Vad är det som utmärker en match på San Siro mot Milan jämfört med kanske mot Juventus, Fiorentina eller Roma?
För den som varit på ett Derby della Madonnina är det väldigt lätt att känna skillnaden. Rivaliteten mellan lagen i Italien är ofta urgammal och det finns tusentals historier om varför man ogillar – eller rentav hatar – motståndarlaget. Men i ett Milanoderby är stämningen i staden något helt annat. Även om det på senare år blivit mindre hätskt och mer “turistvänligt” märks det tydligt att Milano, som är fotbollstokig på ett nästan maniskt sätt, står på helspänn. Sist jag var där ville till och med taxichauffören undvika att prata fotboll – fullt förståeligt, han höll ju på fel lag. Man ska inte heller underskatta hur mycket som står på spel i ett derby. Det handlar om människor i samma stad, samma klass, ibland samma trappuppgång eller till och med samma familj. Efter en derbyförlust måste man stå ut med snacket, pikarna och tystnaden dagen efter. Det är en helt annan typ av rivalitet än mot Juventus eller Roma.
Kan du beskriva känslan när du kommer in på arenan och känner stämningen, ser publiken och tifona vecklas ut när spelarna kommer in?
För mig är det alltid ett virrvarr av känslor när man närmar sig avspark. Nervositet, optimism och en nästan barnslig kärlek till klubben blandas i magen. När man kliver in i San Siro och ser tifona vecklas ut är det svårt att inte bli berörd – det är massivt, mäktigt och nästan rituellt. Och ärligt talat: på senare år har jag märkt att jag mår sämre av att vara på stormatcherna. Jag är alldeles för spänd, tar in allt för mycket. Det är som att hela kroppen går in i undantagstillstånd.
Vad är ditt bästa derbyminne?
Självklart 2001. 6-1 segern. Serginho och flera andra fick rena toppbetyg. Det var en sådan där kväll när man nästan inte behövde vara nervös alls – jag satt och log genom hela matchen.
...och ditt värsta?
Det finns många, särskilt på senare år. Men att åka ut ur Champions League mot Inter gjorde extra ont. Vi hade gått så långt den säsongen, och det var en match vi faktiskt hade kunnat vinna. Det sved på ett annat sätt.
Hur kan en uppladdningsdag se ut inför matchen? På stan, i klacken, På baren...
Jag är själv inte den som laddar upp så mycket innan match. Men jag har vänner som gör en heldag av det, och jag har varit med någon gång. Då är det ofta samling redan vid lunch: enkel mat, några öl och mycket snack. Promenaden till San Siro från Lotto är en klassiker – något jag alltid gillade innan den nya metrostationen kom. Det är som att man går tillsammans in i något större. Ett kul minne (dock inte ett derby) var när SF-redaktionen åkte ner tillsammans och hela tunnelbane-, spårvagns- och taxisystemet kollapsade. Vi fastnade i en mörklagd metro i 20 minuter, fick inte tag på någon transport och fick i princip springa till arenan. Vi hann in precis till avspark – totalt slutkörda. Ett minne för livet.
Finns det någon spelare under din tid eller kanske i historien som du tycker satt sitt signum just med derbyt?
Shevchenko är för mig den självklara derbykungen, med sina – vad som känns som – tvåtusen niohundra tretton mål mot Inter. Under sin prime var han ett hot mot alla, men han hade en särskild förmåga att kliva fram just mot ärkerivalen. Och sedan har vi kaptenerna: Baresi och framför allt Maldini. Deras närvaro, pondus och ledarskap i ett derby är något jag alltid kommer att bära med mig.
Vi går ett par år i förväg men San Siro sägs ska skrotas nu när klubbarna ska köpa upp den. Vad är det du kommer sakna mest med den arenan?
Det är framför allt sentimentala skäl som får mig att vilja bevara San Siro. Det är en mäktig arena på alla sätt – ikonisk, nästan monumental – men samtidigt förlegad och opraktisk. Jag är positiv till en ny arena och kommer blicka tillbaka på San Siro med glädje, men inte med saknad. Båda klubbarna (men allra helst Milan) förtjänar något bättre, modernare och mer funktionellt.
