Snön vräkte ner ifrån Malmös kylslagna Novemberhimmel. Lyftkranarna och grävskoporna stod uppradade bakom den Norra Läktaren som vätter mot Pildammsparken och det märktes att rivningsarbetet är i gång. Jag promenerade förbi löparbanorna under läktarna. Kom fram till spelargången där väggarna kantades av bilder ifrån förr. Där fanns bilder på när vi vann guldet 2004 och när EM spelades på Gamla Stadion 1992.
Det kändes nostalgiskt att promenera igenom de olika segmenten av en arena som en gång i tiden ansågs ha varit en nymodern sådan. När Malmö Stadion byggdes under mitten av 1950-talet hade det varit på gång ett bra tag att Malmö ville ha en större arena än Malmö IP. Faktum är att det fanns planer på att bygga en ny arena redan på 1940-talet, men det hela drog ut på tiden. Till sist placerades Stadion på platsen bredvid Pildammsparken. Vid tidpunkten för invigningen låg också arenan i utkanten av staden. Alla stadsdelar som därefter byggts söder om Stadion fanns inte på den här tiden. Anledningen till att det hela drog ut på tiden berodde bland annat på att man ansåg att arenan skulle ligga i vägen för det då planerade nybyggda området Lorensborg. Det fanns t.o.m. en alternativ plan som placerade den nya stadion på ett ställe vid Jägersro, men i slutändan blev det alltså platsen vid Pildammsparken.
Detta är en historiskt plats i Malmö Stads historia. Detta är nämligen den största av stadens tre donationsjordar och har historiskt sett alltid tillhört staden och dess invånare. De åkrar som stadion byggdes på hade tidigare brukats av gården Nytorp. I området däromkring fanns också gårdarna Borgmästaregården, Lorensborg och småbruken Knutstorp, Jonstorp, Albinsro och Anneberg.
Arkitekterna som låg bakom stadion hette Jaenecke & Samuelson. Firman drevs av Fritz Jaenecke och Sten Samuelson som båda var med och ritade Nya Ullevi i Göteborg - vilken byggdes vid samma tidpunkt - och därför är det inte ologiskt att de båda arenorna är väldigt lika varandra. Tanken ifrån början, ifrån arkitekternas sida, var att Malmö Stadion skulle ta in 60,000 åskådare och att taket, ovanför läktarna, skulle hängas upp i pyloner, men så blev det alltså inte och i stället blev publikkapacitet ungefär hälften så stor.
Det historiska första spadtaget kunde till sist tas av Idrottsstyrelsens dåvarande ordförande Harald Lindvall den 5 juni 1956.
Det faktum att det drog ut på tiden att komma i gång med byggandet av Malmö Stadion skapade en hel del problem. Målet var nämligen att arenan skulle vara klar till världsmästerskapet på hemmaplan 1958 och det hela slutade med att byggandet fick genomföras snabbt på endast 15 månader. Lustigt nog sattes tidernas publikrekord på arenan bara några dagar efter invigningen när Västtyskland slog Argentina med 3-1 inför 31 156 åskådare. Detta var ett argentinskt landslag som skulle gå till historien som ett av de sämsta i landets historia. Hypen hade varit enorm hemma i Argentina, inför mästerskapet, och alla var övertygade om att det argentinska landslaget bara skulle åka över Atlanten och plocka hem VM-guldet. Riktigt så blev det inte och i stället åkte landslaget ut med huvudet före efter att ha fått stryk, i den sista gruppspelsmatchen mot Tjeckoslovakien, med hela 6-1 på Olympia i Helsingborg. Fiaskot var så pass stort att majoriteten av spelarna aldrig spelade en enda landskamp till efter hemkosten ifrån Sverige.
Det var på Gamla Malmö Stadion som jag blev förälskad i Malmö FF och skaffade sig sitt första årskort som 15-åring. Det var här man såg drömmar krossas och bli sanna.
Det kändes fint att få säga farväl till en plats som man ändå har att tacka för väldigt mycket i sitt liv. Det var här man såg sin första livematch någonsin (Sverige mot Schweiz 2001) och det var här man såg sin första Malmömatch någonsin (Malmö FF mot Öster 2003). Det var här man upplevde Niklas Skoog, Afonso Alves och Jon Inge Höiland. Mitt första riktiga minnen ifrån Gamla Malmö Stadion är lustigt nog inte ifrån min första match mot Öster 2003, utan ifrån hemmapremiären mot Örebro året därefter. Det var en solig vårdag och vi körde över närkeborna med 5-1.
Förändringar är inte alltid fel, och tro mig - Malmö FF har det bättre inne på Nya Stadion. Men visst finns det en charm med Gamla Stadion som gör att man kommer sakna den? Att inte promenera förbi den på väg till match kommer att kännas... konstigt. När jag vände mig om och gick ut ifrån stadion för sista gången märkte jag hur det började droppa vatten på mig ifrån taket i spelargången. Färgen på väggarna börjar släppa, det luktar unket i korridorerna och det växer gräs genom betongen på läktarna. Allt har sin tid och Gamla Malmö Stadions tid är sannerligen förbi. 
Tusen tack för allt. Tack för alla minnen, mål och oförglömliga stunder. Tack för att du gjorde mig till himmelsblå. Och faktum är att oavsett om de rivs eller inte så kommer dessa massiva betongläktare alltid att ha en plats i mitt hjärta.
