När RedBird Capital Partners blev ägare till Milan sommaren 2022, var Milan regerande mästare i Italien, och framtidens lag; man hade precis blivit det yngsta scudetto-vinnande laget genom tiderna. Trots det tog man ett steg tillbaka under RedBirds första säsong – inte enbart resultatmässigt, utan även prestationsmässigt. Faktum är att Milan, på pappret, hamnade på en femteplats denna säsong, men Juventus poängavdrag gjorde att man ändå kvalificerade till Champions League.
Ingen rivstart, men det var väl inte riktigt RedBirds Milan än. Det var först den 6 juni 2023 som Gerry Cardinale igenom sin revolution, då Paolo Maldini fick sparken, och Frederic Massara avgick samma stund. Enligt media skulle det nya Milan, med tidigare chefscout Geoffrey Moncada i spetsen, kretsa runt datascouting och ung satsning. På ett plan har resultaten varit goda sedan dess: det ekonomiska planet. Faktum är att Milan gick plus för första gången sedan 2006 redan under det första räkenskapsåret under RedBirds ägarskap. Efter sommarrevolutionen 2023 gick man med vinst än en gång, och lyckades faktiskt med detsamma även efter att Milan hamnade på en åttondeplats i ligan i fjol.
Få har dock missat att de sportsliga resultaten under samma tid inte har varit något att skryta om. I mångt och mycket är det förstås en reflektion av hur Milan parallellt har jobbat som sportslig organisation. Sanningen är att revolutionen sommaren 2023 inte gav liv åt ett Milan med en ny strategi – på gott och ont – utan bortom de oförglömliga sportsliga resultaten under dessa år, har Milan främst karaktäriserats av en brist på identitet.
Myten om ”Moneyball-Milan”
Frågan som alldeles för få Milan-supportrar har ställt sig under de senaste tre åren är följande: ”Vad i helvete håller de egentligen på med?” Det handlar inte om ett sportsligt projekt med sina brister, utan om ett projekt som inte existerar. Värvningar som Emerson Royal, Álvaro Morata och Niclas Füllkrug stinker inte direkt av talanggurun Moncadas inflytande, och beslutet att anställa Massimiliano Allegri som huvudtränare antyder knappast att datan härskar på Via Aldo Rossi 8. Det finns alltså ingen koherens i hur Milan har drivits under RedBirds styre.
Miljarderkronorsfrågan är dock hur detta kommer sig? Ytterst få kan ge ett säkert svar på den frågan, men för mig, personligen, framstår det som att Milan är en klubb som drivs av cyniska intressen. Det var inte långt efter Maldinis avsked som Sandro Tonali blev såld till Newcastle – där Milan till synes var rätt så enkla att förhandla med, trots att det handlade om en av världens bästa unga spelare i sin position, som hejat på Milan sedan sin barndom. Två år senare var man ännu snällare i förhandlingarna kring Tijjani Reijnders, som man snabbt sålde till Manchester City precis innan räkenskapsårets slut – detta trots att han hade varit Milans bästa spelare under föregående säsong, och nyligen skrivit på ett nytt kontrakt med klubben. Dessa var helt enkelt två försäljningar som hjälpte Milan att putsa till sina bokslut, om än de var högst tveksamma från ett rent sportsligt perspektiv.
Även anställningen av Massimiliano Allegri tycks ge en inblick i hur Milan egentligen arbetar. Bilden av honom som en konservativ och omodern tränare är inte helt orättvis, om vi börjar där. Dessutom är det en tränare vars lag har haft betydligt sämre underliggande siffror än resultat under sin karriär. Så, hur föll valet egentligen på honom i fjol? Jo, Allegri hade visserligen inte ens varit nära att vinna en titel av stor betydelse på sju år när han återvände till Milan, men han hade inte heller missat Champions League mer än en gång på de senaste 15 åren. Försäljningen av Reijnders hjälpte Milan att undvika att gå med förlust efter fiaskosäsongen 2024–25, men av ekonomiska anledningar var det nödvändigt att återvända till Champions League så fort som möjligt. Om inget annat, lär Massimiliano Allegri ha lockat på grund av detta.
Det kan initialt tyckas vara en elak stereotyp att Gerry Cardinale är en amerikansk private equity-snubbe som inte kan något om fotboll och inte bryr sig om sportsliga framgångar, utan helt enkelt vill tjäna pengar på att äga ett fotbollslag. Under de senaste tre åren har det dock staplats belägg för det påståendet. Det är inte ett helt nytt fenomen – det vill säga sportlag som är sportsligt mediokra, men för ekonomiskt stabila för att det ska slå tillbaka. Det är en oerhört dyster verklighet som många sportfans genomlider, och just nu kan milanisti räknas därtill. Men kan det verkligen fortsätta så här för evigt? Jag tror inte det.
Ett halvdant jobb som inte går ostraffat
Giriga ägare som inte satsar på sportsliga framgångar för sina lag blir inte nödvändigtvis bestraffade för det. Så poetiskt rättvis är varken sporten eller livet, för den delen. Men Gerry Cardinales Milan kan komma att bli ett undantag, för där handlar det även om inkompetens.
