Krönika: Förlusten större på läktaren

Apoel på Stamford Bridge. Aris på City of Manchester Stadium. Bayern München på Emirates i kväll. Exemplen är många fler och ingen av de klassiska engelska arenorna klarar sig undan.

Jo, jag vet, i en del fall är det som cupfinaldag för gästande lags fans. Och, ja, publiken på Emirates gav efter omständigheter mestadels ett okej stöd under kvällen.

Men det värsta är inte sången. Det är helheten. Det är kontrasten. Den engelska publiken som sitter fast i sina stolar, medveten om risken att bli utkastad eller portad om den står upp för länge, och de gästande utländska fansen som lever ut, vana att bilda en hoppande massa, att använda pinnförsedda flaggor man själv fixat. Och som tillåts göra det utan att riskera att bli utkörda eller avstängda.

Jag tycker fortfarande att engelska fotbollsfans kan vara bland de mest röststarka. Jag tycker fortfarande dynamiken mellan spel och publik i England är unik, och många rivalmöten skapar fortfarande en speciell stämning. Men det är omöjligt att vara blind inför läktadöden som breder ut sig på Premier League-arenor i detta kontrollivrarnas tidevarv. Kvällar som denna är en smärtsam påminnelse.

Aris på City of Manchester Stadium

Athletic på Old Trafford

Apoel på Stamford Bridge