England
2018-10-03 11:30
Jesus-figuren Mauricio Pochettino
Min bibel är Daniel Siegels bok ”Mindsight”, så då jag kom hem igår, dagen efter en stor företagsfest, så kände jag mig lite stökig mentalt – jag behövde en tankemodell som balanserade upp mitt mentala tillstånd, och gick direkt efter Siegels bok.
Oscar Öberg
Efter bara ett par sidors läsning kände jag en effekt, något hände med mig: jag blev lugn, trygg, stabil, min kropp integrerade än en gång med min hjärna. Särskilt ett stycke fick mig att förstå att jag hade varit överstimulerad ett par dagar, och att jag nu behövde skapa harmoni genom att chilla lite:
"När vi är i emotionell balans känner vi oss levande och bekväma. Vi är då nog stimulerade för att livet ska ha mening och livskraft, men inte så stimulerade så att vi känner oss överväldigade eller utan kontroll. När vår balans är skev har vi antingen rört oss mot för mycket stimulans, ett tillstånd av kaos, eller mot ett tillstånd av för lite stimulans, ett tillstånd där vi känner oss deprimerade."
Vad har detta med fotboll att göra? Jo, som jag ser det, är det en tränares jobb att hjälpa spelare att hitta denna emotionella balans som Siegel skriver om, och det är intressant hur olika spelare behöver olika stimulans beroende på ålder, erfarenhet och personlighet. Ta till exempel Manchester Citys tränare Pep Guardiola. Han kan inte behandla den ukrainske talangen Aleks Zinchenko, eller den känslige brASSEn Gabriel Jesus, på samma sätt som den spanske superstjärnan David Silva. Det funkar inte. En David Silva har vunnit i princip allt, vilket gör att det är större chans att han känner sig för lite stimulerad när han går in till match, kontra en Zinchenko som bara spelat ett dussin tal matcher för City, och därför riskerar att bli övervädigad i matcher som betyder något. I fallet Silva så gäller det för Guardiola att trigga igång hans känsloliv; i fallet Zinchenko förmodligen tvärtom, dvs. att istället lugna ner den unge ukrainaren och försäkra honom att han inte har något att oroa sig för.
Jag tänker mig att det mer och mer blir en utmanande uppgift, eftersom dagens tränare, i alla fall på elitnivå, oftast har en spelartrupp som är fylld av olika kulturer med olika sedvänjor och olika språk, som kan komma från olika generationer, och som alla har sina sätt att kommunicera känslor och tankar på. Då man på 70-talet kunde träna en rätt homogen grupp människor, så kan man 2018 heta Mauricio Pochettino och träna ett engelskt lag med spelare från Afrika, Asien, och Sydamerika (och givetvis övriga Europa). Och jag tänker mig att det läggs en hel del arbete på att förstå hur man ska konversera med var och en av dem på bästa sätt. Till exempel, i Pochettinos fall, tar sydkoreanen Son Heung-Min kritik på samma sätt som belgaren Toby Alderweireld? Lugnar man ner argentinaren Erik Lamela på samma sätt som kenyanen Victor Vanyama? Finns det en samtalston och en vokabulär, utifrån en personlig och kulturell analys, som Pochettino kan hitta för varje unik person som annars bara en välutbildad terapeut kan göra? En som får den andra människan att känna sig sedd? En som får den andra människan att hitta motivation och trygghet i en ständigt föränderlig och ofta påfrestande miljö?
Att vår kropp är fylld av känslor, och att vårt liv styrs utav hur väl vi hanterar dem, är grunden till varför vi talar om psykologi i fotboll, och är också grunden till varför en tränares emotionella intelligens avgör hur emotionellt stabil en fotbollsklubb är, för som en Jesus-figur måste tränaren empatiskt bemöta sina spelare och försöka se och tolka deras osynliga personlighetskarta, den som är nyckeln till hur kommunikationen ska se ut, och i förlängningen nyckeln till att frigöra varje spelares fulla potential. Med denna insikt kan jag känna att det inte är mer än rätt att vi faktiskt ägnar någon minut åt att kärleksfullt meditera över svårigheterna som det innebär att vara tränare, och att vi någonstans i detta reflekterande stadie hittar en tankemodell som gör det omöjligt för oss att skrika okvädesord till typ José Mourinho i stunder då vi är emotionellt överstimulerade, en modell som för oss närmare andra individer, och inte längre bort, till mörkare platser, där vi inte längre kan känna igen oss själva.
