Välregisserad avslutning på Championship-säsongen med tre lag som har chans att knipa den minst sagt åtråvärda andraplatsen och en biljett till the promised land.
Vad har du för förväntningar inför dagens match? Vad är dina största farhågor så här några timmar innan avspark?
* Vad blir viktigast för Ipswich Town att fokusera på idag?
Pelle:
a - Mina förväntningar eller snarare förhoppningar är att vi spelmässigt ska ta vid där vi slutade mot Southampton och att spelarna gör sitt absolut yttersta för att ta hem det här.
a - Mina förväntningar eller snarare förhoppningar är att vi spelmässigt ska ta vid där vi slutade mot Southampton och att spelarna gör sitt absolut yttersta för att ta hem det här.
b - Att jag pga av anspänning kommer behöva kräkas innan matchstart.
c - Att sätta chanserna och hålla tätt där bak.
Dan:
Ja, det är verkligen drama på hög nivå ända in i kaklet. Jag vet inte om den skrala poängskörd som krävs för att gå upp – just nu 83 poäng, men det kan teoretiskt räcka med 81 – är ett tecken på att ligan är oerhört jämn, med många bra lag, eller om ligan består av ett gäng mediokra lag som inte är värda att gå upp och inte kommer att överleva steget upp. Men spännande blir det. Och givet ställningen är det vi som är i vinnarhålet och har allt att förlora, medan Millwall och framför allt Middlesbrough – ett smärre mirakel krävs för de senare – har allt att vinna.
Ja, det är verkligen drama på hög nivå ända in i kaklet. Jag vet inte om den skrala poängskörd som krävs för att gå upp – just nu 83 poäng, men det kan teoretiskt räcka med 81 – är ett tecken på att ligan är oerhört jämn, med många bra lag, eller om ligan består av ett gäng mediokra lag som inte är värda att gå upp och inte kommer att överleva steget upp. Men spännande blir det. Och givet ställningen är det vi som är i vinnarhålet och har allt att förlora, medan Millwall och framför allt Middlesbrough – ett smärre mirakel krävs för de senare – har allt att vinna.
Jag förväntar mig alltså en vinst och avancemang till Premier League. Det bör vi klara, och det ska vi klara. Annars har vi inget där att göra, om man ska vara krass.
Min största farhåga är att vi trots allt krampar ihop och ställer till det för oss. Om QPR kommer till Portman Road och parkerar bussen, kan det bli svårt; det har vi sett genom hela säsongen. Samtidigt känns det som om de, som inte har nåt kvar att spela för, lika gärna kan gå ut på plan och försöka bjuda upp till match, och då kommer vi att få de öppningar som krävs. Men om de får det första målet, då kommer hopplösheten att skölja över mig som en iskall morgonvind i april; för det där med att vända underläge till seger har inte varit vår melodi den här säsongen.
Ipswich måste fokusera på att styra spelet, hålla högt tempo i passningarna och visa stor löpvilja. Då kommer de att springa sönder motståndet och visa vem som är bäst. Hög energi och stor kreativitet kommer att ta oss till det förlovade landet.
M Nordin:
Jag förväntar mig att Ipswich kommer dominera spelet och skapa många vassa målchanser. QPR känns som ett perfekt motstånd i det här läget. De har ingenting att spela för och har visat halvdan inställning den senaste månaden.
Jag förväntar mig att Ipswich kommer dominera spelet och skapa många vassa målchanser. QPR känns som ett perfekt motstånd i det här läget. De har ingenting att spela för och har visat halvdan inställning den senaste månaden.
Som jag ser det: Bara ett rött kort, eller en otrolig ineffektivitet, kan stoppa oss från eftermiddagens segerfest.
Även om det är sista omgången i Championship idag så kan det gå så illa att vi måste spela fler matcher. Blir det så, ja, då blir det så och då återkommer panelen. Annars är det traditionell säsongsavslutning idag och dags för summering. Den som slår Pelle i textlängd får guldstjärna och jublande distansapplåder. Kör, bara kör!
