Arsenal i januari 2026. Det ser bra ut. Det ser till och med jävligt bra ut. En sportslig ledning som sitter ihop på ett vis som den inte gjort på decennier. En ägarfamilj som är involverad, och framför allt intresserad, på ett sätt som den fan i mig aldrig har varit tidigare. Ett herrlag som har hyllats unisont som Europas allra bästa för tillfället. Och ett damlag som redan är regerande europamästare. Klubben mår rent objektivt alldeles utmärkt. Med en stark och ståndaktig ekonomi. Fantastiska förutsättningar. Förnämliga framtidsutsikter. Och en supporterskara som samtidigt badar i sin egen älv av misär och besvär. Som spyr galla över allt och alla. Som är så satans frustrerad och förbannad. Hela tiden. Hur är det möjligt?
Den spelaren är sämst. Den används fel. Den spelar för mycket. Den spelar för lite. Den där sopan ska bara skickas raka vägen till Gulfen. Den borde ju starta. Och den där kan lika gärna sluta. Mikel Arteta vet inte vad han sysslar med! Han borde tänka om. Tänka rätt. Byta spår. Vända blad. För den som tittar in utifrån måste det framstå som ett helt obegripligt klimat. Att det inte rimmar med verkligheten. Men för oss som har levt i det är det logiskt. Förståeligt. Visst, det går att peka på sociala medier som ett toxiskt träsk som frodas mer av missnöje än av nöje. Och det är helt sant. Men det är inte hela sanningen. Det här kommer ifrån oss snarare än ifrån Elon Musks eller Mark Zuckerbergs algoritmer.
Det här är vårt arv. Det här är våra ärr. Det här är vad tre raka andraplatser gör med miljoner av människor. Vad drygt två årtionden av väntan på en ligatitel gör med en hel supportergrupp. Hur posttraumatisk stress ser ut och kommer till uttryck. Och det här är i förlängningen vårt sätt att gardera oss inför nästa misslyckande. Vår mentala självbevarelsedrift. Vårt verktyg för att förbereda oss inför den hypotetiska, men fullt realistiska, besvikelsen. Vi söker proaktivt efter orsaker som vi kan hänvisa till retroaktivt när det till synes oundvikliga nederlaget slutligen är här. Om vi återigen är där. Fast bara nästan där. Nära. Men inte tillräckligt nära. Igen. Det kan tyckas vara ett deppigt och dysfunktionellt beteende. Och destruktivt. Men bara om du väljer att helt bortse ifrån historiens sylvassa tänder. Dess inverkan och påverkan. Bara om du aldrig har blivit bränd. Annars är det bara mänskligt. Rent av rimligt.
Fyra månader återstår till målgång. Och målet kan vara hela resan. Kan vara allt av betydelse. Men vägen får också vara viktig. Till och med väldigt rolig. Om vi bara tillåter oss själva att se den för ett ögonblick. I stället för att maniskt stirra på alla potentiella hinder på den. Men det är svårt. Det är ibland skitsvårt såklart. För många minor. Får många minnen. In med bollen! Helvetes domarjävel, blås då! Skjut nu! Vi har ju varit här förut. Just här. Flera gånger om. Hoppats och hoppat. För att i slutändan förtvivlat falla. Allt förbi. Allt förgäves. Fy fan, bara idioter skulle göra det på nytt. Tro på det en gång till. Ändå gör vi väl det, eller hur? Tror på laget. Tror på läget. I själva verket upplever jag att vi verkligen tror på detta. När vi väl vågar göra det. När vi inte skriker på varandra. Och skyller på alla andra. Jag älskar det. Det gör du med. Ångesten och ambivalensen. Glädjen. Ilskan. Tvivlet. Hela grejen. Är det värt det då? Jag hoppas det. Men fråga mig igen i maj. Och sedan på nytt i augusti. När vi börjar om. Som vi alltid gör.
Vi ses. På andra sidan av vägen. Eller målet.
