Historien om Ajax del 1: ”Den 18 mars 1900, på Café Oost-Indië…”
Historien om Ajax del 2: 1928-1939 – Ajax första storhetstid
Historien om Ajax del 3: 1940-1945 – Ajax under ockupationen
Historien om Ajax del 4: 1945 - 1956 – Ur askan något nytt
Historien om Ajax del 5: 1957 - 1964 – Från succéår till krisår i den nya eran
När började Ajax bygga upp för de sagolika åren under 1970-talet när man charmade världen och förändrade fotbollen? Det beror förstås på hur man ser det. På When We Were Kings-artat manér går det att peka på vissa linjer som går tillbaka ända till när Jack Reynolds tog över som tränare 1915, vilket jag försökt påvisa i tidigare avsnitt.
De första mer direkta stegen togs i november 1964. Som berättat i senaste delen var det då en 17-årig Johan Cruijff gjorde a-lagsdebut, och en 54-årig Jaap van Praag tog över som ordförande. Med det var två centralgestalter på plats. Men vi börjar här där vi slutade senast med nästa stora steg mot det som komma skulle: Rinus Michels återkomst.
Sen skador tvingade Michels att avsluta sin spelarkarriär 1958 efter 122 mål på 264 matcher för Ajax hade han jobbat som gympalärare på en dövskola i Amsterdam. Utöver idrottslektionerna var han också tränare för dövskolans fotbollslag. Han skaffade sig tränardiplom och tränade även amatörklubbarna Asser Boys, JOS och AFC.
Det var inget stort tränar-CV han knallade in med på De Meer den 22 januari 1965. Med Ajax precis ovanför nedflyttningsstrecket. Med moderna ögon ser det ut som ett naturligt val, att plocka in en gammal spelare, en som ”känner klubben” i ett krisläge. Som när John van ‘t Schip blev interimtränare i Ajax halvvägs igenom 2023/24. Men 1965 var det faktiskt nytänk från Ajax sida.
Som berättat i föregående del hade Ajax innan dess oftast vänt sig till de brittiska öarna för tränare, och om inte det till Österrike. Faktum var att Ajax nästan bara haft holländska tränare under krigsåren, när ockupationen av Nederländerna förstås gjorde rekryteringen av utländska namn svårare. Då hade gamla spelarna Wim Volkers och sen Dolf van Kol lett laget i fyra år. Bortsett från de och Karel Kaufman några få vintermånader 1953 hade Ajax i alla år sen irländaren Jack Kirwan blev den förste avlönade tränaren 1910 alltid haft utländska tränare.
Rinus Michels på tränarbänken 1966.
Under sin spelartid i klubben var Rinus Michels känd som en glad gamäng, något av en skämtare. Som tränare fick han smeknamnet ”De Generaal”. Hans gamla lagkamrater Sjaak Swart och Bennie Muller som fortfarande spelade i laget anmärkte på att Michels var som förbytt när han kom tillbaka till Ajax som tränare. Inte som att han var en slavdrivare, men när han tidigare varit en lättsam kille i omklädningsrummet var han nu disciplinär samtidigt som han stod spelarna nära. Tydligt inspirerad av hans gamle tränare Jack Reynolds.
Som spelare fick Michels som en riktig drömdebut i Ajax när han gjorde fem mål i sin första a-lagsmatch 1946. Han fick en riktig pangstart som tränare också, 9-3 mot MVV. Nu var det Sjaak Swart som gjorde fem mål. Sen var det ärligt talat ingen succé direkt utan blandade resultat under våren men man lyckades säkra kontraktet, Ajax kom till slut på 13:e plats av 16 lag. Ajax sämsta säsong sen man åkte ur dåvarande högsta divisionen 1913/14, den enda nedflyttningen i klubbens historia. Nu var man åtminstone kvar i Eredivisie. Det var det viktiga.
För till sommaren 1965 kunde man då ta ett omtag. Man tog in en bättre målvakt, Gert Bals från PSV. Framför allt värvade man tillbaka stjärnan Henk Groot från Feyenoord. Skyttekungen som transferlistat sig själv med Italien i tankarna men hamnat i Rotterdam återvände nu i en lite ny roll längre ner i planen. För det var mycket nytt taktiskt i Ajax nu.
Tidigare tränaren Vic Buckingham hade hållit fast vid det förlegade 2-3-5-systemet även efter att 4-2-4 populariserats efter Brasiliens triumf i VM 1958. Mer moderne Michels bytte nu till 4-2-4 och började utveckla det som skulle komma att kallas Totalfotbollen. Det var inte frågan om att Michels stövlade in med en revolutionerande taktisk idé färdig och klar, utan en process över flera år. Men stora kliv togs snabbt redan nu. Omställningen till 4-2-4 gav bättre balans och ett modernare spel. Ajax var redan framåtlutat med offensiven prioriterad, det växte ytterligare nu under Michels. Vars disciplin också utvecklade ett hårdare presspel.