Dan:
Jag hoppas verkligen att säsongen slutar i dag. Då är vi i Premier League, och både spelare och vi panelister kan ta ett välbehövligt sommarlov. Och om vi inte fixar det i dag, är jag tveksam till att vi lyckas i play off. För att göra det krävs det nog tre bra matcher i rad, och när gjorde vi det senast?
Jag hoppas verkligen att säsongen slutar i dag. Då är vi i Premier League, och både spelare och vi panelister kan ta ett välbehövligt sommarlov. Och om vi inte fixar det i dag, är jag tveksam till att vi lyckas i play off. För att göra det krävs det nog tre bra matcher i rad, och när gjorde vi det senast?
Men, det var inte frågan, och heller inte hela svaret.
Säsongens spelare: Matusiwa. Efter en lite knackig inledning, fann han sig tillrätta snabbt och har gått från klarhet till klarhet (jämför med Davis när han kom). Att han dessutom lyckades undvika det tionde gula kortet i 17 matcher säger lite om hans disciplin.
Säsongens bästa värvning: Matusiwa igen. Vilken säsong han har gjort. (en bubblare är Furlong, som har presterat över förväntan)
Säsongens sämsta värvning: Det finns det tyvärr gott om. Varken McAteer eller Walle Egeli har egentligen lyckats särskilt bra, även om de har glänst till då och då. Men McAteer verkar äntligen ha kommit i gång. Fast ingen av dem har ännu gjort skäl för sina prislappar. Inte heller Young har nått några större höjder, men han var åtminstone gratis. Men det får tyvärr bli Walle Egeli, som nog får stå på tillväxt nåt år till, framför allt om vi går upp (lån till Championship?).
Säsongens bästa lån: Måste väl, trots allt, vara Kipré. Det är ingen större konkurrens där, men Kipré har varit hyfsat stabil, och gjort det han ska, även om han har haft några svackor. Och vilka passningar han kan slå ibland – bländande! (en möjlig bubblare är Azón, som visserligen inte gjorde nån lycklig i början, men nu verkar han ha hittat rätt i positionsspelet och i fysiken, även om man kan sakna skärpa framför mål)
Säsongens sämsta lån: Det måste bli Akpom, som i stort sett inte har lyckats med nåt, och som verkar ha sina bästa dagar bakom sig. Cajuste har heller inte levt upp till förväntningarna sen förra säsongen, och har på sistone lämnats utanför truppen (en klausul om antal matcher, eller vad kan det röra sig om?). Samtidigt kan jag se båda två lyfta sig i Premier League när spelet kommer att se annorlunda ut. Så, om vi tvingas köpa dem, hoppas jag att de gör en Tuanzebe och lyfter sig.
Säsongens mål: hård kamp mellan Matusiwas rökare mot Hull och McAteers välregisserade stänkare mot Middlesbrough. Jag lutar åt det senare, med tanke på finessen och att det kändes som om det var inövat; extra plus till McAteers fina rörelsemönster.
Säsongens mest imponerande resultat: Det måste bli de två vinsterna mot seriesegraren Coventry. Starka, imponerande matcher, med rätt fokus. Oftast har vi varit bäst mot de på papperet svåraste motståndarna. Har det nåt med motivation att göra?
Säsongens överraskning: Att vi står här nu, på gränsen till att ta oss tillbaka till Premier League, med allt i egna händer, trots att det finns så mycket som inte har fungerat så jättebra.
Säsongens största besvikelse: Förlusten mot Portsmouth i slutfasen av ligan. Här hade vi chansen att verkligen knyta ihop säcken, och vad gör vi? Tappar det totalt; ingen upprepning i dag, tack.
