Problematiska ägarförhållanden, bojkotter, maffia-konflikter som spridit sig till läktaren och mätta fotbollsspelare som kostat för mycket pengar.
Serie A har samtidigt tappat mark ekonomiskt gentemot alla andra toppligor och trenderna kring publiktillströmning både på arenorna och i tv-soffan verkar inte direkt peka uppåt
Sammanfattat kan man säga att de tio senaste åren har den italienska fotbollen gått på knäna. Men det har funnits ett par grejer att samlas kring, som gjort Italien unikt.
Medan Arsenal, Tottenham och Everton flyttar in i själlösa rymdskepp till fotbollsarenor som berövat klubbarna all stämning och historisk känsla, har Bologna fortsatt spela på Stadio Renato Dall’Ara. Roma och Lazio har spelat om romersk ära på den mest olympiska stadion av dem alla. Milan och Inter har trots mediokra lag och misskötta förhållanden, utkämpat derbymatcher på världens bästa fotbollsarena, Stadio San Siro.
Exemplen är många; och skälet bakom att det fortfarande är som det var för 20 år sedan, är mer mörkt än nostalgiskt. Det har helt och hållet saknats förutsättningar för klassiska italienska klubbar att bygga nytt och tjäna sina egna pengar på arenaevenemang.
Att stå på sina egna ben är inte enkelt i det byråkratiska U-land som Italien är. Fråga vad Friedkin Group, då ägare i av AS Roma, tyckte om processen kring att bygga en ny stadion i Pietralata i Rom.
Om man lägger det nostalgiska åt sidan – de amerikanska ägargrupperna som härjat i Inter, Milan, Roma och Juventus bland många andra vill väl i det här avseendet. Äger du inte några “assets” som du själv kan styra över så står man i mångt och mycket stilla ekonomiskt när det gäller den dagliga verksamheten.
Inter och Milan har nu tagit ett beslut om att köpa loss Stadio San Siro, eller Stadio Giuseppe Meazza. Köpet är inte så mycket av ett frigörande från kommunen, utan snarare ett slutgiltigt besked om att tiden är ute för ett av världens mest klassiska idrottsmonument. I stället kommer man att smälla upp en mindre och modernare stadion som ska vara konkurrenskraftig internationellt.
Varje gång jag är i Milano får jag tårar i ögonen när jag ser stadion.
Den är inte lika arkitektoniskt perfekt och icke-kantstött som Wembley Stadium. Men nog tusan är det mycket mer av en fotbollsarena. De höga läktarna, spiraltrapporna och de brittiska kurvorna på övre läktaren. Det kommer aldrig att gå att återskapa någon annanstans.
På ett personligt plan är beskedet något man väntat på i 7-8 år och en total mardröm på det rent emotionella planet. Men det är ett nödvändigt beslut som skjuter fram Milano-fotbollen ett par år i framtiden, tror jag.
Intäkterna kommer sannolikt att bli högre för klubbarna, förutsättningarna att bedriva en bra verksamhet, kommer också att bli betydligt bättre.
Men likförbannat kommer jag och hundratusentals andra stå där med gråt i halsen när vi ser fotbollens stora tempel för sista gången. Förmodligen har man gjort analysen att det kommer bli billigare och lättare att riva San Siro för att sedan bygga en ny stadion, i stället för att göra om San Siro i en modern tappning i Santiago Bernabeu-stil.
Ett steg in i framtiden?
En ny arena är ett steg in i framtiden som en supporter inte behöver tycka om. Även om jag kan rada upp argument för varför det är en positiv utveckling, så slår nostalgi och kärlek allt.
Hur många tycker till exempel att Strawberry Arena var en jätteuppgradering mot Råsunda? Möjligen Live Nation och Stockholm Live som kan boka Taylor Swift. Men inte vi som andas fotboll 24 timmar om dygnet.
Mest synd tycker jag om dem som kommer drabbas av en förväntat höjd biljettkostnad, mindre arena och som bor i Milano. Jag får leva med att lägga in några extra kronor när jag reser ner.
Tyvärr är förändringen förmodligen ett nödvändigt ont. Italien kommer nu att kunna arrangera EM i Italiens fotbollshuvudstad och Champions League-finalerna kommer att kunna återkomma till en stad där de bör hållas i alla fall med jämna mellanrum. Något som inte hade varit möjligt om man hade ignorerat problemen som finns på Stadio San Siro i dag.
