England
2013-11-28 23:12
Krönika: Hodgsons experiment
Talang så det svämmar över av det, frågan är bara om det engelska landslaget kan få ut det man vill ha av landets talanger? Roy Hodgson vill åtminstone gärna leda vägen dit.
Josef Janerique
25 kommentarer
Internationella landslag brukar karaktäriseras av spelare med fast ansvar och fasta positioner under lång, lång tid. Det är rent av överjävligt att slå sig in i ett landslag oavsett landslag. England har länge haft en stomme, allt från backlinjen till mittfält och framåt. Skandalerna i backlinjen avlöste varandra under en tid och Roy Hodgson fick tänka om, tänka en gång till. Progressionen för det engelska landslaget har varit glasklar, experimentera så mycket som det bara går. Under Hodgsons ledning har man fått se en rekordartad mix av spelare som inkorporeras in i landslaget. Vad som, tyvärr skiljer dessa debutanter åt är att antingen har de fått debutera för sent (Adam Lallana, Rickie Lambert) eller att de får några chanser för att sedan eventuellt glömmas bort (Raheem Sterling, Wilfried Zaha).
Nyligen har till och med Ross Barkley, Jay Rodriguez och Andros Townsend introducerats för den engelska publiken. Vad som är syftet med detta är obestritt, det kommer att ske en generationsväxling efter VM, särskilt kring mittfältet. Både Steven Gerrard och Frank Lampard kommer att lämna över taktpinnen och som ett resultat på det kommer vi fans att få se ett snabbare och mer rörligt mittfält under kommande år. Kanske finns det dock också ett element av att många spelare underpresterar i landslaget som indirekt gör så att Hodgson vill experimentera?
Fram till de två sista matcherna i VM-kvalet hade England faktiskt inte imponerat på en, med många oavgjorda matcher på kontot. En hel nation kunde sedan andas ut men om man ska se på det rent objektivt så är kanske Wayne Rooneys förhoppningar om en medalj i Brasilien skeva.
Rooney: ”Vi vill försöka göra vad inget annat landslag har gjort sedan 1966 och det är att vinna en stor titel. Det är målet för oss alla och det är vad vi hoppas på att vi kan göra. Jag är stolt över att spela för mitt land och vi är alltid här och vill alltid göra bra ifrån oss. När du är en ung grabb spelar du för att försöka få en plats i ditt klubblag, sedan göra bra nog ifrån dig för att förhoppningsvis spela och representera hela landet.”
För Hodgsons skull tror jag att han är mer än medveten om att en kvartsfinal kommer att vara ett minimum, men just denna experimentering som Roy har haft med sitt lag kommer möjligen att leda till en mer ostabil startelva väl där. Det har funnits mer än bara en debatt kring att Leighton Baines bör få chansen framför Ashley Cole men det har inte fått något gehör och om det är något landslaget behöver är det spelare med rutin. Samtidigt är det en balansgång det hela, uppenbarligen har den äldre generationen inte presterat nämnvärt väl i mästerskap. En spelare som fick några chanser som ung spelare var Jordan Henderson men som i ett senare skede glömdes bort och för England gäller det att samma sak inte sker andra.
För alla oss som följer Premier League vecka in, vecka ut så har vi för länge sedan noterat Barkleys framfart i Roberto Martinez Everton, samtidigt som Lampard inte haft en av sina bättre säsonger. På ett sätt ser jag mer fram emot framtidens England än det England jag ser framför mig idag. Ett trendbrott behövs innerligen och Hodgsons inslagna väg kommer att bli den rätta över tid antar man. Bara det att Hodgson själv kanske inte kommer uppleva detta hela vägen ut, då vi vet om att få sparken som högste chef kan komma väldigt snabbt inpå en vid misslyckanden i ett VM.
Inte heller har debaclet kring Joe Hart i klubblaget hjälpt till sakens skull, utan bara förvirrat Roy än mer. Över tid finns det inte längre alltför många positioner i laget där spelare ligger på en jämn nivå under en hel säsong, och det föranleder att man som tränare aldrig riktigt vet vart man har sitt lag. Eftersom så många spelare skiftar i sin form måste man därefter som tränare ta ut olika startelvor till varje match i ett land där varje spelare är extremt måna om att få representera sitt landslag. För Englands skull hoppas jag på att fler spelare ska prestera jämnt men om vi ska ta i beaktning hur det ser ut i dagsläget är det svårt att tippa på en slutgiltig startelva väl i VM-premiären. En sak kan man trots allt ta med sig ifrån allt det här och det är att om nu Hodgson skulle få till den perfekta mixen så kan laget i alla fall utmana om låt oss säga, brons. Givetvis kommer förväntningarna från det engelska mediedrevet ligga på guld, men på de vägarna befinner vi inte oss i.
Om man ska ta och se till de landslag som faktiskt kommer utmana om guldet ser vi helt klart landslag efter landslag där en stomme har funnits under åtminstone ett par år, som i Spaniens fall. Hodgson må vara gammalmodig men har vissa likheter med Cesare Prandelli i laguttagningarna. Ur ett längre perspektiv kanske Hodgson inte är ”rätt” för just England men han är det bästa man kan ha i dagens läge. Han får göra det mest optimala han kan av förutsättningarna och om förutsättningarna ger honom obalanserade startelvor varje gång så får vi ta det.