Säsongens huvudvärk: Philogene eller Clarke, Clarke eller Philogene? Oftast lysande var för sig, men aldrig tillsammans. Ändå är de våra två största målgörare. Går det att få in dem i samma startelva, eller ska de fortsatt få dela på konfekten? Och kommer de att nöja sig med det, eller riskerar vi att förlora nån av dem inför nästa säsong? (kanske båda om vi inte går upp)
Säsongens gungor och karuseller: Länge kändes det som om vi var extra hårt drabbade av uteblivna domslut för oss och för många domslut emot oss, men på sistone känns det som om det har jämnat ut sig lite, när vi har fått lite mer medvind hos domarna. Så kanske gick det jämnt upp sett utifrån hela säsongen. Och det är ju skönt.
Säsongens aber: Oförmågan att bryta ner lag som parkerar bussen. Var är tempot och kreativiteten när den verkligen behövs. Tålamod är en dygd, men ibland räcker det inte.
Säsongens aber 2: Oförmågan att vända matcher till seger efter att vi har hamnat i underläge. Det har bara skett två gånger under säsongen, och det är för sällan (och hänger ihop med föregående punkt).
Säsongens bedrift: Damlaget, och David Wright, som mot alla odds lyckades hanka sig kvar i WSL 2, trots den ganska usla höstsäsongen. Höstens 5 poäng, växlades upp till 15 på våren, med en match kvar. Om de hade haft den formen hela säsongen hade de fått en topplacering. Nu gäller det att befästa positionen och bli ett stabilt lag för övre halvan.
M Nordin:
På grund av alla energilösa insatser har det varit svårt att bli förälskad i den här upplagan av Ipswich Town. Flera spelare har underpresterat, inte minst några av de dyra och profilerade nyförvärven.
På grund av alla energilösa insatser har det varit svårt att bli förälskad i den här upplagan av Ipswich Town. Flera spelare har underpresterat, inte minst några av de dyra och profilerade nyförvärven.
Ändå står vi här. Med allt i egna händer efter bland annat två härliga derbysegrar. Det ska den här spelartruppen ha all cred för. Vad slutbetyget landar på styrs till stor del av helgens resultat...
I ett försök att sammanfatta säsongen inför slutomgången har jag kommit fram till följande 10 punkter:
• Säsongens spelare: Azor Matusiwa. Vill minnas att han gjorde en svag debut mot Birmingham. Sedan dess har han presterat på en hög nivå i nästan varje match. En uppgradering av Morsy.
• Säsongens besvikelse 1: Chuba Akpom. Det var ett statement att roffa åt sig den förre skyttekungen. Dessvärre har han knappt bidragit med någonting. Samtidigt tycker jag att han borde fått fler chanser som toppforward.
• Säsongens besvikelse 2: George Hirst. När vi åkte hem från medlemsresan påstod taxichauffören att han var Hirst personlige chaufför, på grund av ett indraget körkort. Han sa att Hirst var sugen på att flytta hem till Sheffield och att hans flickvän inte trivdes i Ipswich. Oavsett sanningshalten i det snacket är det någonting som inte stämmer med Hirst. Inför säsongen pekades han ut som en potentiell skytteligavinnare i hela Championship, men så har det inte alls blivit. Han har gjort en direkt svag säsong.
• Säsongens bästa ögonblick: Derbysegrarna i all ära. Höjdpunkten var när Wes Burns kom tillbaka från sin knäskada och satte 2-0 borta mot Coventry. Den segern och det målet var något speciellt.
• Säsongens värsta ögonblick: Stokes 3-3-mål på straff i den 95:e minuten.
• Säsongens märkligaste petning: Jack Taylor har gjort en väldigt bra säsong och förtjänat sin speltid. Men hur kunde Jens Cajuste, lagets kanske bästa spelare, hamna i frysboxen så snabbt? Många fans menar att han var dålig i höstas och att hans spelstil inte passar i Championship. Det tycker jag är orättvist. Cajuste hade en del fina insatser i höstas och borde ha nyttjats mer.
