Första halvlek
Det var en godkänd första halvlek från Chelsea. Som väntat ställde laget upp i sin wingback-struktur, med två förändringar i startelvan där Robert Sanchez och Reece James kom in. Utan boll pressade Chelsea i en 3–4–3-formation, men sjönk oftast ner i ett kompakt 5–4–1-block under längre försvarsperioder.
Defensivt fungerade det relativt väl. Chelsea stod emot Citys långa bollinnehav och lyckades hålla centrala ytor stängda under stora delar av halvleken. Nackdelen var däremot tydlig i omställningsspelet. När bollen väl vanns fanns det sällan tillräckligt många spelare framåt för att hota på riktigt. Joao Pedro blev ofta isolerad längst fram och fick dessutom en svår uppgift mot Khusanov, vars snabbhet på stora ytor gjorde det svårt för Chelsea att kontra effektivt.
Med boll var det framför allt Levi Colwill som stack ut. Nästan alla Chelseas bästa anfall kom från hans förmåga att bryta linjer med passningsspelet, en egenskap som håller absolut världsklass. Chelsea hittade också vissa framgångar när Malo Gusto lyckades ta sig loss från Dokus bevakning ute på kanten och driva laget framåt.
Även om målchanserna var få fanns det flera positiva sekvenser att bygga vidare på inför andra halvlek. Chelsea såg organiserade ut, höll sig kvar i matchen och visade att de kunde störa Citys rytm.
Andra halvlek
Chelsea kom ut starkare efter paus och tog större kontroll över matchen med boll. Laget lyckades spela sig ur Citys press oftare och hade under perioder ett oväntat stort bollinnehav. Trots det saknades den avgörande skärpan i sista tredjedelen och de riktigt farliga målchanserna uteblev.
Matchbilden förändrades istället på ett ögonblick när City spelade sig loss längs kanten och Semenyo kunde sätta dit 1–0 med ett avslut av högsta klass. Därifrån tappade Chelsea successivt greppet om matchen.
Avgörande blev också de "offensiva bytena" från Calum McFarlane. När Reece James byttes ut mot Liam Delap försvann mycket av den kontroll Chelsea byggt upp centralt. City kunde därefter spela av matchen betydligt enklare, samtidigt som Chelsea aldrig riktigt lyckades skapa det tryck man hoppats på offensivt.
Precis som så många finaler tidigare avgjordes matchen av små marginaler och individuell kvalitet, och där hade City det avgörande övertaget. Det innebar ännu en tung dag på Wembley för Chelsea, som återigen lämnade arenan utan titel och dessutom utan att göra mål i ännu en final på arenan.
Samtidigt var det långt ifrån någon överkörning. Chelsea stod upp bra mot ett av världens bästa lag och med lite större marginaler, bättre offensiv kvalitet och några domslut med sig hade matchen kunnat få ett annat utfall.
Sammanfattningsvis är Chelsea inte så dåliga som många vill få det att framstå. Det finns flera elitspelare i den här truppen och kvalitén är tydlig i många delar av laget. Med rätt ledarskap och en tydlig struktur finns fortfarande potential att bygga något riktigt starkt.
Xabi Alonso är utan tvekan den perfekta lösningen. En tränare som både kan förändra kulturen runt laget och samtidigt implementera taktiskt spel på absolut toppnivå. Med en hel försäsong, färre matcher utan Europaspel och rätt riktning från ledningen skulle nästa säsong kunna se väldigt annorlunda ut.
Om det däremot inte blir Alonso som tar över vågar man inte ens föreställa sig hur nästa säsong kan komma att se ut.
