Truppen
Visst, vi har tappat ledargestalter som Jonas Olsson och Andreas Isaksson samt sålt urkraften Badi. Därutöver är dock truppen från fjol både förhållandevis intakt samt toppad med intressanta förvärv. Vi har en lika delar stabil som högklassig mittbackstrio i Une, Danielsson och Berg vilka oavsett konstellation kommer att bilda ett mycket starkt mittförsvar och ge intressanta P-K eller underskattade Vahio lugnet att prestera i mål. Vi har två vänsterbackskombattanter av hög allsvensk nivå och vi har äntligen en ordentlig ersättare till Beijmo i form av skidlungan Witry. Överlag känns backlinjen väldigt välkomponerad och som en stabil grund för att apans år ska bli verklighet.
På innermittfältet, vilket i år sannolikt består av tre platser, är vi också välbeställda. Walker, Karlström, Ulvestad, Sabovic och Findell är alla kvar i klubben och de kompletteras nu av en väldigt spännande Ajdarevic. Här gissar vi väl att Ulvestad och Ajdarevic tar två tröjor medan den tredje platsen är ”up for grabs” för den av de övriga som ger sig fan på det. Ett starkt och välbalanserat mittfält känns avgörande för att få igång målproduktionen framåt, och det här mittfältet har goda grundförutsättningar för att klara balansen mellan F-F-F och H-T-B.
Anfallet då? Visst hade Badji sina fördelar, men nog känns det väl som att Buya både är en mer färdig och bättre spelare här och nu. Mardrömmen är givetvis att han kallas tillbaka till Belgien i förtid och att vi ånyo får uppleva en striker-lös höst. För Bergmark Wiberg kan säkert ha sina goda sidor, men att behöva axla rollen som bärande striker redan 2019 är sannolikt inte bra för vare sig honom eller oss. Givet att vi får behålla Buya hela året bör det dock inte vara här det bär eller brister i år.
Lite mer orolig är jag för våra ytterforwards. På pappret är både Bärkroth och Ring spelare med både rutin och egenskaper nog för att leverera både mål, assist samt höga och jämna prestationer. Klarar de det kommer vi få ett både dynamiskt och rappt kantspel under året samtidigt som vindsnabbe Chilufya lugnt kan ta ytterligare steg bakom och rutinerade Haris kan bidra med sin klokhet när det krävs. Om alla dessa fyra spelare hittar den nivån vi antingen vet att de har eller hoppas att de får så är det hög apans år-känsla här. Men kanske behövs det något till här för att den känslan ska sätta sig ordentligt.
Sammantaget känns årets trupp både stabil, välbalanserad och intressant. Vi har en bra blandning av högkvalitativa pjäser, fullgoda allsvenska spelare, unga spelare med utvecklingspotential samt en genomgående god åldersstruktur i laget. Presterar alla på den nivå de kan och vill vara på är det hög apans år-varning redan som det är. Men ytterligare en spetsvärvning skadar givetvis inte.
Tränarna
Efter att MP:s ”Bayern München-inspirerade” fotboll fick ett abrupt slut har väl egentligen DIF spelat på ungefär samma sätt sedan dess, oavsett om det varit Pelle, Özcan eller interimmarna Dempsey och Högmo på tränarbänken: 4-4-2 med fokus på att komma fram på kanten för inspel i boxen. Det har visserligen rönt en del framgångar, men sällan känts särskilt intressant eller ”eget” annat än i kortare, formtoppade, perioder. Det har ryktats om gnäll inifrån truppen på alltifrån livremmar och övertydlighet (Pelle) till uppknäppta skjortor och undertydlighet (Özcan) och den kreativitet som uppsåt på planen har företrädelsevis skett genom individuell skicklighet snarare än en systematik i spelsättet.