• Säsongens uppryckning: Efter mardrömsmatchen mot Wrexham (5-3) har vår käre kapten Dara O´Shea spelat upp sig rejält. Han vinner i princip alla nickdueller och känns numera som den naturliga ledaren han ska vara.
• Säsongens pyspunka: Värvningen av Nunez kändes rätt på alla sätt. Men under våren har det inte alls sett bra ut. Han förtjänar inte att starta mot QPR.
• Säsongens mål: Mottagningen, skottet, matchens betydelse... Philogenes 2-1-mål mot Norwich, rakt upp i krysset, är en modern derbyklassiker.
• Säsongens roligaste: För två år sedan blev Christian Walton skadad och ”blåst” på hjälterollen. Nu är det äntligen hans tid att glänsa, vilket känns extra bra i Ipswichhjärtat.
Pelle:
Säsongen: Kan beskrivas med ett enda ord; märklig. Trots en ”dubbel” mot ärkefienderna i norr, trots att vi varit placerade i toppen av tabellen under flera månader, och trots att vi idag har en jättemöjlighet att ta oss tillbaka till PL, så har det inte känts helt övertygande. Det har varit svårt att ta till sig de enskilda spelarna samtidigt som laget inte heller har spelat som en välfungerande enhet. Konstiga spelarrekryteringar. Farage. Chaplin utsänd på lån. Ineffektivt spel. Med mera, med mera. Det har bitvis varit en plågsam säsong att ta sig igenom. O-roligt, utifrån den dubbla innebörden. En säsong som jag, oavsett hur det än slutar idag (eller senare), tycker har varit mindre engagerande. Kräset? Gnälligt? Kan absolut tänkas. Men även med vetskapen om att det är svårt att bygga lag, att det är svårt att vinna ”promotion” på beställning, att spelarna bara är människor…så har förväntningarna höjts. Markant. Detta går hand i hand med klubbens egna uttalade ambitioner om att bli etablerade i Premier League. Tidigare, när förutsättningarna var mer begränsade och det enda realistiska var att försöka hålla sig kvar i Championship, så var det naturligtvis också lättare att överträffa förväntningarna. Så är det inte längre. Allt fler saker runtomkring Ipswich Town har kommersialiserats, priset på matchbiljetter har ökat och det kostar en mindre förmögenhet att tillgå alla kanaler för att kunna se matcher, intervjuer, analyser osv. Kraven höjs, p.g.a. vi är en större angelägenhet för allt fler. För att det kostar mycket tid och pengar att lägga ned sitt intresse på det här. Kraven höjs för att vi är en fallskärmsklubb. För att vi kan ta in tonåringar för 20 miljoner pund. Och kraven höjs till följd av alla de satsningar som görs på att förbättra, modernisera och utveckla Portman Road, våra träningsfaciliteter, kringutrustning, ungdomsakademi m.m. Så i grunden innebär den ökade handlingskraften att förväntningarna skruvas upp i samma takt som klubbens ambitioner växer. Så nej, jag tycker inte kraven varit orimliga. Vi har inte varit tillräckligt effektiva och vi har givet våra förutsättningar inte skapat ett välkomponerat lag. Och ändå. Står vi här. Med möjligheten att gå upp idag. Är inte detta märkligt, så säg?
