Det var kul att lära känna dig, Andreas
Från säsongens bästa halvlek till de värsta 15 minuterna de senaste tio åren. Från 2-0 till 2-3 och ännu en förlust inkasserad på kontot. Fortfarande inte en enda poäng på hemmaplan. Orkar verkligen färska sportchef Ericsson stå emot trycket och avstå från att sätta fingret på den röda knappen?
På många sätt och vis känns det extremt vemodigt. Jag inser förstås att det är fotbollsromantikern i mig som talar, men jag kan inte hjälpa det. Jag har liksom aldrig trott på det där med ställa sig och skrika efter tränarens avgång efter en förlust. Det är sällan särskilt nyanserat eller ens genomtänkt. Det är många känslor i omlopp, inte minst direkt efter en slutsignal, och många saker sägs som en del får ångra dagen efteråt. Tyvärr kommer internets historia att vara obarmhärtig mot dem som skrivit den ena smädelsen efter den andra.
Vi har spelat sex omgångar av årets allsvenska och BK Häcken har lyckats inkassera två poäng. Inte en enda seger. Inte heller någon poäng på hemmaplan. Det som tidigare varit de gulsvartas borg har nu förvandlats till ett spökhus, vilket inte bara beror på avsaknaden av de stora massorna utan förstås även på spelet. Visst har det sett krampaktigt ut tidigare, men på något vis har det ofta löst sig i slutändan, och det har inte heller alltid varit dåligt. Andreas Alm är fortsatt Häckens bästa tränare sett till resultatraden. Ett allsvenskt silver (lilla), ett cupguld och så ytterligare en final på det. Men som jag ser det just nu har jag svårt att se hur han kommer att få uppleva den på mors dag i slutet av maj.
Det känns extremt sorgligt att skrika efter tränarens avgång, på något vis känns det som att kapitulera för den moderna fotbollen. Den som är kortsiktig, otålig och inte minst fruktansvärt obalanserad. Den där delen av fotbollsvärlden som jag helt enkelt aldrig har varit särskilt förtjust i. Då har jag alltid kunnat luta mig mot BK Häcken. Vi har varit motpolen när alla andra har varit testostereonstinna tonåringar, motsatsen till de som bara skall ha, ha och ha men aldrig tänker mer än en gång. De som predikat tålamod när alla andra velat ha lördagsgodis på måndagar.
Men precis som med pengar (alla har ett pris) så finns det en gräns även här.
Och den är nog nådd nu.
Ingenting är givetvis klart än, men jag har svårt att se hur Andreas Alm kan sitta kvar som huvudtränare för BK Häckens herrar. Ni ska veta att det bär mig emot att skriva dessa rader. För jag gillar verkligen Andreas. Jag vet att det finns många som har svårt för hans pretentiösa framtoning, men själv har jag alltid uppskattat att han försökt nyansera sina svar. Som inte nöjer sig med att svara i någons slags sportmässig floskellingo utan som försöker hitta andra infallsvinklar. Självfallet enormt frustrerande när en söker snabba, enkla och tydliga svar, men också något som i varje fall för mig gjort att jag fått en större förståelse. Fotboll är sällan svart och vitt och det har Andreas Alm varit ett bevis på.
I den bästa av världar hade jag sett hur laget med Alm hade rett ut den här soppan, men jag har svårt att se hur det ska gå till. För det är en sak att få några uddamålsförluster här och var, men när marginalerna till och med är med en och vi spelar vår bästa halvlek på hela året bara för att falla ihop som ett korthus under en ödesdiger kvart beseglar någonstans ödet. Det är tydligt att BK Häcken med denna trupp besitter några av allsvenskans mest namnkunniga och skickliga spelare, men det är också smärtsamt uppenbart att laget är i fritt fall. Paniken som spred sig i laget efter reduceringen gick och ta på. Bollar som skulle rensas passades till rena motspelare. Enkla försvarsgrunder som att styra motspelare utåt istället för inåt glöms totalt bort. Spelare som börjar spela mer och mer som isolerade öar istället för att samarbeta.
Självklart har inte det här laget över några veckor blivit allsvenskans sämsta, men just nu är spelarna så pass nere i skorna att de antagligen inte hade klarat av att möta BK Wobbler utan att bli nervösa. Det sitter just nu mer i huvudet än någonannanstans. Oturligt nog spelas stora delar av en fotbollsmatch med huvudet, vilket gör situationen bekymmersam.
Under Andreas Alm har det för det mesta varit glada miner på Hisingen. Resultaten talar sitt tydliga språk och jag vet att många inte håller med mig om detta, men jag tycker att Alm har lyckats att hitta en bra balans för det mesta i spelet. Där BK Häcken under Gerhardsson hade fullt blås åt båda hållen och Stahre mest sysslade med att leka kinesiska muren har han hittat ett mellanting. Det har inte alltid fallit väl ut, men oftare har det gjort just det än inte. Jag har också alltid tyckt att han haft ett kynne som passat klubben väl, den där rebellen som är lite motvals och som vägrar skriva under på tråkiga plattityder.
Det har kort sagt varit mycket trevligt att lära känna Andreas Alm. Jag menar det verkligen, och för min del hade jag gärna sett att detta kunde ha lösts på ett annat sätt. Jag vet att det är många som tycker att jag är en hycklare som bytt läger, men som jag skrivit tidigare finns en gräns även för mig. Jag vill fortfarande hävda att analysen som gjordes av många lite för kortsinta supportrar för några veckor sedan var onyanserad, men de har givetvis rätt i sak. Det är lite som matematik, vissa gånger kan du få rätt svar även om du inte använt tillämpliga metoder för att komma till den slutsatsen.
Tro mig när jag säger att jag försökt se ljuset i tunneln, hoppats att det skall lösa sig och manat till lugn och besinning. Men allting har ett slut och för att vi skall undvika att beskriva hans period på Hisingen Island som en enda stor ökenvandring är det läge att säga hej då nu. För efter den här förlusten, på det här sättet, men den här inledningen finns tyvärr ingen återvändo. Spelartruppen är i desperat behov av att stoppa blödningen. De gulsvarta kommer helt enkelt att få slåss för sin överlevnad och för att rädda säsongen behöver något göras innan skadan är oreparerbar.
Martin Ericsson har ett jobbigt samtal han måste ta imorgon (om inte ikväll).
Därefter föreslår jag att han ringer numret som går till Alexander Axén.