Med Bergstrand och Lagerlöf får vi nu en annan syn på fotbollen. För om Pelle var tydlig men tråkig och Özcan var hans motsats är Bergstrand och Lagerlöf både tydliga och intressanta i sitt sätt att vilja spela fotboll. Att ”äga” fotbollsmatcher, vara ”moderna järnkaminer” och ”hitta genombrott centralt” är visserligen klyschor så goda som några. Men den som följt Sirius litegrann de senaste åren inser ändå att det finns en substans bakom detta. Och lyckas man att i Djurgården, med betydlig högre kvalitet på spelarna och bredd på truppen, spela ”best practice”-fotbollen från Sirius över tid så kommer vi apor på läktaren att gå bananas av glädje.
Organisationen
Under lång tid har kritiken mot DIF:s organisation varit ungefär densamma: man har inte varit tillräckligt professionella. Tjänstemän har inte alltid haft kompetens för det de är satta att leverera och ledningen har sett genom fingrarna med detta pga. alla känner varandra. Som en konsekvens av detta har vi bland annat sett sviktande publiksiffror, lägre intäkter och en allmänt svagare position gentemot de vi vill konkurrera med samt inte minst en otydlighet kring både vad DIF är och vad DIF vill vara.
Men nu har vindarna börjat vända och DIF tar sakta men säkert steg efter steg mot att bli allt proffsigare och mot att driva klubben framåt på alla plan. Damfotbollen får allt bättre av både möjligheter och resurser. Ungdomslagen samt akademin har fått mål och mening. Marknad- och kommunikation har äntligen fått strategisk kompetens. Värdet av (och innehållet i) medlemskapet har börjat utvecklas. Vår Stad knyter förtjänstfullt ihop hållbarhet med kärnverksamhet och gör DIF starkare på riktigt jämfört med de klassiska ”se bra ut”-projekt som annars dominerar i många föreningar (Hej BP och Östersund!). Och sist men inte minst så har vi kvar både Henrik och Bosse i föreningen, vilket ger både andrum och stabilitet.
Det är helt enkelt mycket i DIF som pekar åt rätt håll just nu. Visst finns det mycket kvar att utveckla säkerligen finns det även fortsatt utrymme för kritik inom vissa områden. Men backar vi några steg och tittar på helheten som den är just nu ser åtminstone jag ett Djurgården som sällan eller aldrig har mått så bra som man gör idag. Det är något som vi supportrar ska vara både glada över och rädda om, hur frustrerade vi än kan vara över delar i den helheten. Grunden är helt enkelt lagd för att apans år ska realiseras betydligt oftare framöver.
Publiken
Jag är övertygad om att vi alla är fullt på det klara med vilken naturkraft vi kan vara på läktarna. En psykande pina för motståndarna och en stor våg som bär fram våra egna. Vi har alla upplevt det, vi har alla bidragit till det och vi vill alla vara en del av det igen. För ingen av oss tycker väl att det var särdeles roligt med den stundals uppgivna och glädjelösa känslan som präglade många matcher under hösten, där det mer var pliktkänslan än något annat som tog oss till arenan. Visst kan man skylla på alla möjliga saker. En säsong som föll ihop, ett lag som ofta uppträdde utan vare sig glädje eller energi. Men i slutändan handlar det inte om hur det ser ut på planen. Det handlar om dig, det handlar om mig, det handlar om oss. Om att vi var och en bestämmer oss för att 2019 ska bli ett förjävla bra läktarår där vi lyfter våra egna till stordåd och får de andra att krympa ihop. Att vi ser till att dyka upp på alla matcher vi kan, att vi ser till att överblivna biljetter kommer till användning, att vi pratar DIF med glädje med de där i vår omgivning som idag mest ser matcherna på tv. Att vi inte bara visar DIF utan framförallt visar en stolthet och en glädje över att vara DIF.
Truppen är bra, spelidén är spännande och organisationen är stark. Fundamentet är satt. Så låt oss nu gemensamt bära fram det här laget under hela aäsongen och göra 2019 till en fest i apans tecken!