Säsongen: Kan beskrivas med ett enda ord; märklig. Trots en ”dubbel” mot ärkefienderna i norr, trots att vi varit placerade i toppen av tabellen under flera månader, och trots att vi idag har en jättemöjlighet att ta oss tillbaka till PL, så har det inte känts helt övertygande. Det har varit svårt att ta till sig de enskilda spelarna samtidigt som laget inte heller har spelat som en välfungerande enhet. Konstiga spelarrekryteringar. Farage. Chaplin utsänd på lån. Ineffektivt spel. Med mera, med mera. Det har bitvis varit en plågsam säsong att ta sig igenom. O-roligt, utifrån den dubbla innebörden. En säsong som jag, oavsett hur det än slutar idag (eller senare), tycker har varit mindre engagerande. Kräset? Gnälligt? Kan absolut tänkas. Men även med vetskapen om att det är svårt att bygga lag, att det är svårt att vinna ”promotion” på beställning, att spelarna bara är människor…så har förväntningarna höjts. Markant. Detta går hand i hand med klubbens egna uttalade ambitioner om att bli etablerade i Premier League. Tidigare, när förutsättningarna var mer begränsade och det enda realistiska var att försöka hålla sig kvar i Championship, så var det naturligtvis också lättare att överträffa förväntningarna. Så är det inte längre. Allt fler saker runtomkring Ipswich Town har kommersialiserats, priset på matchbiljetter har ökat och det kostar en mindre förmögenhet att tillgå alla kanaler för att kunna se matcher, intervjuer, analyser osv. Kraven höjs, p.g.a. vi är en större angelägenhet för allt fler. För att det kostar mycket tid och pengar att lägga ned sitt intresse på det här. Kraven höjs för att vi är en fallskärmsklubb. För att vi kan ta in tonåringar för 20 miljoner pund. Och kraven höjs till följd av alla de satsningar som görs på att förbättra, modernisera och utveckla Portman Road, våra träningsfaciliteter, kringutrustning, ungdomsakademi m.m. Så i grunden innebär den ökade handlingskraften att förväntningarna skruvas upp i samma takt som klubbens ambitioner växer. Så nej, jag tycker inte kraven varit orimliga. Vi har inte varit tillräckligt effektiva och vi har givet våra förutsättningar inte skapat ett välkomponerat lag. Och ändå. Står vi här. Med möjligheten att gå upp idag. Är inte detta märkligt, så säg?
Säsongens spelare: Azor Matusiwa, utan någon som helst tvekan. Efter en medioker debut mot Birmingham, så växte den försynt charmige Matusiwa till att bli en riktig gigant på mittfältet. Nyckelspelare, spelmotor och städgumma. Hög nivå rakt igenom hela säsongen. Och kanske också den enda av våra sommarnyförvärv som kan sägas ha varit riktigt lyckad.
Säsongens målvakt: Äntligen var det Christian Waltons säsong. Efter flera sorger (petningar) och bedrövelser (skador), så fick han nu möjlighet att visa att han kan vara en riktigt bra målis på den här nivån. Och bara genom att han ser mer ut som en doktorand på någon naturvetenskaplig fakultet, än en tidstypisk stajlat fotbollsproffs, gör att man unnar honom allt gott i världen.
Säsongens säkraste: Jack Clarke. Inte bara stilsäker - med sitt pannband, sina pösiga fotbollsshorts och nedrullade strumpor (ja, jag är svag för sån där Buster-nostalgi) - utan även en jävel på att stänka in straffar. Kall, säker och…briljant. Överlag har Jack Clarke haft en riktigt bra säsong och är utifrån mitt perspektiv vår bästa spelare näst efter Azor Matusiwa.
Säsongens lag: Noterar att ingen Ipswichs-spelare togs ut till EFL:s Team of the Season för Championship. Jaha, liksom. Indikerar kanske något?
Säsongens disharmoni: Lagkamrater får hålla tillbaka Azor Matusiwa från att leverera ett sanningens ord – eventuellt förstärkt med någon fysisk handgriplighet - till en lojt hemåtjobbande Jaden Philogene (i matchen mot Watford i november). Ovanligt att vi ser den typen av scener kopplat till vårt lag, men vittnar kanske om att harmonin i laget inte varit lika välutvecklad som i tidigare upplagor. I alla fall inte i inledningen av säsongen. Hur som helst, efter incidenten så har Philogene sett mer defensivt alert ut…
Säsongens mål: Jaden Philogenes mål mot Norwich hemma på Portman Road i oktober. Vilken stänkare, vilket jävla mål, vilken jävla strut. Och detta, i den första vinsten mot våra antagonister sedan medlemsresan 2009.
