Klart godkänt

Jag hade ganska speciella känslor inför finalen; det var som att det var svårt att hitta fram till mitt eget känsloläge, den emotionella tempen hittade inte riktigt rätt, jag var förlorad i en sjö av förvirring och vilsenhet: Vad ska jag tycka? Känna? Vad bör jag förvänta mig?

Dagen innan finalen blev jag intervjuad av Sebastian Ahokas från Svenska Fans centralredaktion och han frågade ”Hur är känslan inför finalen?” och jag svarade att jag inte vet, det är jävligt svårt att säga, vi har ju aldrig varit i en sådan här final. Aldrig förr har Chelsea spelat en så stor match i en så enkel och prestigelös turnering, aldrig förr har jag väntat på en final i nio månader som 99 % av mig(allt förutom den skeptiska, pessimistiska, oroliga rösten längst in i supportersjälen som skapats av år av att följa sitt lag) varit säker på att vi skulle komma till och vinna.

Dessutom var det svårt att avgöra hur spelarna kände. I efterspelet mot Nottingham Forest firade spelarna rejält, och det gjorde jag med, man var ju glad, vi är tillbaka i Europas finrum, där vi ska vara – men visst var det en del av mig som såg scenerna från omklädningsrummet, där spelarna hoppade och dansade som att de, vi, vunnit ligan, och tänkte ”Är det här vi är nu? För fyra år sedan vann vi turneringen, nu firar vi att vi får spela i den?” The times they are a changin.

Därför var det med en märklig känsla jag gick in i matchen; pirrighet, stark pirrighet, nervositet, precis så som det ska vara inför en final, men samtidigt med en insikt om att det inte känns lika starkt som andra finaler, med en känsla om att vi ju i grunden bör vinna den här matchen.

Därför var det så sjukt när Betis gjorde mål efter nio minuter, i ett anfall som såg så enkelt ut, Isco som visade vilken nivå han har när han får spela under Pellegrini, varför han förtjänar att vara tillbaka i det spanska landslaget. Vi skulle ju vinna den här matchen?

Men Palmer steppade upp, visade vilken spelare han är, visade varför hans marknadsvärde är på över en miljard, slog ett fantastiskt inlägg till Enzo, och när argentinaren fick in bollen, satte pannan till i farten och styrde den i Adrians bortre hörn, då firade jag, enormt, kastade mig upp ur soffan och slängde med armen och lät hela mitt lägenhetshus höra att något stort var på gång att hända, och då påmindes jag om hur det är att spela final, det är så här det ska kännas, såhär stort, så här viktigt – och fem minuter senare var det dags igen, Palmer med ett till ögonblick av briljans, och Nico Jackson använde de delar av kroppen som krävdes för att få in bollen och allt hade plötsligt förändras. Långsamt började insikten formas, lugnet sprida sig: Vi kommer vinna den här finalen, trots allt.

Resten var ju egentligen bara formalia. Jadon Sancho fick göra ett nytt snyggt skruvmål, ett sådant där som han onekligen är bra på, fick kasta av sig tröjan, fira som att han älskade den här klubben mer än något annat, trots att han kanske lämnar om en månad, säger tack och hej – och Caicedo fick kröna en mer än fin säsong, så välförtjänt, med ett mål i slutsekunderna.

Och Chelsea – vi – vann, och Adarabioyo såg till att spelarna stormade planen, de var glada, firade, detta betydde något, och jag var också glad, firade också, och nu när jag fått sova på det, vaknat glad idag, pigg, scrollat sociala medier och sett alla firanden och intervjuer och bucklelyftanden så kan jag konstatera, konstatera något vi inte alltid tänkte om den här säsongen, och det är att vi slutat fyra och vunnit vår första titel sedan 2021.

Det är klart godkänt.