Visst, vi har tappat ledargestalter som Jonas Olsson och Andreas Isaksson samt sålt urkraften Badi. Därutöver är dock truppen från fjol både förhållandevis intakt samt toppad med intressanta förvärv. Vi har en lika delar stabil som högklassig mittbackstrio i Une, Danielsson och Berg vilka oavsett konstellation kommer att bilda ett mycket starkt mittförsvar och ge intressanta P-K eller underskattade Vahio lugnet att prestera i mål. Vi har två vänsterbackskombattanter av hög allsvensk nivå och vi har äntligen en ordentlig ersättare till Beijmo i form av skidlungan Witry. Överlag känns backlinjen väldigt välkomponerad och som en stabil grund för att apans år ska bli verklighet.
På innermittfältet, vilket i år sannolikt består av tre platser, är vi också välbeställda. Walker, Karlström, Ulvestad, Sabovic och Findell är alla kvar i klubben och de kompletteras nu av en väldigt spännande Ajdarevic. Här gissar vi väl att Ulvestad och Ajdarevic tar två tröjor medan den tredje platsen är ”up for grabs” för den av de övriga som ger sig fan på det. Ett starkt och välbalanserat mittfält känns avgörande för att få igång målproduktionen framåt, och det här mittfältet har goda grundförutsättningar för att klara balansen mellan F-F-F och H-T-B.
Anfallet då? Visst hade Badji sina fördelar, men nog känns det väl som att Buya både är en mer färdig och bättre spelare här och nu. Mardrömmen är givetvis att han kallas tillbaka till Belgien i förtid och att vi ånyo får uppleva en striker-lös höst. För Bergmark Wiberg kan säkert ha sina goda sidor, men att behöva axla rollen som bärande striker redan 2019 är sannolikt inte bra för vare sig honom eller oss. Givet att vi får behålla Buya hela året bör det dock inte vara här det bär eller brister i år.
Lite mer orolig är jag för våra ytterforwards. På pappret är både Bärkroth och Ring spelare med både rutin och egenskaper nog för att leverera både mål, assist samt höga och jämna prestationer. Klarar de det kommer vi få ett både dynamiskt och rappt kantspel under året samtidigt som vindsnabbe Chilufya lugnt kan ta ytterligare steg bakom och rutinerade Haris kan bidra med sin klokhet när det krävs. Om alla dessa fyra spelare hittar den nivån vi antingen vet att de har eller hoppas att de får så är det hög apans år-känsla här. Men kanske behövs det något till här för att den känslan ska sätta sig ordentligt.
Sammantaget känns årets trupp både stabil, välbalanserad och intressant. Vi har en bra blandning av högkvalitativa pjäser, fullgoda allsvenska spelare, unga spelare med utvecklingspotential samt en genomgående god åldersstruktur i laget. Presterar alla på den nivå de kan och vill vara på är det hög apans år-varning redan som det är. Men ytterligare en spetsvärvning skadar givetvis inte.
Tränarna
Efter att MP:s ”Bayern München-inspirerade” fotboll fick ett abrupt slut har väl egentligen DIF spelat på ungefär samma sätt sedan dess, oavsett om det varit Pelle, Özcan eller interimmarna Dempsey och Högmo på tränarbänken: 4-4-2 med fokus på att komma fram på kanten för inspel i boxen. Det har visserligen rönt en del framgångar, men sällan känts särskilt intressant eller ”eget” annat än i kortare, formtoppade, perioder. Det har ryktats om gnäll inifrån truppen på alltifrån livremmar och övertydlighet (Pelle) till uppknäppta skjortor och undertydlighet (Özcan) och den kreativitet som uppsåt på planen har företrädelsevis skett genom individuell skicklighet snarare än en systematik i spelsättet.