Säsongens tjej: Många nya duktiga spelare togs in till damlaget under januarifönstret. Princess Ademiluyi, Lucy Ashford-Clifford och Kit Graham för att nämna några. Men precis som under föregående säsong i League One, så är det den lilla avige yttern Sophie Peskett som sticker ut mest. Kan vi behålla henne till nästa säsong? Hoppas verkligen det.
Säsongens mest saknade: Jag kan än idag inte förstå varför klubben valde att låna ut Conor Chaplin? Det var ju självfallet KMacs beslut och inte Conors egna val. Obegripligt när man analyserar spelegenskaperna hos de tilltänkta ersättarna. Och än mer obegripligt när man inser dess negativa följdpåverkan på kontinuitet, kultur och sammanhållning.
Säsongens ramsa: Skulle kunna vara den som är dedikerad till Marcelino Nunez ”He´s in your head, in your heaaad…Nunez, Nunez…” (baserad på refrängen till 90-tals låten ”Zombie” med irländska The Cranberries). Men den är faktiskt inte lika rolig som hyllningsramsan till Dara O´Shea. Melodin bygger på Michael Jackson gamla slagdänga ”Smooth Criminal” och är underbart fyndigt. Den går ungefär så här….”Dara, are you O´Shea, Dara? Dara, are you O´Shea, Dara? You´ve been hit by. You´ve been struck by…..an Irish centre back! Duh-duh-duh-duh….
Säsongens Sarmiento-moment: Ingen tåfjutt den här gången och inget Ipswich Town på plan. Men Conor Chaplins knämål för Portsmouth på övertid mot Middlesbrough, fick ju en att gå igång på nästan samma sätt som då Jeremy Sarmiento gjorde mål i slutminuten mot Southampton för två år sedan. Om inte annat, så började drömmarna om en ny uppflyttning, kännas väldigt realistiska.
Säsongens soppa: Oavsett om man betraktar den som mustig eller tunn och blaskig, så hade vi gärna sluppit Farage-soppan och den mediokra hanteringen efteråt. Vi behöver nog inte älta det där så mycket mer nu, det som har skett, har skett liksom…men frågan är fortfarande befogad: hur tänkte du, Mr. Mark Ashton?
Säsongens målgest: Jaden Philogenes målgest där han sätter tummarna mot tinningarna, spretar med fingrarna som horn och samtidigt räcker ut tungan i en klassisk barngrimas. Lite kul och lagom retsamt. Men förstärks ju av sitt sammanhang….att det skedde i båda vinstmatcherna mot Norwich.
Säsongens oväntade: ”Jag visste inte att du kunde göra mål” hörs en glad och gratulerande Jack Taylor säga till Matusiwa efter matchen mot Hull (uppfångat på Town in five). Azor Matusiwas Super-Mac-raket överraskade inte bara honom själv, utan även tränarstaben och alla hans lagkamrater. Ingen hade sett honom göra mål tidigare. Inte ens på träningarna.
Säsongens trillare: …tilldelas den sympatiske, men ack så ineffektiva Ivan Azon. Inledningsvis på säsongen så tillbringade han mer tid liggandes i gräset, än springandes på det. Det blev bättre efter ett tag, det ska sägas. Men det där med att göra mål, det är inte Ivans grej. Enligt podcasten Blue Monday så är Azon ohotad etta som seriens värsta målsumpare (utifrån framtagen statistik). Bara fem mål, men 21 klara målchanser missade (även George Hirst har placerat sig högt på samma lista….men har å andra sidan mäktat med fler mål). Säsongens trillare har således blivit säsongens missare.
