Senvintern 1975 klev jag över tröskeln till min första domarkurs. Jag var 20 år – man började inte så tidigt på den tiden. Två dagar i en lokal på Södermalm. Första dagen gick till genomgång av reglerna och avslutades med ett ark uppgifter. Hur skulle du döma?
Jag skrev mina svar, dubbelkollade så att jag inte missuppfattat något, och lämnade in. Först av alla.
Söndagen började med en genomgång av lördagens kunskapstest. Kursledarens inledde med orden ”En enda hade alla rätt och det var han som lämnade in först!”
Man kanske kan tycka att Stockholms Fotbollförbund borde gjort någon lite notering redan där. Men så var tydligen inte fallet.
Kallelse till matcher skickades ut brevledes, en första lista med vårens matcher, en under sommaren för höstens uppdrag. Min första match var en juniormatch vid Stureby skola. Där, innan matchen, kontaktades jag av en man som var domare högre upp i seriesystemet. Han skulle vara min mentor. Det enda jag kommer ihåg att han sa var att jag borde placera mig närmare spelet. Sedan såg jag aldrig honom igen.
Till min tolfte och sista match skickade StFF till slut ut en domarkontrollant som fick se en händelsefattig och lättdömd juniormatch på Gubbängens IP. Det mest upphetsande var att jag kallade tillbaka ett inkast som gjordes från en berghäll flera meter från sidlinjen.
Jag blev 1976 uppflyttad till att döma seniorer i de två lägsta serierna, nivå åtta och nio. Dessutom gjorde jag insatser åt min egen klubb, Sörskogens IF, ställde upp och dömde i S:t Erikscupen.
På den tiden plockade förbundet ut de mest lovande unga domarna till att döma finalerna i Sanktan. Fem pojkfinaler, fem domare. Jag var en av dessa. Fick döma en final som blev historisk. Nynäshamns IF tog klubbens första – och hittills enda! – finaltriumf efter 5-3 mot Hammarby IF. Dan Sahlin matchhjälte med tre mål och två framspelningar. Tänk vad man kommer ihåg! Sahlin spelade senare i Allsvenskan för Bajen.
Jag dömde totalt 57 matcher under 1976. Ett bestående minne är en match på Tantolundens Bollplan mellan ett ”svenskt” lag och ett ”invandrarlag”. För 50 år sedan var det ofta täta skott mellan olika klubbar och kulturkrockar var närmast oundvikliga. Bråk förekom, både på och vid sidan av plan. Jag gillade faktiskt sådana matcher. Då gällde det att hänga med hela tiden.
Tre gula kort tidigt tog ner adrenalinnivån rejält och matchen förflöt lugnt fram till några få minuter före slutet. En spelare ur ”svenska laget” tacklades vårdslöst, hämnades med ett försöka sparka motståndaren i magen, eller i närheten därav. Jag befann mig bara några få meter från situationen – tipset från min första match! – och det röda kortet var oundvikligt. Killen blev avstängd i sex matcher.
Det här skedde på våren och när listan över höstens matcher ramlade in visade det sig att jag skulle döma det ”svenska laget” i min första match.
Vid det här laget hade jag tagit som vana att värma upp nära lagen och göra sällskap med dem när de gick in i omklädningsrummen innan avspark. Jag slog följe in och drog snabbt hur jag försöker döma och rådde dem att ”spela till jag blåser”. På det viset fick alla spelarna höra detta, inte bara lagkaptenerna vid lantsinglingen. Inne i ”svenska lagets” omklädningsrum tittade en ledare länge på mig, sedan sa han att han kände igen mig. ”Har du dömt oss förut?” Jag svarade att det hade jag, berättade vilken match det var. Han sken upp, vände sig till laget: ”I dag har vi en bra domare, då kan vi spela fotboll!”
Året därpå stannade det vid 44 matcher men jag klättrade snabbt uppåt genom divisionerna. Mot slutet av säsongen åkte jag till Tumba för en match i Klass 2, nivå 6, vilket motsvarar division 4, eventuellt 5 i dagens seriepyramid med den skillnaden att 1977 var man ensamdomare. Jag hälsades välkommen av hemmalagets lagledare som skakade på huvudet och beklagade sig på bruten svenska:
”Det är ren seriefinal och så skickar förbundet en så ung domare, kan inte gå bra.”