Med Bals i målet hade man en tryggare sista utpost än föregångaren Bertus Hoogerman. Kaptenen Frits Soetekouw, en Amsterdamkille i grunden som via Heracles Almelo kommit till Ajax året innan, utgjorde mittlåset med egenfostrade Ton Pronk. Theo van Duivenbode till vänster och inte minst Wim Suurbier utmärkte sig som unga duktiga ytterbackar.
Det var på mittfältet i en spelfördelande roll Henk Groot nu återfanns i, där han också kunde komma upp i straffområdet i andravågen. Grovjobbaren Bennie Muller täckte upp bredvid honom.
Sjaak Swart, ”Mr. Ajax” i aktion 1966.
Anfallskedjan var en av Ajax bästa någonsin. Sjaak Swart på högeryttern var nu 27 år, i sitt esse och inne på sin nionde a-lagssäsong, ungefär halvvägs igenom sin historiska Ajax-karriär. Piet Keizer på andra kanten var 22 år och en av lagets stora stjärnor som den enigmatiske dribblern. Mellan sig hade de den allrounde och målfarlige Klaas Nuninga som anslutit från Groningen året innan. Och inte minst en nu 18-årig Johan Cruijff som etablerade sig i startelvan säsongen innan och nu utmärkte sig ännu mer. Humörspelaren Co Prins roterade med Groot och Cruijff som båda missade delar av säsongen med skador.
Med det laget och Michels på tränarbänken gjorde Ajax en helomvändning. Från att ha varit 3 poäng från nedflyttning säsongen innan vann man 1965/66 Eredivisie, 7 poäng före Feyenoord. Understödda av Groot glänste Keizer, Nuninga och Swart alla tre men framför allt var det Cruijff som stod ut. Nu visade han verkligen prov på att han var en talang utöver det vanliga. Trots att skador begränsade honom till 23 ligamatcher gjorde han 25 mål.
Ajax startelva inför guldmatchen mot FC Twente i maj 1965. Stående fr. v.: Frits Soetekouw, Ton Pronk, Wim Suurbier, Theo van Duivenbode, Gert Bals, Bennie Muller. Sittande fr. v.: Co Prins, Sjaak Swart, Johan Cruijff, Klaas Nuninga, Piet Keizer.
Nästa säsong blev ännu bättre, 1966/67 blev den bästa säsongen så långt i Ajax då 66-67-åriga historia. Man inte bara försvarade ligatiteln, man defilerade hem den och målskillnaden +88 var ett rekord som stod sig till 1988/89 då PSV slog det med +89. Sen återtog Ajax rekordet med +90 under 1997/98. Men de 122 målen Ajax gjorde 1966/67 är ett rekord som fortfarande står sig oöverträffat, trots att det då bara var 30 matcher i Eredivisie jämfört med 34 idag. Johan Cruijff blev skyttekung med 33 mål, Nuninga och Swart gjorde 23 var.
Därtill vann man cupen efter att ha besegrat NAC i förlängning i finalen, och vann därmed dubbeln för första gången i klubbhistorien. Men störst avtryck i historieskrivningen gjorde inte den inhemska dubbeln utan en match långt tidigare på säsongen.
De Mistwedstrijd. Den 7 december 1966. När Ajax gjorde eko i Europa för första gången. Ajax hade inlett Europacupspelet hösten 1966 med att slå ut Besiktas relativt komfortabelt med totalt 4-1. Men i åttondelsfinalen hade man dragit en nitlott: Liverpool FC. Inte vilket Liverpool som helst heller, Bill Shanklys Liverpool. Anförda av anfallsikonen Roger Hunt som tidigare på året varit en av nyckelspelarna i Englands VM-guldlag.
Holländarna hade på den här tiden en enorm respekt för engelsk fotboll. Det visade sig inte minst i hur Ajax före Rinus Michels nästan hela tiden vänt sig till de brittiska öarna för tränare. Man såg upp till engelsmännen som fotbollens uppfinnare och antog att de låg i framkant, inte minst nu efter VM-guldet. Visst hade Ajax självförtroende från hur man under Michels vänt botten till toppen och dominerade på inhemsk nivå. Men på den europeiska nivån var Ajax som klubb fortfarande oprövat. Man hade vunnit en internationell pokal, den föga meriterande Inter-Cities Fair Cup (senare känd som Intertotocupen), i Europacupen hade man tidigare tagit några mindre skalper men mest åkt på stryk och inte ens mot några särskilt bra lag.