"När vi är i emotionell balans känner vi oss levande och bekväma. Vi är då nog stimulerade för att livet ska ha mening och livskraft, men inte så stimulerade så att vi känner oss överväldigade eller utan kontroll. När vår balans är skev har vi antingen rört oss mot för mycket stimulans, ett tillstånd av kaos, eller mot ett tillstånd av för lite stimulans, ett tillstånd där vi känner oss deprimerade."
Vad har detta med fotboll att göra? Jo, som jag ser det, är det en tränares jobb att hjälpa spelare att hitta denna emotionella balans som Siegel skriver om, och det är intressant hur olika spelare behöver olika stimulans beroende på ålder, erfarenhet och personlighet. Ta till exempel Manchester Citys tränare Pep Guardiola. Han kan inte behandla den ukrainske talangen Aleks Zinchenko, eller den känslige brASSEn Gabriel Jesus, på samma sätt som den spanske superstjärnan David Silva. Det funkar inte. En David Silva har vunnit i princip allt, vilket gör att det är större chans att han känner sig för lite stimulerad när han går in till match, kontra en Zinchenko som bara spelat ett dussin tal matcher för City, och därför riskerar att bli övervädigad i matcher som betyder något. I fallet Silva så gäller det för Guardiola att trigga igång hans känsloliv; i fallet Zinchenko förmodligen tvärtom, dvs. att istället lugna ner den unge ukrainaren och försäkra honom att han inte har något att oroa sig för.
Jag tänker mig att det mer och mer blir en utmanande uppgift, eftersom dagens tränare, i alla fall på elitnivå, oftast har en spelartrupp som är fylld av olika kulturer med olika sedvänjor och olika språk, som kan komma från olika generationer, och som alla har sina sätt att kommunicera känslor och tankar på. Då man på 70-talet kunde träna en rätt homogen grupp människor, så kan man 2018 heta Mauricio Pochettino och träna ett engelskt lag med spelare från Afrika, Asien, och Sydamerika (och givetvis övriga Europa). Och jag tänker mig att det läggs en hel del arbete på att förstå hur man ska konversera med var och en av dem på bästa sätt. Till exempel, i Pochettinos fall, tar sydkoreanen Son Heung-Min kritik på samma sätt som belgaren Toby Alderweireld? Lugnar man ner argentinaren Erik Lamela på samma sätt som kenyanen Victor Vanyama? Finns det en samtalston och en vokabulär, utifrån en personlig och kulturell analys, som Pochettino kan hitta för varje unik person som annars bara en välutbildad terapeut kan göra? En som får den andra människan att känna sig sedd? En som får den andra människan att hitta motivation och trygghet i en ständigt föränderlig och ofta påfrestande miljö?
Att vår kropp är fylld av känslor, och att vårt liv styrs utav hur väl vi hanterar dem, är grunden till varför vi talar om psykologi i fotboll, och är också grunden till varför en tränares emotionella intelligens avgör hur emotionellt stabil en fotbollsklubb är, för som en Jesus-figur måste tränaren empatiskt bemöta sina spelare och försöka se och tolka deras osynliga personlighetskarta, den som är nyckeln till hur kommunikationen ska se ut, och i förlängningen nyckeln till att frigöra varje spelares fulla potential. Med denna insikt kan jag känna att det inte är mer än rätt att vi faktiskt ägnar någon minut åt att kärleksfullt meditera över svårigheterna som det innebär att vara tränare, och att vi någonstans i detta reflekterande stadie hittar en tankemodell som gör det omöjligt för oss att skrika okvädesord till typ José Mourinho i stunder då vi är emotionellt överstimulerade, en modell som för oss närmare andra individer, och inte längre bort, till mörkare platser, där vi inte längre kan känna igen oss själva.
