Nu verkar det alltså bara vara timmar bort att våran egen Paco Alcacer säljs till Barcelona. Och inte bara det, han sägs dessutom själv ha bett om denna transfer. Det må skära som en kniv rakt in i mitt romantiska hjärta och all dessa drömmar om lojalitet, klubbhjärta och så vidare får sig pånyo ett par rejäla lavetter när verkligheten idag tränger sig på. Hatar jag då Paco Alcacer? Nej faktiskt inte. Snarare tvärtom så har jag förståelse och respekt för hans beslut.
För det första så är vi så illa tvungna att döda den här myten om att fotbollsspelare är mer människor än alla andra. Vem av er skulle exempelvis inte lämna ert jobb för bättre betalt och större möjlighet till framgång (titlar) någonannstans? Nej precis, fotbollsspelare idag är också människor, de vill säkra sin och sin familjs framtid ekonomisk och man vill den dagen skorna läggs på hyllan se tillbaka på en karriär där man självklart vunnit så många titlar som möjligt. Men jag väljer ändå att tro ingenting av ovan är Pacos huvudskäl till att ha begärt transfer till Barcelona, jag vägrar tro att den Paco Alcacer vi lärt oss älska skulle göra så.
Vad jag är helt övertygad om är Pacos största anledning till att lämna Valencia CF är helt enkelt att han inte tror på Peter Lims projekt, visioner eller planer för hans älskade förening. Han har varit i klubben sedan barnsben, varit en stor del av A-truppen såväl innan Lims intåg i föreningen men framförallt under de två senaste åren med Lim som ägare. Han upplevde Valencias sämsta säsong på många årtionden förra säsong, där han spelade under tre olika tränare, han har inför den här säsong upplevt en sommar med hela havet stormar utan någon som helst styrning eller övergripande plan att tro på och där vi står inför en säsong som känns väldigt osäker och oroande (kortsiktigt sett) men även en lite längre horisont där vi inte alls vet vad Valencia CF vill eller rättare sagt vad Peter Lim vill med Los Ché eller vilken väg som vi kommer varandra.Därför känner Paco Alcacer att han inte tror på detta till 100% längre och då vill han heller inte vara en del av det. Med handen på hjärtat, kan vi egentligen klandra honom? Vi supportrar har länge nu visat vårt missnöje mot Peter Lim och hans styre av klubben vi älskar, inte många av oss tror längre på det projektet han startade för två år sen – varför ska vi då så envist mena på att spelare som Paco Alcacer ska göra det?
Jag tycker mig dessutom ha sett på Paco Alcacer det sista året att han inte riktigt varit sig själv. Den där gnistan i ögonen och alltid spela med hjärtat utanpå klubbmärket och den där hungerskänsla i straffområde – allt detta har börjat falna litegrann. Vilket också gått utöver hans prestationer ute på planen. Om det är press som han känts lagts på hans axlar eller om det bara är ren depressionen för vad han ser hända sin älskade klubb – ja det vet vi såklart inte, men något hos Paco är inte rätt just nu.
För mig personligen är det väldigt tudelat just nu. Det gör fysiskt ont inombords och i valenciahjärtat att inse att verkligheten ser ut som den gör idag för Los Ché. Vi är inte längre där vi har varit, vi har hamnat en bra bit ner i näringskedjan och får finna oss i att våra bästa spelare ser större möjligheter på andra ställen. Det romantiska och kanske naiva i att vilja se vissa spelare som ikoner och legender, ja det finns inte längre. Samtidigt så går det inte att lägga sig ner och dö, det finns levande exempel på att det vända snabbt, på att rätt rekrytering och små resurser kan göra underverk. Se bara på Atletico Madrid, innan Simeones intåg i klubben var man en klubb som aldrig riktigt nådde fram till topp tre placeringar på lite längre sikt, men med rätt tränare och rätt mentalitet så kunde man sätta en plan som fungerar utmärkt för Atletico Madrid. Man försökte inte kopiera Real Madrid eller Barcelona då man insåg att det kommer aldrig gå, utan man hittade sin egna väg att med mindre medel och knappa resurser lyckas konkurrera med de riktigt stora fiskarna.
Det är denna vägen som Valencia CF måste hitta och förmedla vidare ner i organisationen och till supportrarna. Vi måste ha en framtidstro och kunna drömma igen. Vi behöver ha en tydlig men samtidigt verklighetsanpassad plan och vision för våran klubb. Fram tills den dagen så kommer vi att behöva vänja oss vid att våra kelgrisar till sist tröttnar på tomma löften och obefintliga visioner, för att söka sin lycka på andra ställen.
För oss fans är det inte lika enkelt. Vi kan inte bara börja supporta ett annat lag när vi tappar tron på våran förening. Ibland hade man kanske önskat att det var så enkelt. Men det är ju inte riktigt så att jag valt Valencia CF som min klubb. Valencia CF valde mig och nu är vi liksom in it for the long run. Hjärnan kan skrika om hur naiv man är, hur fel man tänker och hur allting går emot all logik som man i allting annat skulle lyssnat på. Men när det kommer till kärleken till ett fotbollslag så är man komplett blind. Man sväljer den mesta skiten och försöker hitta halmstrå att gripa tag i, försöker hitta någon liten strimma hopp och ljus och drömma om framtiden. I de värsta av tider så drömmer man sig tillbaka till fornstora dag - en dag så ska vi vara där igen. Det är väl den känslan och det hoppet, dem drömmarna som gör att man orkar med det här. Jag köper eller respekterar långtifrån allting som händer och sker i Valencia CF - men jag kommer alltid att älska den här jävla klubben. Det får vi helt enkelt leva med - såväl jag som du.
