Allting började så fint för egentligen tre år sedan när Amadeo Salvo började visa och använda sitt mandat i klubben. Med Peter Lims intåg i Valencia CF under 2014 fanns dessutom de ekonomiska musklerna som krävs för att Salvos tuffa förhandlingstaktik inte bara skulle bli en avslöjad bluff. Med Lim och Salvo enade sade klubben att nu behöver inte Valencia sälja sina stjärnor varje sommar längre, nu skulle klubbarna som vill ha Valencias spelare ocksp behöva betala ordentligt för detta. Salvos filosofi funkade inledningsvis väldigt bra med tuffa förhandlingar om Soldado och länge och väl med Otamendi. Men det visade sig snart att det här inte riktigt var Peter Lims melodi eller taktik, i hans värld var det affärsmässiga tänket hela tiden viktigare än det faktiskt sportsliga. Hans nätverk med en viss Jorge Mendes som spindeln i nätet lever nämligen på transaktioner och förflyttningar. För varje övergång tjänar alla i det här nätverket pengar. Om Salvo säger att Valencia ska undvika att varje sommar byta ut stora delar av truppen så går det inte ihop med Mendes processer.Första året flöt på relativt smärtfritt – åtminstone signalerade man detta utåt, men skrapade man på ytan så kan vi i efterhand inse att det ganska så tidigt fanns varningssignaler. Valencia värvade talanger från Benfica mixat med erfarna spelare – den gemensamma faktorn i nästan varje fall var Jorge Mendes. Valencia blev som ett stall för Jorge Mendes klienter och klubben blev allt mer beroende av en extern agent, det var som om Lim gav Mendes mandat att agera sportchef, trots att han inte var anställd av klubben och uppenbarligen hade sin egen agenda och inte brydde sig om Valencia CF. Men som sagt, sportsligt sett så var första året lyckat. Med Mendes-klienten Nuno som tränare tog Valencia sig tillbaka till Champions League via en fjärdeplats och många blundade då för det eventuella maktspelet som skedde bakom kulisserna. Efter säsongen rasade den första väggen i Peter Lims fuskbygge. Salvo och sportchef Rufete tvingades bort under dunkla förhållanden, lagets viktigaste spelare som bar laget på sina axlar – Otamendi – skeppades alldeles för billigt till Man City och ersattes av en medioker (i bästa fall) Abdennour. Klubben blev alltmer splittrad, Lim satte sin egen högra hand Lay Hoon som president för Valencia. Trots att hon knappt kunde någon spanska, inte hade någon erfarenhet från fotbollens värld och uppenbarligen inte förstod Valencia CF´s historia.
Ett obalanserat lag där sprickorna i fasaden och splittringen i hur klubben leds allt mer började sippra genom och ner på planen. En höst som inte gick alls som väntat där resultaten i såväl ligaspelet och Champions League svek. En tränare som började bli alltmer ifrågasatt och som inte riktigt lyckades hantera pressen som kom när resultaten inte räddade honom – i den lilla kris som uppstod blev det tydligt att Nunos erfarenhet inte räckte till. Vad gör man då? Det sunda i detta läge vore kanske att ta in en erfaren tränare med tyngd och samtidigt med bra koll på spansk fotboll för att få en snabb övergång och kort startsträcka. Istället grävde Lim och Mendes vidare i sitt nätverk och hittade Gary Neville. En affärskompanjon som efter spelarkarriären gjort sig ett namn som expertkommentator och som assisterande tränare i engelska landslaget. Han hade ingen erfarenhet av att leda ett lag som huvudansvarig, han hade ingen erfarenhet från spansk fotboll, han hade ingen kunskap i det spanska språket – denna profil ansågs alltså mest lämpligt att ta över och leda projektet i Valencia som då var satt i gungning.Det var dömt att misslyckas redan på förhand, och med det sagt kan man också försvara Nevilles insatser något. Han skulle aldrig hoppat på det här jobbet, i stort sett allting pekade på att han var helt fel profil för den här utmaningen och verkligheten kom ganska så snabbt ikapp honom också. Innan säsongen var slut hade Neville också fått kicken, efter att ha förbrukat många fler chanser än han kanske borde fått. Han tog över ett Valencia strax bakom topplagen och lämnade över ett lag som var i direkt fara för nedflyttning. In kom Pako Ayesteran, som agerat assisterande åt Benitez i många år som största merit i bagaget, för att rädda upp säsongen. En bra inledning med flera fina resultat men med en mer bitter avslutning med tre raka förluster stängde ligaspelet 15/16.
