Friday I'm in Love: Sexismen någon annans problem?

Igår publicerade Sydsvenskan  ett reportage om supporterkulturens avigsidor, om den sexism som fortfarande lever kvar. År 2025 frodas den alltjämt på våra läktare liksom på sociala medier.
 
SDS reporter berättar om återkommande tafsande på läktaren. Följaktligen väljer kvinnor att sluta gå dit. Hur många som aldrig ens tar sig till match när kunskapen om detta sprids kan vi aldrig veta.
 
En kvinna som bryter mot en läktarnorm hon inte kände till får utstå en storm av hat i sociala medier. Detta är inte sexism i sig, men att så många kommentarer handlar om hennes utseende är det.
 
På sociala medier avfärdas artikeln av många, det genomgående är att skylla på individer i stället för att se detta som ett problem som har med supporterkulturen att göra.
 
”Det är klart att det händer skit när så många samlas”
   Eh, nej? Det finns massor av sammanhang där tafsande och våld inte alls förekommer på detta sätt.
 
”Min syrra går på alla matcher och hon klagar inte”
   Bra för din syrra! Men varför har det uppstått ett behov för tjejer att bilda egna supportergrupper?
 
”Jag har aldrig sett något”
   Kan det bero på hur och var du tittar?
 
Själv har jag bara stått på ståplats en gång. Det tog en kvart innan dagens capo vrålade ”fitta” mot domaren. Ingen ifrågasatte hans mandat att leda oss.
 
Supporterkulturen innehåller tyvärr påtagliga inslag av sexism och våldsromantik. Det gör den mer tillåtande mot övergrepp.
 
Låt mig ta ett exempel från vårt eget diskussionsforum, Himmelriket. En stor förlust i en match kan beskrivas som att någon ”fått den i tvåan”. En meningsmotståndare kallas ”fjolla”. Ja, sexismen rymmer förstås också homofobi. SDS intervjuar en homosexuell man som på senare tid slutat gå på match på grund av sina upplevelser på läktaren.
 
Det största hindret mot att få slut på sexism och våld är föreställningen att problemet ska lösas genom att polisen och klubben ska rikta in sig på att straffa och stänga av enskilda idioter. För det första är detta helt orealistiskt, varken polis eller klubb kan tränga in så djupt på våra läktare. Att allt hänger på idioterna är en bekväm hållning, för det lyfter bort allt ansvar för mig som står närmast bredvid. Och som idioterna därför känner samhörighet med och stöd från.
 
Idén om att det är ett fåtal som förstör och resten av oss saknar ansvar är fel. Kriminologin har lärt oss en sak om varför människor avstår från att begå brott. Det handlar väldigt litet om rädsla för påföljder. Anledningen till att vi inte begår brottsliga handlingar är framför allt att vi tycker att det är moraliskt fel. Ju fler som tycker att det är fel att tafsa och slåss, desto mindre sexuella övergrepp och misshandel. Människors uppfattning om vad som är rätt och fel formas i sin kultur. Idioterna verkar i vår kultur. Det Malmö FF som vi vill vara stolta över.
 
SDS-artikeln beskriver hur det finns en oskriven regel mot att filma på ståplats mobilen – vilket är helt okontroversiellt på vilken utomhuskonsert som helst. Man undrar vad som är problemet? Även om det inte i första hand är syftet skulle en läktare där det var tillåtet att filma kunna fånga övergrepp av olika slag och försvåra för de elitsupportrar som maskerar sig. Är det därför normen om filmförbud uppstått? I vems intresse agerar jag om jag säger till någon som filmar?
 
Jag skiter i exakt hur omfattande sexismen på våra läktare är. Jag struntar i om det blivit mindre dåligt på senare år eller inte. Den finns och det är för jävligt.
 
Som riktig MFF-supporter kan man välja: förminska problemet eller bli en del av lösningen.
 


Idag för exakt sju år sedan
… defilerade MFF till en seger med 2-0 mot Drita från Kosovo och avancerade därför till nästa omgång i kvalet till Champions League. Samuel Adrian hade ett stolpskott och spelade fram till båda målen.

Dagens låt
The prodigy: ”Smack My Bitch Up”