Inför Schweiz - England

Varje höst vartannat år börjar en ny era för att engelska supporters. Förmodligen kommer man från en sommar när resultaten inte överensstämmer med diverse förhoppningar, vare sig det är straffläggningar och kvartsfinaler eller uttåg direkt i gruppspelet.
 
Och varenda gång intalar vi oss om att sommaren berodde på det ena eller andra, vi letar framtida storspelare i och resonerar ifall John Stones eller Calum Chambers verkligen kommer bli de där stora namnen som man så gärna vill få det till. Kommer Dele Alli eller Will Hughes vara spelarna som kommer underifrån och tar hela fotbollseuropa med storm precis i tid till nästa mästerskap. De har ju två år på sig.
 
Förvisso kommer dagens England undan, åtminstone lite, med att man säger sig jobba med unga spelare som kanske inte riktigt är färdigutvecklade och hänvisar lite nervöst till det tyska lagbygget som minsann inte alls var några världsmästare för åtta år sen och att man fått bygga upp ett lag lugnt och sansat.
 
Hoppet är det sista som överger en, så även i det här fallet. Jag själv liksom många andra tror gång på gång på detta England som producerar lovande spelare i samma takt som många andra konkurrerande stora nationer, men som inte riktigt får till det i landslagssammanhang, kommer kunna ”vara där” när det väl gäller om två år. Vi intalar oss att dagens landslag visserligen inte har samma stjärnor som lagen under Sven-Göran Eriksson, men att bredden om möjligt är bättre idag, eller att spelarna är taktiskt bättre skolade för Europaspel idag än för åtta år sedan.
 
Och på nåt jävla sätt kommer England stå där i Frankrike med det fetaste lyxhotellet av alla och fans i tiotusentals som reser dit. Vägen dit ser väl överkomlig ut och dagens motståndare Schweiz får nog anses vara den svåraste motståndaren utan att för den delen vara särskild skrämmande, trots ett hyfsat bra VM och en bättre världsranking än England.
 
Roy Hodgson säger att han skiter i om hans lag spelar bra fotboll eller inte så länge resultaten är positiva, och betonar att det ska vara jobbigt att möta England. Fair enough, men det är mycket arbete och kanske en hel del tuffa beslut för förbundskaptenen i framtiden. Det jag menar är att det ibland verkar vara alldeles för många spelare som lever kvar på gamla meriter och att allt snack om att man ska välja spelare som är i form bara är ett sätt att smörja det brutala engelska mediadrevet så att de beskriver England med en positiv bild utåt.
 
Hursomhelst vet vi att Daniel Sturridge är skadad, och det var oklart om Jordan Henderson klarar nittio minuter efter att ha linkat ut från gårdagens träning. I övrigt ska det inte vara någon fara för någon av de mer betydelsefulla spelarna i en annars ganska skadedrabbad trupp som väntar in mängder med långtidsskadade spelare.
 
Det mesta tyder på att allt-i-alla slitvargen James Milner går in till höger och Danny Welbeck till vänster på vardera sida Sterling och Rooney. John Stones kan väl stå för den svaga länken till höger i backlinjen men gjorde trots allt en godkänd match mot Norge på samma position i torsdags.
 
Preliminär laguppställning: Joe Hart – Leighton Baines, Phil Jones, Gary Cahill, John Stones – Jack Wilshere, Jordan Henderson – Danny Welbeck, Raheem Sterling, James Milner – Wayne Rooney.
 
Det ser ok ut, jag tror målet är att undvika förlust på bortaplan och det finns det material för. Jag tror dock att engelsk kvalitet kommer avgöra en tillknäppt och tråkig fotbollsmatch. 1-2.