Valencia slutade 12:a i ligan och tangerade sin sämsta placering på många år, lägg till jumboplats i en på pappret enkel CL-grupp och utslaget hyfsad tidigt från Copa del Rey – så kan man summera en Valencia-säsong om var den sämsta på väldigt lång tid. Inte nog med att den säsongen blev helt bortkastad, detta skulle även spilla över på framtiden. Med uteblivet Europaspel så kunde man räkna bort stora intäktsströmmar från såväl UEFA som från TV-pengar. Lägg till att placeringen i ligan gav mindre bidrag och TV-pengar den med. Med de nya Fifa Financial Fair Play-reglerna innebar detta stora konsekvenser. Valencia var tvingade att gå från en balans på 130 meur i FFP till omkring 80 meur – en säkning på 45-50 Meur. Genom dels minskade kostnader (där löneposterna är den stora) men också genom spelarförsäljningar av de större stjärnorna. Vi var tillbaks på ruta ett. Detta var väl ändå botten? Nu skulle det väl vända?
Det visade sig dock att de sprickor som började visa sig under våren bara var början. Det bräckliga fuskbygget blev allt tydligare, man hade försökt sminka över de mest uppenbara brister under året men nu började allt fler se genom detta och man kunde inte dölja det längre. Luftslottet som sprängdes kändes som träffsäker rubrik. Sommaren inleddes väldigt lugnt, det första samtalsämnet på agendan var tränarfrågan – där många hoppades man lärt sig läxan från tidigare erfarenheter och nu gå på en erfaren tränare. Men istället så förlängde man med Pako. Sommaren fortsatte rulla på och först sista veckorna i augusti så började stora saker hända. Andre Gomes och Paco Alcacer försvann till Barcelona, Mustafi till Arsenal för att nämna några av nyckelspelarna som försvann under sommaren. I sista stund anslöt Garay och Mangala för att förstärka bakre ledet där det varit ihåligt sedan Otamendi försvann till England. Framåt ställdes hoppet till Nani och Munir, samt att spelare som Santi Mina ska explodera i sin utveckling. Rent krasst såg det på pappret helt ok ut och kanske inte så mycket sämre än för ett år sen, men betydligt tunnare än för två år sen.
Men det stora problemet var väl kanske snarast tiden att spela in ett lag samt det faktum varför vissa spelare hamnat i Valencia. Det var väldigt sällan på grund av att man hittat en bra profil både spelar- och personmässigt eller att spelaren själv vill hit. Snarare är det Mendes som återigen fått agera diktator och Valencia som sin lekplats. Resultatet är spelare utan direkt motivation eller kanske lust att vara i Valencia CF just nu – utan ser det som ett stopp längs vägen mot något bättre. I bästa fall, för det skulle ju åtminstone betyda att spelaren vill göra bra ifrån sig i Valencia. Idag har vi ett obalanserat lag med spelare som till största del spelar för sig själva snarare än för klubbmärket.
Samtidigt kan inte all skuld läggas på spelarna, då ingen tydlig styrning eller plan verkar finnas från ledningen så är det full förståeligt att det till sist hamnar nere i spelartruppen hos såväl ledare och spelare. Vad vill klubben? Vad spelar vi för? Lay Hoon säger inför årets säsong att målsättningen är CL-plats, innan truppen är spikad och med ett lag helt i spillror. Trovärdigt? Rimligt? Nej inte direkt.
