Förutom Lukaku-gate, som pågår för fullt, och rykten kring Contes fortsatta närvaro på bänken efter säsongen, är det för tillfället en mer hoppfull och positiv känsla i laget och det har synts på spelet senaste matcherna. Nu hoppas vi dock att Rasmus är tillbaka efter sin lilla magsjuka från förra veckan, även om Giovane gjorde en acceptabel insats som vikarie.
Mot Milan senast var det inte någon total offensiv slakt, men det var ett lag som såg ut att veta exakt vad det ville göra: hålla ihop, nöta ner motståndet och till slut sticka kniven i rätt ögonblick. Politano fick hoppa in och göra det han så ofta gör när han är som mest irriterande effektiv: avgöra matcher när benen börjar bli tunga och ytorna lite större.
Nu väntar i stället en bortamatch mot Parma, och det är nästan den typen av match som oroar mer än ett möte med Milan. Inte för att Parma är bättre, utan för att sådana här matcher så ofta lever sitt eget lilla jävliga liv. Man förväntas vinna, man ska ha mer boll, fler chanser och bättre spelare, men det räcker med en halvsovande första kvart, ett bolltapp centralt eller någon feltajmad offsidefälla så står man plötsligt där och jagar ett lag som redan parkerat bussen, dragit för gardinerna och slängt bort nyckeln. Det som talar för Napoli är ändå att laget verkar ha hittat tillbaka till något mer robust igen. Inte alltid sprakande, men betydligt mer stabilt. Att McTominay fortsatt lyfts fram inför matchen säger också något om vart laget hämtar sin energi just nu: från spelare som springer, trycker till, fyller boxen och beter sig som att varje andraboll är en personlig förolämpning.
Det jag främst vill se, i den italienska eftermiddagssolen, är egentligen inte någon fotbollsmässig uppvisning i fem akter, utan att Napoli beter sig som ett lag som förstått vad en seger mot Milan är värd bara om den följs upp. Där ligger hela grejen. Tre poäng mot ett topplag är fint, men de blir riktigt tunga först när man inte kastar bort nästa match på slarv, bekvämlighet eller någon sorts kollektiv känsla av att jobbet redan är gjort. Parma lär knappast bjuda på något, och med tanke på att det senaste ligamötet lagen emellan slutade 0–0 finns det ju redan en liten varningsskylt upptejpad på väggen. Så nej, det här blir nog inte någon kväll för champagnefotboll. Men det kan absolut bli en kväll för något minst lika viktigt: tre poäng, fortsatt tryck uppåt och en känsla av att Napoli faktiskt börjar uppträda som ett lag man kan lita lite mer på.
Även om det så kallade "racet" blivit avskrivet sedan länge är det än viktigare att minnas att vi nu står bakom serieledande Inter med 7 poäng och 7 matcher kvar. Nu är jag inte en matematiker per se men jag vill minnas något om att matchen inte är slut förrän den tjocka damen sjunger. Historiskt sett har det väl varit den gamla damen i Italien men det var ett tag sen och vi får hoppas att den gamla damen har lagt sina skor på hyllan ett tag till. Det som ville poängteras, innan ytterligare ett sidospår dök upp, var att vi fortfarande har 21 poäng att spela om och Inter likaså. Där ska man också vara medveten om att deras match ikväll kan ge både nord- och syditalienare ett riktigt huvudbry om Como fortsätter att skrälla så konsekvent man har gjort men bara om även Napoli gör sitt jobb.
Möjliga elvor:
Parma (5-3-2)
Suzuki
Britschgi-Delprato-Circati-Valenti-Valeri
Bernabé-Nicolussi Caviglia-Keita
Strefezza-Elphege
Napoli (3-4-2-1)
Vanja
Juan Jesus-Buongiorno-Olivera
Gutierrez-Lobotka-McFratm-Spinazzola
KDB-Alisson
Höjlund
FORZA NAPOLI SEMPRE!
