– Det var nog en slump till en början. Jag hade varit iväg en kortis i Italien 2003, i både Chievo Verona och och sedan tillbaka till IFK Göteborg. Sen hörde min agent av sig gällande intresse från Turkiet. Innan jag kom dit hade det inte varit så många svenskar i ligan. Det var väl kanske Kennet Andersson som hade varit i Fenerbahçe och Roger Ljung som hade varit i Galatasaray. Jag trodde det hade varit fler innan dess.
– När jag fick höra om intresset från Gençlerbirliği så ville jag veta mer, så jag ringde Kenneth som fick förklara lite mer om ligan. Han tyckte att det var en spännande liga och ett spännande land. Jag tyckte det lät väldigt bra och tog helt enkelt chansen att komma till Turkiet.
Efter dig kom ju flera svenskar, som Tobias Linderoth, Johan Elmander och Jimmy Durmaz och Erkan Zengin.
– Exakt. Det kom ett stort gäng svenskar de närmaste åren efter mig. Det var lite kul att man banade väg, eftersom det hade gått några år utan svenskar i ligan.
Vilket lag skulle du säga att du hade dina bästa år i? Och hur upplevde du skillnaden mellan turkiska och svensk fotboll?
– Jag skulle nog säga att mina bästa år var min första säsong i Gençlerbirliği och lite in i den säsong när jag blev värvad till Trabzonspor. I Gençlerbirliği hade jag satt nivån för hur bra jag var i ligan, och därför köpte Trabzon mig. Tyvärr kunde jag aldrig visa fullt ut vem jag var som spelare i Trabzonspor, för jag åkte på en korsbandsskada efter nio matcher. Jag tog mig tillbaka, men det tog tid. Under den tiden bytte Trabzonspor tränare och värvade nya spelare. Jag lyckades inte slå mig in fullt ut igen, och det blev istället andra klubbar i Turkiet efter det.
– Skillnaden mellan svensk och turkisk fotboll var att den turkiska ligan höll ett par klasser bättre nivå än Allsvenskan. Det blev en sportslig utmaning som jag uppskattade.
Du bodde ju även i Ankara. Trivdes du i Turkiet under din tid där?
– Ja, absolut. Både jag och familjen. Jag hade med mig min fru och vår dotter, som var liten då. Min son föddes förvisso i Sverige, men under perioden jag spelade i Turkiet. Vi trivdes jättebra, särskilt i Ankara, där det fanns fler internationella skolor. Det gjorde livet enklare för familjen. Därför valde vi att flytta tillbaka till Ankara igen – det kändes tryggt och bra.
Som en av de första svenskarna i ligan – vilket lag var svårast att möta, och vilket är ditt bästa minne från den tiden?
– Det fanns många bra matcher. Det var extra speciellt att möta Istanbul-lagen: Galatasaray, Fenerbahçe och Beşiktaş. Särskilt på bortaplan, där det var enormt tryck på läktarna. Det var svårt att kommunicera på planen eftersom ljudnivån var så hög. De matcherna var något alldeles extra.
Vilket lag hade det bästa trycket från supportrarna?
– Jag skulle säga Beşiktaş på deras gamla stadion. Den var kanske inte störst till åskådarsiffrorna, men akustiken gjorde att trycket var enormt.
Jag har en kompis som är fanatisk Beşiktaş-supporter och var på sista matchen på den arenan.
– Men även gamla Ali Sami Yen-stadion hos Galatasaray var speciell – det fanns tradition där. De matcherna var också väldigt tuffa.
Du nämnde trycket på läktarna. Idag har ju Turkiet Passolig-systemet. Vad tycker du om det?
– Passolig gör det svårare, framförallt för äldre, att ta sig till arenorna. Jag har själv upplevt att det är krångligt när man ska fixa biljetter. Jag vet inte om de kommer ta bort det eller fortsätta med det, men det känns onödigt komplicerat.
Har du varit på någon match på sistone?
– Ja, förra säsongen såg jag Galatasaray mot Trabzonspor i Istanbul. Det var kul att se mitt gamla lag (Trabzonspor), men också Galatasaray där jag kände många i tränarstaben och styrelsen. Jag var även och hälsade på Galatasaray när de mötte Malmö i Europa League.
Har du kontakt med några spelare idag?
