Jag brukar nämligen skämta om att när jag går på fotboll gör jag det 25% för det som sker nere på planen och 75% för det som sker på läktaren. Det kan kanske låta konstigt, men för mig är hela upplevelsen runt fotbollsmatchen DET som gör matchen. Att träffa sina vänner, snacka lite skit, sjunga några sånger, hetsa några motståndare, skrika på domaren, jubla över ett mål och sen fira med hela laget samtidigt som man sjunger ”vi vann igen” för fulla muggar. Det var just detta som fick mig i lördags att trotsa ett begynnande ryggskott för att stå fyra timmar på en stenhård ståplatsläktare.
Det vi har inom Svensk Fotboll är så otroligt vackert och unikt. Supportrarna, närheten till våra föreningar och stämningen på läktarna. Skulle detta försvinna hade jag också gjort det och jag är tämligen övertygad om att majoriteten av Sveriges fotbollssupportrar känner likadant.
Det är inte bara vi i Malmö som har blivit bortskämda med bra stämning på läktarna och tifon i världsklass. Jag kan bli imponerad av andra lags supportrar i Sverige också. Ibland ser jag tifon ifrån bland annat AIK och Göteborg och fascineras över hur otroligt fint engagemanget runt svensk fotboll är. AIK slog allsvenskt publikrekord ifjol och Göteborg sålde slut varenda hemmamatch trots att laget svek i omgång efter omgång. Givetvis ska vi retas sinsemellan och hetsa varandra inne på läktarna – det hör till och kryddar upplevelsen – men ibland får vi också tillstå oss att ge beröm till varandra.
Det vi har inom svensk fotboll är unikt och om ganska exakt en vecka inleds världens mest underbara liga igen. Den som man har längtat efter varenda vinter så länge man kan minnas och som när tjälen i marken släpper återigen rullar i gång. Som Wilmer X sjunger; ”äntligen väder, äntligen rullar bollen igen”.
För att avsluta med min initiala fundering kring förlängningar kom jag fram till att jag nog någonstans innerst inne njöt av trettio minuters extra fotboll i söndags. Nu löste det sig trots allt också på bästa möjliga sätt, men visst hade det varit skönt om Malmö hade avgjort efter nittio minuters spel.
Om en vecka reser ett par tusen MFF:are upp till Stockholm för att se den allsvenska premiären mot Djurgården inför vad som, förmodligen, blir en utsåld arena. Innan säsongen har dragit i gång är alla drömmar fortfarande möjliga och förväntningarna intakta. Innan bollen rullar kan vem som helst bli mästare och ingenting är omöjligt. Detta är, på många sätt och vis, den bästa tidpunkten på året.
Välkommen tillbaka Allsvenskan. Jag har saknat dig – vi har saknat dig.
***
Veckans låt: Whatever med Oasis.
När jag stod där på stadion i söndags och svor över att det blev ytterligare en förlängning i Svenska Cupen började jag samtidigt, invändigt, att skratta åt mig själv. Jag kom att tänka på när jag var liten och älskade förlängningar och straffläggningar. Vi hade nämligen knappt några TV-kanaler när jag var växte upp – något jag än idag kan vara traumatiserad över – vilket renderade i att jag hade ett väldigt begränsat utbud av fotbollsmatcher. Tipslördag på fredagar var heligt. Därav önskade jag alltid att det skulle bli förlängning – ifall det var möjligt – för att få titta på ännu mer fotboll.
För ett ögonblick började jag undra vad som hade hänt med den där lille pojken Oskar som längtade efter en förlängning? Hade han måhända blivit bortskämd med allt för mycket tillgänglig fotboll och föredrog att få ett snabbt avgörande i stället för mer fotboll, eller tyckte han bara att det hade varit mindre nervigt att slippa trettio minuter fotboll till?
Frågan låg hängandes i mitt huvud under hela förlängningen, men när Oliver Berg distinkt tryckte dit segermålet insåg jag, för andra gången på en vecka, att det här med förlängningar kanske ändå inte var så pjåkigt.
En annan sak som jag reflekterade över i söndags var hur otroligt underbart man kan tycka det är att gå på fotboll år efter år. Jag blir liksom aldrig trött på det. Jag tänker aldrig att det hade varit roligare att se matchen på TV i stället. Kanske är det extra skoj när det går så pass bra för Malmö som det gjort det senaste decenniet, men samtidigt tror jag inte att framgångarna i sig har haft någon som helst betydelse för mitt starka intresse. Jag hade stått där ändå.
Jag brukar nämligen skämta om att när jag går på fotboll gör jag det 25% för det som sker nere på planen och 75% för det som sker på läktaren. Det kan kanske låta konstigt, men för mig är hela upplevelsen runt fotbollsmatchen DET som gör matchen. Att träffa sina vänner, snacka lite skit, sjunga några sånger, hetsa några motståndare, skrika på domaren, jubla över ett mål och sen fira med hela laget samtidigt som man sjunger ”vi vann igen” för fulla muggar. Det var just detta som fick mig i lördags att trotsa ett begynnande ryggskott för att stå fyra timmar på en stenhård ståplatsläktare.
Det vi har inom Svensk Fotboll är så otroligt vackert och unikt. Supportrarna, närheten till våra föreningar och stämningen på läktarna. Skulle detta försvinna hade jag också gjort det och jag är tämligen övertygad om att majoriteten av Sveriges fotbollssupportrar känner likadant.
Det är inte bara vi i Malmö som har blivit bortskämda med bra stämning på läktarna och tifon i världsklass. Jag kan bli imponerad av andra lags supportrar i Sverige också. Ibland ser jag tifon ifrån bland annat AIK och Göteborg och fascineras över hur otroligt fint engagemanget runt svensk fotboll är. AIK slog allsvenskt publikrekord ifjol och Göteborg sålde slut varenda hemmamatch trots att laget svek i omgång efter omgång. Givetvis ska vi retas sinsemellan och hetsa varandra inne på läktarna – det hör till och kryddar upplevelsen – men ibland får vi också tillstå oss att ge beröm till varandra.
Det vi har inom svensk fotboll är unikt och om ganska exakt en vecka inleds världens mest underbara liga igen. Den som man har längtat efter varenda vinter så länge man kan minnas och som när tjälen i marken släpper återigen rullar i gång. Som Wilmer X sjunger; ”äntligen väder, äntligen rullar bollen igen”.
För att avsluta med min initiala fundering kring förlängningar kom jag fram till att jag nog någonstans innerst inne njöt av trettio minuters extra fotboll i söndags. Nu löste det sig trots allt också på bästa möjliga sätt, men visst hade det varit skönt om Malmö hade avgjort efter nittio minuters spel.
Om en vecka reser ett par tusen MFF:are upp till Stockholm för att se den allsvenska premiären mot Djurgården inför vad som, förmodligen, blir en utsåld arena. Innan säsongen har dragit i gång är alla drömmar fortfarande möjliga och förväntningarna intakta. Innan bollen rullar kan vem som helst bli mästare och ingenting är omöjligt. Detta är, på många sätt och vis, den bästa tidpunkten på året.
Välkommen tillbaka Allsvenskan. Jag har saknat dig – vi har saknat dig.
***
Veckans låt: Whatever med Oasis.
