Denna prestigefyllda måndagsmatch hade nog många av oss sett fram emot sedan Serie A schemat kom ut i augusti. Personligen hade jag sett fram emot den mest eftersom jag hade äntligen bokat en resa för att se mitt älskade Napoli live igen efter över 10 år, tillsammans med två polare. TIC (This is Calcio) slog dock till som vanligt och 4 veckor innan matchdag flyttades matchen från påskaftonslördagen till måndag annan dag påsk. Det blev svårt att svira om och förlänga resan så det blev inte att kika live på Maradona stadion men jag fick istället vad kan ha varit en av de finaste helgerna i mannaminne i Kampaniens huvudstad ändå. Alla ni Napoli-älskare och resten av er också behöver ta er dit och uppleva magiken med era egna ögon, för Neapel, det är något alldeles extra!
Nåväl, live eller inte fick jag se matchen i alla fall. Inför matchen var läget rätt pressat, inte för att man vid en förlust skulle på allvar riskera en Champions League plats till nästa säsong, utan för att Milan skulle dra ifrån och Scudetto chanserna definitivt varit över. Napoli behövde alltså vinna för att fortsatt vara med i kampen, åtminstone enligt den hoppfulle.
På matchdags morgonen sipprade det ut att Höjlund verkade indisponibel av oklar anledning (senare fastslogs magvirus) samtidigt som Lukaku fortsatt bråkar med klubben samtidigt som han försöker kurera sig från sina skador. Detta innebar att Giovane hux flux skulle hoppa in som 9a från start mot ett Milan med 1 poäng mer än Napoli i ligatabellen. Det är en uppgift som nog vilken oprövad 22 åring som helst skulle vara rätt nervös inför, men han skulle visa sig göra en adekvat insats.
Om Milan visste om att varken Höjlund eller Lukaku skulle spela när matchplanen sattes är oklart, men deras spel passade onekligen bra mot ett Napoli utan en stark 9a i det felvända spelet. Enda från startvissla, så fort Napoli hade boll på egen planhalva, pressade Milan högt och tvingade Napoli till långbollar. Denna typ av spel hade passat som handen i handsken för en stor centertank, men Giovane är mer van att springa i djupet och bygga upp spel rätt vänd. Allegri verkade alltså ha scoutat, eller så hade han tur. Oavsett vilket lyckades Giovane ändå bygga upp en del fina kontringar, men Napoli skulle visa sig vara väldigt mediokra på att förvalta dessa och skapa ordentliga målchanser matchen igenom, precis som Milan inte skulle få någon utdelning med sitt höga presspel kombinerat med en lågt stående backlinje.
Inget lag var särskilt nära på att bryta dödläget i första halvlek men Napoli kom närmast genom Spinazzola som så när skruvade in bollen i det bortre hörnet Insigne-style. Dock spelade båda lagen ett solitt försvarspel, vilket ledde till en rätt chansfattig match överlag.
Andra halvlek var väldigt mycket samma skrot och korn, men när Allison Santos entrade planen sisådär efter en timmes speltid började Napoli skapa mer och mer, och till slut skulle det ge utdelning. Efter en fin aktion, hittade Santos Olivera i straffområdet som slog ett fint inlägg mot McTominay som vid det här laget tagit rollen som spjutspets. De Winter i Milanförsvaret försökte parera och nicka bort men bollen hamnade istället perfekt hos en fri Politano vid borte stolpen som slog till på volley och hittade nätet bakom Maignan i målet.
Maradona exploderade som bara Maradona kan och nu behövde Napoli bara hålla ut knappa kvarten mot ett tämligen ofarligt Milan. Och jodå, visst skulle man hålla ut. Slutvissla och segern var ett faktum. En fin insats i sin helhet, men återigen ett uddlöst anfallsspel. Försvaret såg bra ut och även Buongiorno spelade upp sina aktier en gnutta. KDB ser inte riktigt ut som sig själv ännu och vi saknar spets på vingarna. Allison Santos har verkligen visat att han vill konkurrera om en startplats och förhoppningsvis är även Neres tillbaka snart. Napoli behöver gå rent om scudetto-drömmen ska leva, för Inter kommer inte tappa så värst många poäng till, och då behöver vi alla våra anfallsvapen till vårt förfogande.
Nu blickar vi framåt mot Parma borta på söndag och tar en match i taget. Forza Napoli sempre!
