Gästkrönika: Sluta tala om för mig att jag borde vara rädd

Jag vill inleda med att uttrycka att all form av sexism, trakasserier och hot absolut inte hör hemma någonstans i samhället. Särskilt inte i kulturmiljöer som fotbollsläktaren, där öppenhet och gemenskap SKA råda. Det är viktigt att ta sådana vittnesmål på allvar och det är ett ansvar som vilar på oss alla. Händer det en person är det allas problem. 
Samtidigt finns det retoriska problem och brist på kontext i artikeln som behöver påpekas.
Otydlighet i källa och kvantifiering
Artikeln skriver att “flertalet kvinnor” upplevt sexism eller hot, men nämner inte hur många. Är det två stycken? Eller pratar vi om ett tiotal, hundratal eller tusental? Sett till att vår fotbollsläktare tar in över 20000 personer så är det relevant att vara tydlig här.  Utan tydliga siffror blir det en ensidig bild som kan få det att verka som att problemen är större eller mer utbredda än vad som faktiskt är bevisat.
Artikeln kallas för en ”granskning”, men förefaller inte leva inte upp till vad en granskning faktiskt innebär. Den bygger på ett fåtal anonyma källor, utan att det framgår hur många som har intervjuats, hur de valts ut eller hur uppgifterna har kontrollerats. Det gör det svårt att avgöra hur trovärdiga och representativa påståendena är.
Det är också problematiskt att man från olika supportergruppers håll känt att tonen var sådan att man inte var bekväm med att ställa upp. Vi får då bara höra en sida, vilket gör att artikeln känns mer vinklad än objektiv. De som blivit tillfrågade om att ställa upp men valt att tacka nej framställs dessutom som del av någon slags tystnadskultur.
Hon fick hat och hot efter att ha brutit mot den oskrivna regeln att inte filma på läktaren
Ingen människa ska utsättas för hot eller hat, givetvis. Det är inte så vi hanterar meningsskiljaktigheter i ett civiliserat samhället. Däremot behöver man förstå vad supporterskapet innebär för många av oss. 
Supporterkulturen bygger på passion, lojalitet och en djup känslomässig förankring. Den skapas av människor som lägger ner tid, engagemang och hjärta, vecka efter vecka, år efter år. Därför blir det oerhört provocerande när utomstående försöker reducera den till ett jippo eller något som ska formas utifrån andras förväntningar. Den här kulturen är på riktigt. Den är inte till salu och inte till för att passa någons personliga PR-strategi. Den finns och existerar för och framförallt på grund av dem som lever för den, på riktigt. När Alice bestämde sig för att filma den blev hon vid flera tillfällen tillsagd, utan hat eller hot. Detta valde hon att bemöta genom att vara otrevlig. Någon vecka senare publicerade hon ytterligare videoklipp där hon påstod sig ha fått biljetter av Malmö FF för att de gillade det hon gjort tidigare på läktaren. Något som inte stämde. 

Att folk har hotat Alice och skrivit osmakliga saker till henne är förkastligt och ska inte förekomma. Att folk inom den aktiva supporterkulturen blev arga och uttryckte detta på olika sansade sätt är rimligt. 

Jag vill också erbjuda en mer nyanserad bild av kvinnor på fotbollsläktaren
Kvinnor utgör en betydande och växande del av Malmö FFs supporterkultur, inte bara som åskådare utan som aktiva med sång och liknande i klacken. Jag själv har varit en del av fotbollskollektivet i varierande utsträckning i över 30 år och känner en enorm glädje över hur det utvecklats i positiv riktning. Där unga kvinnor tar stor plats och reser runt både i Sverige och övriga Europa för att följa sitt lag. Jag upplever fotbollsläktaren som en av de få platser i samhället där jag tillåts vara enbart människa och inte nödvändigtvis definieras som kvinna. Där jag värderas efter mitt engagemang för vår gemensamma passion och inget annat. Där ingen bryr sig om hur jag ser ut utan bara om hur högt jag sjunger. 
Jag är givetvis inte naiv nog att tro att trakasserier inte förekommer på vår läktare, liksom i alla sammanhang där människor möts. När detta sker är det viktigt att ta det på allvar och agera kraftfullt mot individer som kränker andra supportrar. Men det är ohederlig retorik att framställa det som ett fotbollsproblem snarare än ett samhällsproblem. 
Det är också tröttsamt att som kvinna ständigt få talat om för mig hur och var jag ska känna mig trygg, som att jag inte är förmögen att avgöra detta själv. Problemet med de här artiklarna ( Sydsvenskan är sannerligen inte ensam om det här narrativet) är att man målar upp en bild som inte stämmer. Man målar upp en bild som i samhället blir sanning, nämligen att fotboll inte är för kvinnor. För det är farligt. Där vill kvinnor inte vistas. Helt ointresserade av hur kvinnor som lever med och för fotbollen känner, om du inte råkar vara en av de olyckliga som drabbats negativt. 
Jag känner många kvinnor i alla åldrar som vittnar om att läktaren är den plats där de känner sig som mest hemma. De upplever att de får, precis som jag tidigare beskrev, känna sig inkluderade för sin person snarare än för sin kvinnlighet. De uttrycker att fotbollsläktaren är den plats där de känner sig tryggast. Där vi möts i glädje och förtvivlan, oavsett kön eller ålder. 

Väl mött
Ann Lövgren, frekvent besökare på Norra läktaren