Friday I’m in love: Sönderlästa?

- Vi är sönderlästa. 

Här har vi en av de vanligare förklaringarna till MFFs inte så lyckade inledning på Allsvenskan. Exempelvis var detta en del av Gasetten-nestorn Ole Törners analys efter förlusten mot IFK Göteborg i maj. 

Det där låter rimligt efter en match när saker verkligen inte gått rätt. Men är det verkligen så enkelt? Vad betyder det att ett lag är lättläst? Är vissa taktiska upplägg lättare att läsa än andra? Vissa tränare? 

Henrik Rydström hade bara hunnit vara tränare i tio matcher innan diskussionen kom igång  om hur lätt det var att läsa litteraturvetaren.  För den som inte minns var det så att MFF under sin färska tränare vann de inledande åtta allsvenska matcherna, för att inte förmå mer än oavgjort hemma mot ett regerande mästarna Häcken och därpå åka på tre mål i baken mot ett kontringsstarkt Elfsborg. 

Genast formulerades kritiker: Nu har de andra lagen genomskådat Malmös relationistiska taktik. 

Underförstått: Rydström behöver hitta på ett nytt sätt att spela. 

Bortglömt: Det två senaste motståndarna var de svåraste serien hade att uppbåda, när säsongen var slut hamnade de på placeringarna närmast MFF långt före alla andra. 

I mångt och mycket låter de bekymrade rösterna om lättlästhet likadana nu som då. De brukar skjuta in sig på två saker. Att Malmö spelar ett kortpassningsspel där man överbelastar ytor med många spelare runt bollen. Och att detta väldigt ofta sker på vänsterkanten. 

Båda sakerna är sanna. Har motståndarna har upptäckt detta? Utan tvekan. Kommer de att anpassa sig och försöka hitta motmedel? Absolut. Men vad är alternativet till att vara sönderläst? Självklart hade både Halmstad och AIK – lagen Malmö besegrat i de två föregående matcherna – fattat samma sak. Men Malmös väl genomförda taktik fungerade ändå. 

Om vi vill vara så svårlästa som möjligt: Bäst vore om taktiken är kaos, helt utan mönster. Motståndare kliar sig i huvudet medan bollen planlöst åker omkring innan Bolin missförstår Bussanellos intention och bollen rinner ut till inkast för fjärde gången på tre minuter. 

Den kanske mest utmärkande taktiska förutsättningen för fotboll är att spelet är så komplext. Tjugotvå spelare på en stor yta som utan nämnvärd möjlighet till styrning när matchen väl blåsts igång kontinuerligt försöker anpassa sig till varandra. De försöker gissa var bollen ska ta vägen, vill lura en motståndare, hoppas kunna läsa av vad en annan ska hitta på. 

Detta kaos är en stor del i vad som gör fotboll så fascinerande att titta på. Att försöka läsa. Ur ett tränarperspektiv innebär detta också en gigantisk utmaning. För att saker ska fungera måste tränaren erbjuda spelarna något slags ordning, vi kan kalla det taktik. Spelare behöver ett rejält mått av förutsägbarhet för att kunna fungera ihop. Därför organiserar tränaren dem i utgångspositioner och hittar på sätt för laget att komma framåt i banan, närmare motståndarens mål. Framgångsrika lag håller sig till en linje. Det är förvisso lättläst, men är genomförandet tillräckligt bra kommer det att räcka långt. 

Men hur strikt tränaren än försöker organisera sitt lag kommer matcher ändå att vara rätt kaotiska. Oavsett hur långa teorigenomgångar är eller hur mycket tränaren står vid sidlinjen för att peka, instruera och inspirera. 

Tränaren är en författare som föreskriver hur samhandlingen ska vara - skriver taktiken. För att hantera kaoset behöver spelarna en lättläst text. Likväl kommer variationerna och möjligheterna till individuella avvikelser, spontanitet att vara oändliga – och helt nödvändiga. 

Det är lättare att vara kreativ när det finns en ordning att utgå ifrån. I Malmös fall när det känns hemtamt på vänsterkanten. Att där och då improvisera utifrån det fortfarande ganska kaotiska läget. Någon gör en avledande löpning samtidigt som två andra plötsligt uppfattar möjligheten till ett väggspel… 

Någon invänder att Rydströms manus ställer alltför höga krav på spelarna, att det inte fungerar nu när vi inte kan utnyttja de exceptionella förmågorna hos praktexemplar som Nanasi, Vecchia eller en yngre och fräschare AC. Det är sant att ju bättre spelare desto bättre blir det. Men alla framgångsrika lag använder en taktik som kräver vissa egenskaper hos spelare. Snabba attacker med inlägg från kanterna fungerar inte utan snabba spelare med bra inläggsfötter, och därtill anfallare med starkt huvudspel. 

Av samma skäl kan inte variation vara lösningen på allt. Viss kan det behövas en plan B, kanske slänga upp Ponne på topp vid underläge i minut 90 + 1. Men vi kommer att vara sämre på att utföra varje alternativ taktik, både för att truppen inte är optimerad för den och för att man inte tränat lika mycket på detta. Att förbereda sig för varianterna kommer att stjäla tid från att vidareutveckla den huvudlinje som man redan är bra på. 

Alla lag är sönderlästa. I Allsvenskan finns inga överraskningar. Varenda allsvensk materialförvaltare vet att Malmö oftast hamnar med bollen på vänsterkanten. Malmö är livsfarliga där. Alla anpassar sig förstås och är beredda på att ha spelare på plats för att förstöra när det sker. 

Ta i stället Djurgården under Bergstrand och Lagerlöf. Alla visste att de ville skicka över bollen till andra sidan när de hade bollen på sin vänsterkant. Alla anpassade sig och hade spelare positionerade för att förstöra när det skedde. 

 Vi ÄR alltså sönderlästa. Vad ska vi göra åt det? Många förespråkar mer variation. Att blanda upp duttandet med bollar i djupled, kantbyten och skott utifrån. Kanske spela med två anfallare. Det låter bra. Svårare att läsa för motståndaren. Men också svårare att skriva för det egna laget. Det blir lätt för kaotiskt. 

Till sist vill jag återvända till den bedrövliga förlusten mot Blåvitt häromsistens. Det går inte att säga annat än att Malmö var dåliga. Men det är lätt att blanda ihop en dålig taktik med en dåligt genomförd taktik. 

Var problemet att IFK hade genomskådat Rydström? Jag skulle snarare säga att MFF misslyckades med att genomföra det man ville. Kanske berodde det på att Rydström inte varit tillräckligt tydlig? Eller annorlunda uttryckt, att vi inte var tillräckligt lättlästa? 

  I samma text som Ole Törner menar att Rydström är sönderläst förespråkar han Uwe Röser som ersättare om Rydström skulle få lämna. I rest my case.

Idag för exakt nio år sedan 

… fick Sverige med Oscar Lewicki i startelvan nöja sig med 1–1 i EM-premiären mot Irland. Ett Sverige som saknade spelidé och alltså var synnerligen svårlästa. 

Dagens låt 

Don’t think twice, it’s all right av Bob Dylan