England
2020-03-04 09:15
Krönika: Leeds marscherar mot finrummet
Nästan två decennier sedan det senast begav sig ser anrika Leeds United äntligen ut att vara på väg tillbaka till den engelska fotbollens finrum.
Filip Wollin
3 kommentarer
Från att tidigare varit ett självklart inslag i den engelska fotbollens finrum till att ha fastnat i de lägre divisionerna och ständigt göra sina anhängare besvikna. Det börjar närma sig två decennier sedan Leeds United senast var en del av Premier League och trots det betraktas man fortfarande på många håll som en storklubb.
Med jämna mellanrum hör man talas om föreningens glansdagar och att Leeds hör hemma i den högsta divisionen. Även om det snart hunnit passera 30 år sedan man senast vann en titel vägrar supportrarna sluta drömma om en ny storhetstid, och under ledning av den minst sagt kontroversielle tränaren Marcelo Bielsa lever hoppet på allvar om en återkomst till Premier League för första gången på evigheter.
Under fjolårssäsongen såg uppflyttningen länge ut att bli till verklighet. Men som så många gånger förut stod laget för en bedrövlig avslutning och gick miste om andraplatsen. Under det efterföljande slutspelet åkte man på stryk mot Derby och fansens drömmar slogs återigen i spillror.
Just slutklämmen på säsongen har varit ett återkommande dilemma för Leeds då man oavsett hur bra det sett ut under hela året gång på gång fallit på målsnöret.
Nu återstår det tio omgångar innan årets säsong är till ända och i skrivande stund placerar sig Leeds på andraplatsen i tabellen, med en poäng bakom West Bromwich. Lyckas man hålla sig kvar där – eller alternativt ta över förstaplatsen – innebär det en direktuppflyttning utan något nervkittlande och ångestfyllt slutspel.
Just nu ser det oerhört lovande ut för Bielsa och hans manskap – men det räcker med att backa bandet några veckor för att det skulle vara nästintill krisstämning i klubben. Då hade man inte vunnit mer än två av sina elva senaste matcher och fansen var livrädda för att ännu en gång tvingas bevittna sitt favoritlag rasa samman fullständigt.
Sedan i mitten av februari har man dock åter hittat tillbaka upp på vinnarspåret och är obesegrade under sina fem senaste matcher.
Det som varit något av en akilleshäl för Leeds är att prestera när det väl gäller som mest. När man ställs mot konkurrenter i toppskiktet av tabellen är det ytterst sällan man går vinnande ur striden. Därför är det förmodligen befriande för såväl spelarna som supportrarna att man redan avverkat majoriteten av toppmatcherna.
Det är ett sannerligen gångbart återstående spelschema där de avslutande matcherna är mot lag som huserar i mitten eller botten av tabellen.
Förutom att Leeds United är en klassisk och anrik fotbollsförening är det även ett publiklag som har sällsynt god stämning på sina matcher hemma på Elland Road. Man är – utan någon egentlig konkurrens – den klubb i Championship med högst publiksnitt och det är nästintill alltid mer eller mindre fullsatt när det vankas kamp. Således hade det piggat upp med ett sådant lag i Premier League där flertalet av klubbarnas läktare domineras av turister som betalat hutlösa summor för att komma över biljetter.
Personligen hade jag välkomnat Leeds tillbaka till finrummet med öppna armar. När jag som barn fattade tycke för fotbollen var Leeds ett av lagen jag beundrade mest och spelare som Mark Viduka, Harry Kewell och Alan Smith blev snabbt favoriter till mig. Min absoluta favorit minns jag dock var vänsterbacken Ian Harte, av någon outgrundlig anledning. Det var också i samma veva som klubbens enorma ras påbörjades, men jag gick ändå runt med min halsduk jag köpt i Köpenhamn och var stolt över att sympatisera med dem.
