Il derby dell'...amore?

Det känns i hela kroppen: det kliar under huden. Varenda muskel är på helspänn. Dålig matlust och sömnbrist har plågat många av oss sedan den knappa vinsten mot Palermo. En vecka av svettningar, humörskiftningar och koncentrationssvårigheter når idag sitt klimax.
Ni vet vad jag talar om.
Idag väntar derbyt.

Ingen av oss hade väl väntat sig en såhär stark inledning på säsongen. Det har varit en våt dröm. Plötsligt spelar Lazio som ett lag igen. Olimpia har svävat varv på varv över stadion och laget har lyft tillsammans med henne. Mången analys har gjorts över hur det här kommer sig. Vissa mer bristfälliga än andra. Kalla det flax. Kalla det bonnröta. Kalla det vad du vill. Lazio leder med god marginal och allt klaffar i det ljusbåa lägret. Samma sak kan knappast sägas om Roma, vars romanistis i vanlig ordning har kört upp huvudet i dalen där solen aldrig skiner i jakten på ett svar. Förhoppningsvis tittar de fram lagom tills matchen börjar, för den ska ingen levande människa behöva missa.

Såhär några timmar innan mötet tar jag ett steg tillbaka och ser med tacksamhet på Roma och dess romanistis. Utan dem skulle det vara så mycket tråkigare att vara laziali. Utan dem skulle min känslovärld inte vara lika stor. För hatet mot Roma är starkt och oforcerat. Det går inte att älska Lazio utan att hata Roma, och alldeles uppenbart också vice versa. Det ska vi vara glada över. För hatet är den bensin som vi inför mötet med våra konkurrenter kan hälla över fotbollsglöden.
Derbydagar som dessa inte bara brinner det i hjärtat.
Det är en hel majbrasa där inne.

Stämningen innan mötet är sedvanligt hatisk. Och vem skulle väl vilja ha det på något annat sätt? Om vi hade bott i den eviga staden och verkligen andats detta hat till vardags hade jag inte skrivit det här. Då hade jag med största säkerhet blivit lynchad - och det med rätta. Men här i ett novemberruskigt Sverige - där de allra flesta i första hand förknippar Roma med en dåligt friserad Marcus Birro - kan jag inte låta bli att tycka att just hatet är en stor behållning.
Något att älska.

Det tycks mig i första hand gulligt och bedårande när griniga romanistis försöker vifta bort Lazios framgångar som något annat än välförtjänt. När de envist låtsas som om Francesco Tottis bäst-före datum inte passerat för flera år sedan vill jag bara lyfta upp dem och krama dem. När de aningslöst raljerar om "stadens färger" och Lazios "fascistsympatier" blir jag alldeles varm i magen.

Underbara, tjuriga romanistis - tack för att ni finns. Tack för era hatiska ord och ert ständiga navelskåderi. Tack för att ni är exakt så outhärdliga som ni är. Om jag så fick välja vilken nemesis jag ville skulle jag aldrig i livet välja någon annan än just er.

Varför?

Jag gillar er.

Ni är ett härligt gäng.


För dig som har spotify - laziale som romanisti - vill jag varmt rekommendera följande: Enzo Parise – Il Derby Dell'amore
Och efter matchen, när bengalerna brunnit ut och orden är slut:
sök upp en romanisti och ge honom en kram. Det kommer han behöva.

Forza Lazio!