Nog tänkte många av oss att Milan kanske ändå, trots alla odds, skulle kunna ta igen ett tio poäng stort försprång. Fotbollen har trots allt sett större mirakel.
Men redan efter en omgång släcktes drömmen. Vägen till en ligatitel är lång – och att vara obesegrad genom stora delar av säsongen räcker inte. Att bara vägra förlora räcker inte heller.
Allegri hade alltså halvt rätt. Ibland måste man också vara realist.
Den kanske största vinsten den här säsongen är ändå att Milan inte längre famlar efter en spelidé. Den finns där nu. Cynisk. Effektiv. Stabil. Allegri-esque. Och med resultaten följer sakta men säkert något ännu viktigare: en vinnarmentalitet. Den kommer med vissa i omklädningsrummet - men framförallt genom resultat.
Jag vill se ett Milan som vill vinna till varje pris – men som samtidigt vägrar att förlora. Den här säsongen har varit fokus på det sistnämnda, men det är en fantastisk start.
Personligen tycker jag att tränaren gör det som går att göra med den här truppen, och kanske lite till. Nu krävs något annat: styrka, intelligens och mod från klubbledningen för att göra de värvningar och förändringar som kan lyfta Milan till nästa nivå.
Ser man till matchbilden hade Milan mycket väl kunnat få med sig poäng från Rom. Men tittar man på resten av säsongen har vi också tagit poäng i matcher där vi egentligen inte förtjänade det. Därför tar jag inte särskilt hårt på ännu en förlust.
Däremot förväntar jag mig mer av vissa individer.
Leão går allt för ofta runt och ser loj ut. Den gode Leão är en enorm talang, men visar tydliga brister i det mentala. Ibland saknar han det där jävlar anamma som krävs på den här nivån, och han visar heller inte alltid någon större vilja att förbättra de delar av sitt spel där han faktiskt har brister. Det räcker fortfarande mer än väl för att vara en av ligans bästa spelare. Men det är också det som gör att han inte är matchavgörande lika ofta som han egentligen borde vara.
Italienskan har ett ord (som förvisso också finns på svenska) som jag gillar. Ett kraftfullt ord. Protagonista. Det portugisen vara oftare.
Dessutom börjar jag allt mer störa mig på hur Pulisic uppför sig. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är, men känslan är tydlig.
Jag minns en gång i tiden när Filippo Inzaghi och Enrico Chiesa spelade i Serie A. Kanske två av de mest egoistiska anfallarna man sett. När de passade bollen kändes det nästan som att det bara var för att få tillbaka den – och sedan göra mål själva. Så var det förstås inte i verkligheten, men det var den känslan man fick.
Lite samma känsla börjar jag få kring Pulisic. Och när poängen inte kommer ser han mer och mer desperat ut i sitt spel. För Milans skull – och för hans egen – hoppas jag att det lossnar snart.
Så imorse vaknade jag upp till en spräckt dröm.
Men kanske var det lika bra. För ibland krävs det att illusioner spricker för att man ska börja bygga något på riktigt.
Och kanske är det just nu ledningen också inser att det är dags att rusta Milan för nästa etapp.