Det blev det ändring på denna mytomspunna decemberdag. En tjock dimma drog in från havet över Amsterdam och gjorde att sikten inne på Olympiastadion var ytterst begränsad. Gert Bals i målet såg inte ens till mittlinjen. Piet Keizer var skadad och 21-årige Cees de Wolf kastades in i hetluften med att göra a-lagsdebut. Han kom inte att få någon stor Ajax-karriär, men en drömstart fick han: Redan efter någon minut på planen gjorde han 1-0 för Ajax.
Cees de Wolf nickar in 1-0 mot Liverpool.
Ajax spelade ut Liverpool. Johan Cruijff ökade på till 2-0 efter 17 minuter. Klaas Nuninga gjorde 3-0 och 4-0. Till det senare målet framspelad på ett besynnerligt vis av Sjaak Swart. Ute på sin högerkant kunde Swart knappt se någon medspelare, motståndare eller domare i dimman. När han hörde domaren blåsa i sin pipa vandrade han av planen i tron om att det var halvtid – vid spelargången hejdade en funktionär honom och informerade honom att så inte var fallet, domaren hade bara blåst för en frispark. Swart rusade in på planen igen, fick bollen direkt och spelade fram Nuninga till målet. I andra halvlek utökade Henk Groot till 5-0. Chris Lawler gjorde ett tröstmål i slutet för Liverpool, 5-1.
De Mistwedstrijd är kanske den mest legendariska matchen många såg utan att egentligen se. 55 722 åskådare befann sig på Olympiastadion i Amsterdam, men dimman låg så tät att få kunde se själva målen utan fick reda på att Ajax gjort mål genom spelarnas jubel. Matchen fick enorm betydelse för Ajax självförtroende – utskåpningen av Liverpool visade för laget och alla andra att Ajax verkligen var riktigt, riktigt bra – på en internationell nivå, inte bara i hemlandet där proffsfotbollen fortfarande var i sin linda.
Och ute i Europa började man alltså tala om Ajax för första gången. Reaktionerna i engelsk press var starka på hur Liverpool blivit fullkomligt överkörda av ett lag få i England ens hört talas om innan. Legendariske Bill Shankly sa självsäkert efter matchen att Liverpool skulle göra minst sju mål på Ajax hemma på Anfield. Så blev inte fallet, returmötet slutade 2-2 efter två mål av Johan Cruijff för Ajax. Det sägs att Ajax passningsorienterade spel faktiskt influerade Shankly att ändra på Liverpools spelstil för att hävda sig bättre i Europa.
Nu hade England och Europa hade fått upp ögonen för Ajax.
Johan Cruijff och Piet Keizer på väg till träning i januari 1966.
Sen är det ju så väldigt typiskt att Ajax följde upp denna storartade triumf mot Liverpool med att i kvartsfinalen åka ut mot Dukla Prag. Kanske svävade man i väg för mycket efter Liverpoolsegern. Dukla Prag gnetade till sig 1-1 på Olympiastadion i första matchen mot ett Ajax som inte alls var i samma slag som mot Liverpool. I returen i Prag sköt Swart först Ajax upp i ledningen, men försvarsmisstag i andra halvlek sänkte Ajax. Tonny Pronk orsakade en straff som tjeckerna kvitterade på och sent i matchen stod kaptenen Frits Soetekouw för ett förödande självmål.
För Soetekouw var det nästan det sista han gjorde i Ajax. Michels var inte nöjd med hur laget spelat mot Dukla men särskilt inte Soetekouw som han ansåg inte ha lett försvaret bra nog, utöver självmålet. Efter debaclet gick Soetekouw från kapten till bänkad, och fick bara spela i en match till för Ajax, mot Feyenoord efter att Bennie Muller blivit skadad tidigt och Michels var så illa tvungen att byta in honom.
Co Prins, Frits Soetekouw och Klaas Nuninga lyfts på supportrars axlar efter ligaguldet 1965/66.
Den som tog Soetekouws plats var Ajax första riktiga utländska stjärnvärvning. Den jugoslaviske liberon Velibor Vasovic som varit i Europacupfinal med Partizan Belgrad säsongen före. Han anslöt under vintern. En annan viktig pusselbit i försvaret som också gjorde entré och fick mer och mer speltid under denna säsong var 20-årige Barry Hulshoff som gått igenom ungdomslagen med Cruijff. Med tiden skulle det visa sig att Vasovic-Hulshoff var mittlåset Ajax skulle bygga kring.
För det var verkligen något som höll på att byggas upp här nu, på slutet av 1960-talet i Amsterdam. Uppväxlingen från Soetekouw-Pronk till Vasovic-Hulshoff var Rinus Michels första stora uppgradering av laget som han nu insett hade potentialen att bli något verkligt stort.
Mer skulle komma, som skulle hjälpa Ajax nå längre, åstadkomma mer än bara en triumf i dimman mot Liverpool.