Jag svarade att det är inget vi kan göra något åt.
Efter matchen kom ledaren in för att betala, kontant betalning var det som gällde på den tiden. Han inledde med orden:
”Jag ber om ursäkt. Du är den bästa domaren vi haft i år!”
Även fotbollsspelare kan ändra sig, till och med mitt under match. Jag minns en situation när en anfallare fälldes ett par, tre meter utanför straffområdet. På den tiden var det inte alls vanligt att domaren avvaktade för att se om det uppstod fördelssituation. Här gjorde jag det medan den omkullsparkade killen vrålade ”Frispark, domarn!”. Bollen rullade till en annan spelare i det anfallande laget. Han sköt. I mål. Jag blåste i pipan. Killen jublande ”Jaa! Frispark.” Jag upplyste honom med sansad röst. ”Ni har just gjort mål men du kan få frispark om du vill.” Killen såg sina lagkamrater som jublade över målet. ”Skit i frisparken!”
Till 1978 flyttades jag upp och fick debutera i Klass 1 – fortfarande som ensamdomare – i en match i bitande kyla på Kristinebergs IP. Min dåvarande flickvän stod tillsammans med domarkontrollanten på var sin bänk inne i ett omklädningsrum för att försöka se något av matchen genom ett par minimala fönsterspringor. Första och enda gången tjejen var med när jag dömde.
Framåt sommaren började ryggen krångla. Jag hade nog behövt vettiga instruktioner och kunskaper i hur att bygga på med mer muskler på rätta ställena. Det var ju inte bara det att jag dömde fotboll, jag spelade med Sörskogen plus att jag även spelade basket på division 4-nivå. Det slet på kroppen.
Ischias.
Jag fick träningsförbud flera månader framöver.
Detta, ihop med att jag flyttat från Huddinge in till Södermalm samt fått mycket mer omfattande ansvar på jobbet – tog över som redaktör för tipstidningen Vi Tippa – blev det lättjan som vann till slut. Nog provade jag med att börja springa mig i form men motivationen saknades. Jag hade upptäckt hur mysigt det var att vara hemma med tjejen på kvällen i stället för att träna eller spela match. Det blev endast 20 matcher under 1978, och jag lade av med att spela såväl basket som fotboll.
Frågan är då hur bra var jag egentligen som domare?
Tidig höst 1977. Eftermiddagsmatch på Värmdö. Min mamma tyckte att jag kan komma förbi och äta lunch först. Och hon hade gjort fiskgratäng. Jag älskade hennes fiskgratäng men ville inte äta för mycket. Hon tjatade och jag gav med mig, tog en liten portion till.
Till matchen kände jag mig tung och klumpig, gjorde dessutom några missar (som jag aldrig gjorde om) och var inte nöjd med min insats. Mest tacksam över att spelare, ledare och publik höll sig i skinnet.
På den tiden hade Dagens Nyheter förortsbilagor mitt i veckan. Där kunde man läsa korta noteringar från utvalda matcher. Från matchen på Värmdö stod det att lagens ledare var tacksamma att förbundet skickat en så bra domare till toppmatchen. Årets bästa domare.
Så bra var jag alltså! Eller … Hur dåliga var de andra domarna?
Svar på frågan om hur högt upp jag hade kunnat nå som domare, det får vi däremot aldrig.
Matchfakta från 3/5 Huddinge IF – Arameisk-Syrianska IF 0 -6 (0-4)
0-1 Antonio Coric (12), 0-2 Charbel Ceyland (15), 0-3 Stefan Ostojic (19), 0-4 Shohruh Abdukhalikov (27), 0-5 Adonis Pelagia (51), 0-6 Omar Abdullah (73).
HIF: Viktor Nordström – Miguel Kisiasua, Noah Wald Arslanerkekoglu, Alve Köhler Hedman, Loke Edlund (80 Jasper-Alexander Somers) – David Petrovic, Mattias Yakub – Omar Ghachem (46 Musa Mbye), Gloire Kabundu (80 Dante Jonsson) – Noel Levi, Kensty Salvador Martinez (46 Andreas Soldati),
Varning: Noah Wald Arslanerkekoglu, (77).