– Kanske inte så många aktiva spelare, men många av mina gamla lagkamrater är kvar i turkisk fotboll i olika roller – sportchefer, klubbpresidenter osv. Jag har bra dialog med flera klubbar än idag, bland annat när det gäller att försöka få in spelare.
Du hade dina bästa tider i Gençlerbirliği, stämmer det?
– Ja, absolut. Det var en väldigt familjär klubb. Fansen tog emot mig med öppna armar, och det fanns en stark kärlek mellan supportrar och laget. Jag trivdes också i Ankaraspor och Ankaragücü, som har Ankaras största fanbas. Men Gençlerbirliği var speciellt.
Vem var den största offensiva respektive defensiva spelaren i Turkiet under din tid där?
– Offensivt: utan tvekan Hakan Şükür. Han hade kultstatus och fick ibland fördelar av domarna. Men han var också en gentleman – man kunde ha tuffa dueller under matchen, men efteråt var han alltid korrekt. Defensivt: det fanns många bra försvarare, men Roberto Carlos i Fenerbahçe sticker ut. Även Diego Lugano var väldigt duktig.
Vad tyckte du om Fenerbahçes legend Alex de Souza?
– Fantastisk. Han satte verkligen nivån för hur en utländsk spelare ska uppträda i Turkiet. Han blev en legend i Fenerbahçe och gjorde stort avtryck i ligan. Han var också en bra ambassadör för andra brassar som kom efter honom. Han försökte sig på tränarkarriär i Antalyaspor, men det gick inte riktigt som han hoppades – mycket på grund av klubbens ekonomi.
Håller du koll på turkisk fotboll idag, och på landslaget?
– Ja, jag försöker följa ligan, kanske se någon match eller två per år. Dessutom har jag varit agent för spelare som varit aktuella för turkiska klubbar, så jag håller mig uppdaterad. Jag tycker Turkiet har fått fram en spännande ny generation, med spelare som Arda Güler och Kenan Yıldız som gör starka avtryck i sina klubbar ute i Europa. Den stora bristen just nu är att landslaget saknar en riktig striker. Det är något man hoppas att de hittar framöver.
Vad tyckte du om Gençlerbirliğis president İlhan Cavcav?
– Han var enorm. En väldigt viktig anledning till att jag valde klubben. Han hade byggt upp en familjär känsla, och var som en farfar för alla spelare. Han tog hand om mig och min familj, såg till att vi mådde bra. Det var väldigt tråkigt när han gick bort. Han var också en stor ledare för turkisk fotboll i stort. Gençlerbirliği har ju fostrat många talanger genom åren, bland annat Arda Güler.
Vad tyckte du om kulturen och livet i Turkiet?
– Jag trivdes jättebra. Jag blev väl omhändertagen, fick många turkiska vänner och försökte lära mig språket tidigt, vilket gav respekt både på och utanför planen. Jag och familjen anpassade oss snabbt, och vi älskade maten. Det var fina år.
Hur var skillnaden mellan Ankara och Trabzon?
– Ganska stor. I Ankara kunde vi vara mer anonyma, med internationella skolor och dagis för barnen. Trabzon var mer intensivt – en mindre stad men med en större klubb. Vi hade inte samma frihet där, och min fru märkte att folk ofta kom fram och ville prata fotboll. Det var egentligen fantastiskt, men skillnaden var påtaglig. Fotbollsmässigt var Trabzon ett bra steg för mig, även om skadan förstörde mycket.
Idag är du fotbollsagent. Hur kom det sig att du började med det?
– Det kom naturligt i slutet av karriären. Jag ville vara kvar i fotbollen, men inte som tränare – då lever man samma liv som spelare, med flyttar och osäkerhet. Som agent kunde jag ha basen i Sverige, men ändå jobba internationellt och resa när jag ville. Jag har alltid gillat businessdelen av fotbollen, och med de kontakter jag skaffat i Italien, Turkiet, Danmark, Norge, Bulgarien och Cypern hade jag en bra grund.
Har du några högre målsättningar i agentkarriären?
– Självklart vill man alltid göra ett så bra jobb som möjligt för sina spelare. Man hoppas alltid att de ska ta kliv och bli så bra som möjligt. Det är det fina i det här jobbet – att kunna vara med och utveckla unga talanger. Man är alltid på jakt efter nya stjärnor. Det är en ständig process – att förädla de spelare man redan har, och samtidigt hitta nya.
Tack för intervjun, Fredrik.
– Tack själv, kul att du kom!