De få gånger man faktiskt fått höra Cardinale prata om Milan och fotbollen har han flera gånger nämnt att italienska lag inte har de ekonomiska musklerna för att brottas med storlagen i Europa – framför allt i England. Det sätter högre strategiska krav på klubbarna i Italien, och med det i åtanke är det rätt märkligt att Milan är en så kaotiskt driven klubb som den framstår utifrån.
Sedan de italienska medierna odlade narrativet om det nya Milan, har supportrarna gått på myten om att Milan satsar ungt och värvar billigt, utifrån data, för att sedan kunna sälja med vinst. Verkligheten säger något helt annat, och det är ett problem för Gerry Cardinale.
Milans intäkter från spelarförsäljningar har ökat kraftigt sedan sommaren 2023, men det är väldigt tveksamt huruvida detta är någon bedrift som RedBird ska ha beröm för. En väsentlig del i denna utveckling har varit att Milan helt enkelt blivit mer öppna för att sälja spelare. Då hjälper det förstås att ha bra spelare som andra klubbar vill betala mycket pengar för. Där har alltså den tidigare regimen redan gjort en hel del av jobbet. Faktum är att denna trend påbörjade med- och kanske till och med möjliggjordes av försäljningen av Sandro Tonali, som värvades in av Maldini och Massara.
Att tjäna pengar på spelarförsäljningar är aningen svårare om man inte har några bra spelare. Värvar man inga bra spelare hamnar man i en sådan sits förr eller senare. Milan är inte riktigt där än, men är kanske på väg? Vi kan konstatera att sommaren 2023, trots enorma brister på många plan, åtminstone varit relativt ekonomiskt gynnsam. Sedan dess ser vi dock en brist på ekonomiskt lönsamma- eller ens neutrala värvningar – Álex Jiménez, Youssouf Fofana och Strahinja Pavlović är hittills de enda klara undantagen.
Milans förmåga att ta in lovande talanger och spelare som, ur ett cyniskt perspektiv, kan växa och höja sitt marknadsvärde, har redan varit tveksam under RedBirds regim. Sedan Allegris ankomst har vi dessutom sett ett större fokus på rekrytering av äldre spelare, och även laget har samtidigt blivit äldre.
Enligt FBref har Milan varit det femte äldsta laget i Serie A i år, baserat på speltid. Det är en siffra som är aningen uppblåst av 40-åriga Luka Modrić – under stora delar av säsongen har han även bänkat 23-åriga Ardon Jashari, som är väldigt, väldigt duktig. Samtidigt tyder värvningar som David Odogu, Zachary Athekame, Alphadjo Cissé och Andrej Kostić på att framtiden inte ignoreras totalt… men statistiken ovan har ändå ett tydligt budskap: det är betydligt äldre spelare som faktiskt får spela. Samtidigt ska Massimiliano Allegri vilja se en satsning på färdigutvecklade, etablerade spelare i sommar – Moise Kean (26), Mario Gila (26 i augusti) och Leon Goretzka (31) är kanske de främsta namnen som ryktats till Milan.
När Milan får slut på spelare från Maldini-eran att sälja, och plötsligt har ett lag som är rakt av gammalt, vad gör man då? Åter igen kan man diskutera huruvida Milan ens är kapabla av att försörja sig på värvningar som kan återförsäljas med vinst till att börja med, men nu verkar klubben till och med gå i en riktning där denna typ av rekrytering inte längre prioriteras. Historiskt sett har Allegri heller inte varit någon expert på att förädla unga spelare.
”Adapt or die”
Så ja, vad är det egentligen den där Gerry Cardinale pysslar med? Han verkar inte prioritera att vinna scudetti, det är ju ganska klart, men har han ens en plan för hur denna investering i Milan ska bli lönsam? Jo, till viss del verkar det så – på det kommersiella planet ser man faktiskt ett Milan som till synes agerar strategiskt och målmedvetet. Här har vi även sett initiativ som bidragit till en gradvis gentrifiering av klubben, och urholkning av dess själ och identitet, men det är en annan diskussion. I vilket fall kommer Cardinale knappast kunna förlita sig enbart på den kommersiella delen. Hittills har han behövt förlita sig på spelarförsäljningar för att gå med vinst, och då har han dessutom fått en hel del hjälp på traven av den sportsliga regim som han ohövligt störtade sommaren 2023.
Jag tror inte att Milan kan fortsätta drivas på ett så pass ostrukturerat och ologiskt sätt som klubben har gjort under de senaste tre åren – delvis inte om ägarna vill vinna titlar, men inte heller om de vill tjäna pengar.
”Adapt or die” säger Brad Pitt i rollen som Billy Beane i Moneyball (2011). Det är de två alternativen Gerry Cardinale har framför sig – i alla fall vad gäller hans ägarskap av Milan. Antingen kan han professionalisera klubben och införa en riktig, långsiktig plan, eller kommer klubben gå mot en ekonomisk kris, och tvinga fram en försäljning. I vilket fall kan det vi sett under de senaste tre åren inte fortsätta särskilt länge.
