Krönika: Känslor om vad man känner

Konstiga känslor

Att vi efter endast två matcher har satts i ett läge där vi inte längre kan förlita på oss själva lämnar oss ”gutted”, likt Daniel Sturridge har nämnt. Hur vi har hamnat i denna situation kommer det att debatteras kring ett långt tag, även om ett litet hopp fortfarande finns på något vidunderligt sätt. Det fanns misstag i matchplanen, men det fanns även positiva vibbar, speciellt i andra halvlek när bollinnehavet blev mer jämnt.

Man kan däremot inte ifrågasätta Englands stundtals dominanta spel mot Uruguay senast, Roy Hodgson gjorde nämligen det som stod i hans makt för att föra över matchen till vår favör. Och visst kändes det som att 2-1 (till oss) skulle komma efter att Wayne Rooney gjort en av sina bästa landskamper på lång tid, och samtidigt satte dit 1-1. Att vi inte får in en andra boll är som en scen från helvetet, och när sedan Luis Suárez av alla sätter dit den på en slumpboll? Gutted, igen.

Hur det sedan kan gå åt helvete genom juniormisstag är en annan debatt, men som fotbollskulturland överlever England bättre utan syndabockar, faktiskt. Vi måste någon gång inse att vi är ”ett lag tillsammans” och att inte hitta syndabockar, vare sig de heter David Seaman eller David Beckham och Steven Gerrard. För Gerrards skull lämnar han nu den stora scenen, och efter att ha upplevt höga toppar och djupa dalar fick han aldrig uppleva det som alla längtar efter, framgång med sitt landslag.

Framtiden

Det kan vara ledsamhet, trötthet, inte optimala förutsättningar, ja, blame it on whatever, men vad vi vet är att framtiden är Englands, för ty i framtiden ingen kommer någonsin svika er att utföra vad ni har möjlighet att åstadkomma. Själv hade jag 25-grader feber, enorm migrän och en enorm trötthet när jag såg matchen igår, men ändå gav detta landslag mig hopp om att fortsätta titta på teven.

Ser man till EM-kvalgruppen så är det en grupp som Three Lions bör vinna och det med bra marginal. Fans överallt i världen kommer att hålla på er i denna grupp. Om två år kommer man att vara redo, denna gång med ett lag utan Frank Lampard och Steven Gerrard. Och vad har då framtidens stjärnor redan visat oss i detta VM? Jo, vi kommer klara oss finfint även utan våra gamla stöttespelare.

Italia oh Italia

Ingen vill hänga sig kvar och påstå att Italien ska göra jobbet åt oss, även om dem potentiellt sett kan göra det. Om det skulle hända så är det ett mirakel, trots allt. Men förvänta er inga garantier som sagt.

Roy Hodgson

När det engelska FA anställde Roy Hodgson var ett av kraven att tränaren skulle vara inhemsk. Det ser många gärna att vi fortsätter att ha som princip, och, ja, varför inte ge Hodgson full backning fortsatt. Trots att det var uppenbart i speciellt första halvlek att den defensiva taktiken (sjunka långt, långt ner) trodde Hodgson på detta, varför vet jag inte, men landslagsstaben får reda ut det när EM-kvalet börjar.

Visst har England ändå spelat annorlunda rätt så rejält i detta mästerskap, och faktiskt gjort två godkända matcher. Skillnaden mot tidigare mästerskap har bisarrt nog varit att man kanske inte tar sig vidare till slutspelet.

England som landslag ska alltid vara det spelförande laget i framtiden, och ett annat problem mot Uruguay var att vi inte höll i bollen tillräckligt. Trots dessa taktiska missar ser jag faktiskt ingen engelsk tränare som kan göra det bättre, eller ens har meriterna nog för att vända sådana saker till vår fördel.

Potentialen

När man iakttar Raheem Sterling, Ross Barkley, Luke Shaw etcetera så inser man att en liten generationsväxling kommer fortsatt att vara igång framöver. Jag skyller dessa två förluster på slumpens otur, och är samtidigt medveten om att talangen en dag kommer att överskrida slumpens öde. Och det är här framtidens vägar ånyo kommer att spela in.

När dessa ”Gerrard & Lampards” lämnar över stafettpinnen ser det skådande ögat att det är uppenbart att Englands landslag bara blir mer och mer tekniskt spelande. Ju mer vi utvecklar vår spelstil till en sorts kontinental fotbollsstil, desto större möjlighet att krama ur gasten av våra färdiga talanger. England måste också släppa fram nya och hungrigare spelare kontinuerligt.

”Yesterday seems so far away, now it´s a struggle to continue with our day, at the end of the day, we will conquer whatever looks promising, for we are going to hit the ground running.”