Med Bergstrand och Lagerlöf får vi nu en annan syn på fotbollen. För om Pelle var tydlig men tråkig och Özcan var hans motsats är Bergstrand och Lagerlöf både tydliga och intressanta i sitt sätt att vilja spela fotboll. Att ”äga” fotbollsmatcher, vara ”moderna järnkaminer” och ”hitta genombrott centralt” är visserligen klyschor så goda som några. Men den som följt Sirius litegrann de senaste åren inser ändå att det finns en substans bakom detta. Och lyckas man att i Djurgården, med betydlig högre kvalitet på spelarna och bredd på truppen, spela ”best practice”-fotbollen från Sirius över tid så kommer vi apor på läktaren att gå bananas av glädje.
Organisationen
Under lång tid har kritiken mot DIF:s organisation varit ungefär densamma: man har inte varit tillräckligt professionella. Tjänstemän har inte alltid haft kompetens för det de är satta att leverera och ledningen har sett genom fingrarna med detta pga. alla känner varandra. Som en konsekvens av detta har vi bland annat sett sviktande publiksiffror, lägre intäkter och en allmänt svagare position gentemot de vi vill konkurrera med samt inte minst en otydlighet kring både vad DIF är och vad DIF vill vara.
Men nu har vindarna börjat vända och DIF tar sakta men säkert steg efter steg mot att bli allt proffsigare och mot att driva klubben framåt på alla plan. Damfotbollen får allt bättre av både möjligheter och resurser. Ungdomslagen samt akademin har fått mål och mening. Marknad- och kommunikation har äntligen fått strategisk kompetens. Värdet av (och innehållet i) medlemskapet har börjat utvecklas. Vår Stad knyter förtjänstfullt ihop hållbarhet med kärnverksamhet och gör DIF starkare på riktigt jämfört med de klassiska ”se bra ut”-projekt som annars dominerar i många föreningar (Hej BP och Östersund!). Och sist men inte minst så har vi kvar både Henrik och Bosse i föreningen, vilket ger både andrum och stabilitet.
Det är helt enkelt mycket i DIF som pekar åt rätt håll just nu. Visst finns det mycket kvar att utveckla säkerligen finns det även fortsatt utrymme för kritik inom vissa områden. Men backar vi några steg och tittar på helheten som den är just nu ser åtminstone jag ett Djurgården som sällan eller aldrig har mått så bra som man gör idag. Det är något som vi supportrar ska vara både glada över och rädda om, hur frustrerade vi än kan vara över delar i den helheten. Grunden är helt enkelt lagd för att apans år ska realiseras betydligt oftare framöver.
Publiken
Jag är övertygad om att vi alla är fullt på det klara med vilken naturkraft vi kan vara på läktarna. En psykande pina för motståndarna och en stor våg som bär fram våra egna. Vi har alla upplevt det, vi har alla bidragit till det och vi vill alla vara en del av det igen. För ingen av oss tycker väl att det var särdeles roligt med den stundals uppgivna och glädjelösa känslan som präglade många matcher under hösten, där det mer var pliktkänslan än något annat som tog oss till arenan. Visst kan man skylla på alla möjliga saker. En säsong som föll ihop, ett lag som ofta uppträdde utan vare sig glädje eller energi. Men i slutändan handlar det inte om hur det ser ut på planen. Det handlar om dig, det handlar om mig, det handlar om oss. Om att vi var och en bestämmer oss för att 2019 ska bli ett förjävla bra läktarår där vi lyfter våra egna till stordåd och får de andra att krympa ihop. Att vi ser till att dyka upp på alla matcher vi kan, att vi ser till att överblivna biljetter kommer till användning, att vi pratar DIF med glädje med de där i vår omgivning som idag mest ser matcherna på tv. Att vi inte bara visar DIF utan framförallt visar en stolthet och en glädje över att vara DIF.
Truppen är bra, spelidén är spännande och organisationen är stark. Fundamentet är satt. Så låt oss nu gemensamt bära fram det här laget under hela aäsongen och göra 2019 till en fest i apans tecken!