Nu kan man alltså snart vara tillbaka i Premier League igen då man just nu marscherar mot sin efterlängtade återkomst. Den här gången heter stjärnorna Liam Cooper, Kalvin Philipps och Patrick Bamford – och tillsammans med sina trogna fans vill de skriva historia genom att lägga de tragiska åren bakom sig och i stället inleda en ny era av framgång. Föreningen firar trots allt hundra år den här säsongen och vad vore en bättre start på det nya seklet än att öppna upp det i Premier League?
Med jämna mellanrum hör man talas om föreningens glansdagar och att Leeds hör hemma i den högsta divisionen. Även om det snart hunnit passera 30 år sedan man senast vann en titel vägrar supportrarna sluta drömma om en ny storhetstid, och under ledning av den minst sagt kontroversielle tränaren Marcelo Bielsa lever hoppet på allvar om en återkomst till Premier League för första gången på evigheter.
Under fjolårssäsongen såg uppflyttningen länge ut att bli till verklighet. Men som så många gånger förut stod laget för en bedrövlig avslutning och gick miste om andraplatsen. Under det efterföljande slutspelet åkte man på stryk mot Derby och fansens drömmar slogs återigen i spillror.
Just slutklämmen på säsongen har varit ett återkommande dilemma för Leeds då man oavsett hur bra det sett ut under hela året gång på gång fallit på målsnöret.
Nu återstår det tio omgångar innan årets säsong är till ända och i skrivande stund placerar sig Leeds på andraplatsen i tabellen, med en poäng bakom West Bromwich. Lyckas man hålla sig kvar där – eller alternativt ta över förstaplatsen – innebär det en direktuppflyttning utan något nervkittlande och ångestfyllt slutspel.
Just nu ser det oerhört lovande ut för Bielsa och hans manskap – men det räcker med att backa bandet några veckor för att det skulle vara nästintill krisstämning i klubben. Då hade man inte vunnit mer än två av sina elva senaste matcher och fansen var livrädda för att ännu en gång tvingas bevittna sitt favoritlag rasa samman fullständigt.
Sedan i mitten av februari har man dock åter hittat tillbaka upp på vinnarspåret och är obesegrade under sina fem senaste matcher.
Det som varit något av en akilleshäl för Leeds är att prestera när det väl gäller som mest. När man ställs mot konkurrenter i toppskiktet av tabellen är det ytterst sällan man går vinnande ur striden. Därför är det förmodligen befriande för såväl spelarna som supportrarna att man redan avverkat majoriteten av toppmatcherna.
Det är ett sannerligen gångbart återstående spelschema där de avslutande matcherna är mot lag som huserar i mitten eller botten av tabellen.
Förutom att Leeds United är en klassisk och anrik fotbollsförening är det även ett publiklag som har sällsynt god stämning på sina matcher hemma på Elland Road. Man är – utan någon egentlig konkurrens – den klubb i Championship med högst publiksnitt och det är nästintill alltid mer eller mindre fullsatt när det vankas kamp. Således hade det piggat upp med ett sådant lag i Premier League där flertalet av klubbarnas läktare domineras av turister som betalat hutlösa summor för att komma över biljetter.
Personligen hade jag välkomnat Leeds tillbaka till finrummet med öppna armar. När jag som barn fattade tycke för fotbollen var Leeds ett av lagen jag beundrade mest och spelare som Mark Viduka, Harry Kewell och Alan Smith blev snabbt favoriter till mig. Min absoluta favorit minns jag dock var vänsterbacken Ian Harte, av någon outgrundlig anledning. Det var också i samma veva som klubbens enorma ras påbörjades, men jag gick ändå runt med min halsduk jag köpt i Köpenhamn och var stolt över att sympatisera med dem.
Nu kan man alltså snart vara tillbaka i Premier League igen då man just nu marscherar mot sin efterlängtade återkomst. Den här gången heter stjärnorna Liam Cooper, Kalvin Philipps och Patrick Bamford – och tillsammans med sina trogna fans vill de skriva historia genom att lägga de tragiska åren bakom sig och i stället inleda en ny era av framgång. Föreningen firar trots allt hundra år den här säsongen och vad vore en bättre start på det nya seklet än att öppna upp det i Premier League?