Nu är vi där vi är idag. Fyra inledande förluster i ligan, sju raka förluster totalt sett om vi räknar in fjolårets avslutning. För Pakos del som tränare innebär det att han plockat 10 poäng av 36 möjliga poäng under sin tid som huvudtränare. Tio insläppta mål på de fyra första matcherna vittnar om ett försvarsspel som inte fungerat alls – alltså noll poäng och öppna landskap defensivt efter en inledning av ligaspelet som på pappret såg relativt enkel ut med mot Las Palmas (H), Eibar (B), Betis (H) och Bilbao (B). Detta är såklart inte enbart Pakos fel, han hade en stormig sommar där han inte gavs möjligheten att bygga sitt lag eller försöka sätta sin prägel kanske, men samtidigt är han ytterst ansvarig och jag känner inte att vi kan se några positiva signaler eller att utvecklingen åtminstone gått framåt. Snarare tvärtom. Jag kan känna att premiären mot Las Palmas var en bra match rent spelmässigt, men där svagt försvarsspel straffade oss hårt, Eibar och Betis var i stora stunder bra men där vi inte utnyttjade våra målchanser och sen blev hårt straffade under vår sämre period. Men mot Bilbao igår var det rakt igenom värdelöst, bortsett från första fem minuterna kanske. En pigg start med hög intensitet och dessutom ett tidigt ledningsmål gav mig hopp om att vändningen var här. Men sen dog laget. All intensitet försvann och ångesten lös återigen igenom. Speliden var helt obefintlig och styrningen från sidan gjorde ingen skillnad.
Vad ska vi då göra? Är lösningen att sparka Pako? Å ena sidan tror jag att det absolut värsta på många sätt vore att behöva sparka en tränare igen, och endast några veckor in på säsongen. Det skulle samtidigt skicka minst sagt tvivel till sportledningen också, med Suso Pitarch i täten som så sent som för någon månad sen gav Pako sitt fulla förtroende och förlängde hans kontrakt. Vad har egentligen förändrats sen dess? Egentligen inget mer än att Pako fått sämre material att arbeta med kanske. Den stora svarte Petter ska hamna på ledningen här, Suso och Lay Hoon i första hand men i synnerhet hos högst ansvariga – det vill säga Peter Lim och folket i styrelsen. Lediga tränare som finns och som redan spekulerats om är exempelvis Marcelino och Bielsa, men även interna lösningar som Baraja och Curro Torres som idag finns i klubben redan som ungdomstränare. Sent igårkväll så erbjöd dessutom legendaren Mario Kempes sina tjänster också som framtida Valenciatränare.Förtroendet för Pako verkar redan ha tagit slut, det var lågt redan inför säsongen och efter fyra raka förluster finns inte mycket kvar i reservtanken. Min tro är att Pako får fram tills nästa landslagsuppehåll på sig och sen så agerar Valencia om man inte sett några tecken på vändning. Redan idag rapporterar Superdeporte att klubben börjat sondera terrängen och förhör sig hos potentiella kandidater.
Jag vet inte vad jag tycker om allt detta. Jag känner mig mest frustrerad och deprimerad. Det är den absolut sorgligaste perioden i mitt Valencialiv just nu och jag ser inga kortsiktiga lösningar eller hur man ska komma ur den negativa spiral som klubben befunnit sig i de senaste 4-5 åren egentligen. En ekonomisk härdsmälta satte från början Valencia CF i en sits där man var tvungen att acceptera Peter Lim som ägare – utan att kanske hårdgranska hans syften och planer för klubben. Nu får man betala ett väldigt högt pris för detta.
För att avsluta en tung text med något positivt – säsongen 1999/2000 inledde Valencia CF under Hector Cuper säsongen med fyra raka förluster. När säsongen sedan summerades i maj så slutade laget tvåa i ligan och spelade Champions League-final. Jag väljer att bestämma att nu är vi så långt ner på botten man kan komma. Nu kan det bara vända - the botten is nådd, som Timbuktu en gång myntade.
För the botten is nådd
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?
Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen
