Kräftgång, kris och kritik

Det var ett tag sedan jag skrev något här, sanningen är väl att min oro för hur resultatet av denna tränarrockad skulle gå var mer än befogad. Och denna bistra insikt har tagit bort lite av min lust att skriva av mig. Nu har även de mest högljudda förespråkarna för Engelmark och den sportsliga ledningen tystnat vid det här laget. Det bedrövliga spelet från cupen och början av serien har visserligen förbättrats, men bara i förhållande för hur uselt det var där och då. Men hur spelet ser ut påverkar inte det faktum att resultatet 2 vinster 3 oavgjorda och 6 förluster är katastrofalt. De få gånger vi fått glädjas av ett mål har i regel slutat med en besk eftersmak när motståndarna gör mål bara minuter efteråt. Lager ser trubbigt, ofokuserat och krampaktigt ut.

Vår absolut bästa spelare, som har varit fenomenal ska sägas, Leo Walta, kommer med största sannolikhet att säljas i sommar. Lycka till med att hitta en ersättare till karelens Messi.

Jag har ju från början varit skeptisk till Andreas Engelmark till blåsvart, men även nyförvärven måste diskuteras. Vi värvar en bjässe till mittback från Danmark som inte verkar veta hur man ska nicka? Robbie Ure har kommit igång och det är väl skönt, men han får inte så mycket bollar att gå på, samt verkar vara lite lätt att trycka bort. Resten går knappt att nämna, Bogdan Milovanov är ute ur startelvan, Isak Bjerkebo har något spännade, men både han och Bogdan verkar inte vara kompletta spelare redo för att vara startspelare för ett lag i kris. Ismo är en bra linjemålvakt, och förtjänar väl att få ha en backlinje han kan lita på vecka in och vecka ut, men även där hade man hoppats på mer. Simon Sandberg kändes stabil när han spelade, men verkar också spelat sig ur en startelva.

Vidare verkar Jocke Persson tabbat all sin glöd och snabbhet. Saba Mamatshasvili är en väl en rolig prick och gör mycket bra, men minst lika mycket dåligt om inte mer, och detta kommer från en som gillar Saba. Och vår alltför unge kapten Adam Wikman inte verkar palla trycket.

Så vad gör man som supporter till IK Sirius, när allt snack om att bli bättre och hamna högre upp i tabellen faller platt framför den allsvenska fotbollens realiteter?

Man sluter upp bakom laget, sjunger högre när det går emot, man visar lag och ledare att man inte bara kämpar för en tränare, en lön eller sin karriär. Man kämpar för färgerna, stjärnan på bröstet och alla tusen som ger allt på läktaren, åker land och rike runt för deras skull. Vi gör det här tillsammans oavsett vem som sitter på tränarbänken, på kontoret eller spelar på planen.
En person i laget verkar ha förstått det, och det är Jakob Voelkerling Persson, det är dags att ge honom kaptensbindeln. Dags för de andra att vakna till.

Nu är det upp till bevis inte bara för Andreas Engelmark och spelare, sportstaben med Jonte i spetsen, utan även för oss supportrar. Skitsamma om långsidorna är tomma, Arkens gärde ska gunga.
Kom ihåg, rötterna blir starka när det blåser.
Framåt blåsvart!