Ifall man var en ung och up and coming-spelare hade Hodgson som landslagstränare varit en ren dröm, vilket han har visat alla de yngre spelarna han har gett chansen. I det långa loppet återstår det att se om denna vilja grundas på att det finns kvalitet nog hos de yngre, eller om det är den äldre generationens spelare som har svikit litegrann. I alla fall kan man inte beskylla fotbollstalangen i England för att inte vara mångsidig.
Nyligen har till och med Ross Barkley, Jay Rodriguez och Andros Townsend introducerats för den engelska publiken. Vad som är syftet med detta är obestritt, det kommer att ske en generationsväxling efter VM, särskilt kring mittfältet. Både Steven Gerrard och Frank Lampard kommer att lämna över taktpinnen och som ett resultat på det kommer vi fans att få se ett snabbare och mer rörligt mittfält under kommande år. Kanske finns det dock också ett element av att många spelare underpresterar i landslaget som indirekt gör så att Hodgson vill experimentera?
Fram till de två sista matcherna i VM-kvalet hade England faktiskt inte imponerat på en, med många oavgjorda matcher på kontot. En hel nation kunde sedan andas ut men om man ska se på det rent objektivt så är kanske Wayne Rooneys förhoppningar om en medalj i Brasilien skeva.
Rooney: ”Vi vill försöka göra vad inget annat landslag har gjort sedan 1966 och det är att vinna en stor titel. Det är målet för oss alla och det är vad vi hoppas på att vi kan göra. Jag är stolt över att spela för mitt land och vi är alltid här och vill alltid göra bra ifrån oss. När du är en ung grabb spelar du för att försöka få en plats i ditt klubblag, sedan göra bra nog ifrån dig för att förhoppningsvis spela och representera hela landet.”
För Hodgsons skull tror jag att han är mer än medveten om att en kvartsfinal kommer att vara ett minimum, men just denna experimentering som Roy har haft med sitt lag kommer möjligen att leda till en mer ostabil startelva väl där. Det har funnits mer än bara en debatt kring att Leighton Baines bör få chansen framför Ashley Cole men det har inte fått något gehör och om det är något landslaget behöver är det spelare med rutin. Samtidigt är det en balansgång det hela, uppenbarligen har den äldre generationen inte presterat nämnvärt väl i mästerskap. En spelare som fick några chanser som ung spelare var Jordan Henderson men som i ett senare skede glömdes bort och för England gäller det att samma sak inte sker andra.
För alla oss som följer Premier League vecka in, vecka ut så har vi för länge sedan noterat Barkleys framfart i Roberto Martinez Everton, samtidigt som Lampard inte haft en av sina bättre säsonger. På ett sätt ser jag mer fram emot framtidens England än det England jag ser framför mig idag. Ett trendbrott behövs innerligen och Hodgsons inslagna väg kommer att bli den rätta över tid antar man. Bara det att Hodgson själv kanske inte kommer uppleva detta hela vägen ut, då vi vet om att få sparken som högste chef kan komma väldigt snabbt inpå en vid misslyckanden i ett VM.
Inte heller har debaclet kring Joe Hart i klubblaget hjälpt till sakens skull, utan bara förvirrat Roy än mer. Över tid finns det inte längre alltför många positioner i laget där spelare ligger på en jämn nivå under en hel säsong, och det föranleder att man som tränare aldrig riktigt vet vart man har sitt lag. Eftersom så många spelare skiftar i sin form måste man därefter som tränare ta ut olika startelvor till varje match i ett land där varje spelare är extremt måna om att få representera sitt landslag. För Englands skull hoppas jag på att fler spelare ska prestera jämnt men om vi ska ta i beaktning hur det ser ut i dagsläget är det svårt att tippa på en slutgiltig startelva väl i VM-premiären. En sak kan man trots allt ta med sig ifrån allt det här och det är att om nu Hodgson skulle få till den perfekta mixen så kan laget i alla fall utmana om låt oss säga, brons. Givetvis kommer förväntningarna från det engelska mediedrevet ligga på guld, men på de vägarna befinner vi inte oss i.
Om man ska ta och se till de landslag som faktiskt kommer utmana om guldet ser vi helt klart landslag efter landslag där en stomme har funnits under åtminstone ett par år, som i Spaniens fall. Hodgson må vara gammalmodig men har vissa likheter med Cesare Prandelli i laguttagningarna. Ur ett längre perspektiv kanske Hodgson inte är ”rätt” för just England men han är det bästa man kan ha i dagens läge. Han får göra det mest optimala han kan av förutsättningarna och om förutsättningarna ger honom obalanserade startelvor varje gång så får vi ta det.
Ifall man var en ung och up and coming-spelare hade Hodgson som landslagstränare varit en ren dröm, vilket han har visat alla de yngre spelarna han har gett chansen. I det långa loppet återstår det att se om denna vilja grundas på att det finns kvalitet nog hos de yngre, eller om det är den äldre generationens spelare som har svikit litegrann. I alla fall kan man inte beskylla fotbollstalangen i England för att inte vara mångsidig.
