Fredag förmiddag och ännu en arbetsvecka går mot sitt slut. Några av kollegorna på Motalakontoret börjar visa tecken på nervositet inför IFK Norrköpings kvalmatcher. Jag vill inte byta med dem, men jag är lite avundsjuk i hemlighet.
Det känns som det var längesedan man verkligen kände någonting. Säsongen har varit körd så länge. Visst kittlar europamatcherna fortfarande till inför avsparken, men det är svårt att verkligen tro på mirakel och underverk. Hittills har den krassa verkligheten varit obarmhärtig mot ett lag utan varken form eller hopp.
Såg bilder från tokyran bland örebroarna som förlängde sin säsong och kanske också sitt kontrakt med Superettan med ett sent mål på Vångavallen. Kanske en oproportionerligt stor glädje över en poäng som bara leder till ett nytt ångestladdat kval där degradering fortfarande är en realistisk utgång, men oj vad man vill vara med om de där stunderna. Målen som för ett ögonblick får allt annat att tappa betydelse, jubelreflexerna som borde klassas som medicinska behandlingar och de där sekunderna som du med en gång vet att du aldrig kommer att glömma.
För att få tiden fram till lunch att krympa listar jag spontant fem av mina egna sådana ögonblick. I kronologisk ordning för att slippa dividera och jämföra alltför mycket. Säkert glömmer jag lika många som jag kommer på.
- Peter Ijeh 1-1 hemma mot Halmstad 2003. Detta var förstås på tiden innan den nigerianske skytteligavinnaren gjorde sig onämnbar i klubben efter en okänslig flytt till ärkerivalen Göteborg. Men den här försommardagen på Gamla Stadion var han älskad av en hel stad och redo för comeback efter en bruten fotled och många månaders skadefrånvaro. Inbytt i halvtid till ett enormt jubel som trots allt överträffades 17 minuter senare när han petade in kvitteringen.
- Peter Abelsson 2-2 borta mot Maccabi Haifa 2005. Minns egentligen bara en nick som gick in under ribban och att det var ont om tid. Det som är klart på näthinnan är den totala euforin som följde med en handfull främlingar på ett i lvrigt tomt O’Learys i Linköping.
- Dardan Rexhepi 1-0 hemma mot Helsingborg 2010. Toppmöte och derby med guldmedaljer i potten. Malmö FF hade både kryssat mot bottenlaget Åtvidaberg och lyckats få hela sitt ordinarie anfall avstängt i omgången innan. Det var inte svårt att hoppas på 0-0 som ett önskeresultat. Unge spolingen Dardan fick den otacksamma uppgiften att täcka upp för hemmalagets målfarlighet. Han fick en chans och tog den. Ett typexempel på hur man ska göra för att bli evigt ihågkommen.
- Magnus Eriksson 2-0 hemma mot Salzburg 2014. Någon som inte redan spelat sönder alla möjliga sekvenser från den här matchen? Rosenbergs definitiva avgörande med sitt estetiskt fulländade dribbelklyddande på mållinjen är kanske det man minns mest. Men Erikssons volleylobb firades med högre decibel i min soffa. Det definierade hela kvällen som en afton där det omöjliga plötsligt blev möjligt. Fram till dess var det faktum för mig och min självbild som supporter, att sådana mål gör aldrig mitt lag.
- Marcus Rosenberg 4-3 hemma mot Dynamo Kiev 2019. Motivering egentligen överflödig. Det mest fulländade slutet på en match, en säsong och en karriär som går att tänka sig, alla kategorier. Kommer att toppa många himmelsblås sökhistorik livet ut. Odödligt. Klassiskt. Legendariskt. Men tänk så jäkla nära det var att crosspassningen inte gick fram till Berget…
Vilka mål plockar du fram när du behöver något extra? Skriv gärna en kommentar. Trevlig helg!