Säsongens match: Hmm? Jamen, sett till insats och resultatutkomst, så får det väl ändå sägas vara någon av vinsterna mot Coventry. Vi gjorde två riktigt bra insatser mot säsongens seriedominant.
Säsongens senior: Ashley Young är en legendar. En spelare som förtjänar respekt och beundran för det han har åstadkommit under sin långa karriär. Bollkvalité finns det fortfarande gott om. Även en välutvecklad spelförståelse. Men snart 41 år gammal, så har intensitet och snabbhet gått förlorade. Så som det gör när man närmar sig döden. Att han ställer skorna på hyllan förvånar inte. Vad än intentionen var med att ta in honom under sommarfönstret, så lyckades det aldrig omsättas i något av värde på planen. Och även den rekryteringen får väl kategoriseras som ”konstig”.
Säsongens gris: Sammie ”The Asshole” Szmodics hade enligt ett antal förekommande rykten problem med att säga trevliga saker till sina medspelare i omklädningsrummet. Få vet vad som egentligen har sagts och gjorts, men som man brukar säga, ingen rök utan eld. Och KMac motiverade utlåningen av Szmodics med ett; ”it was a decision that was made in the best interests of our group dynamic”. Så nu är han borta. Antagligen för gott. Lika bra det.
Säsongens karma: Under flera år så har vi tilldelats väldigt få straffar, kanske en eller max två per säsong. I skrivande stund så har vi tilldömts tio stycken. Resultatet av god karma? Eller kanske att någon på det himmelska kontoret - en gud med fotbollsintresse eller så - försökt gottgöra tidigare förfördelning.
Säsongens Wes Burns: Ständigt denna Wes Burns.
Säsongens skandinav: Tilldelas allas vår Jens Cajuste. Tyvärr har han inte haft KMac:s förtroende under den här säsongen. Överraskande med tanke på att han inte varit dålig när han väl fått chansen. Möjligtvis att han saknar tillräckligt med energi och bett för att spela på det defensiva mittfältet i Championship. Men det där måste väl klubben redan varit på det klara med (givet att han var hos oss föregående säsong)? Ytterligare en sommarrekrytering som man så här i efterhand kan ifrågasätta. Den andra skandinaven, Sindre Walle Egeli, har inte heller haft en speciellt lyckosam säsong. Han har inte varit i närheten av att visa att han är värd den sjuka prissumma han köptes in för. Det betyder inte, och det vill jag vara tydlig med, att han inte kommer att utvecklas till att bli en riktigt bra spelare på hög nivå. Men där är vi långt ifrån nu. Och kanske att det inte heller blir med oss. Min besvikelse här är nog mer riktad mot rekryteringsteamets bedömning.
Säsongens egentliga besvikelse: …är för mig sommarens transferfönster. Någon klok person ska någon gång ha sagt att det bara behövs tre misslyckade transferfönster i rad för att utvecklingen ska stagnera. Och eventuellt gå tillbaka. Är vi där nu? Under januarifönstret i Premier League, behövde vi akut få in en striker för att försöka lyfta uppåt i tabellen. In kom ytterligare en vänsterytter (Jaden Philogene) till mängden andra vänsteryttrar. Inga andra nyförvärv gjorde avtryck. I somras behövde vi värva en riktigt bra striker, efter att Liam Delap flyktat till Chelsea. In kom en liten, oprövad, spansk trillare. I absolut sista stund. Och på lån. I januarifönstret i år behövde klubben få in en striker för att stärka anfallskraften inför slutspurten av serien. In kom Anes Mehmeti. Bra spelare, till fyndpris. Men primärt en vänsterytter i Bristol C. Inför sommaren sa Ashton & Co att man skulle bygga ett lag redo för PL. Ett lag med fokus på fysikalitet och atletiska egenskaper. Utöver Azor Matusiwa så tycker jag faktiskt inte vi gjort detta. Istället tycker jag att våra sommarvärvningar tyder på avsaknad av strategisk plan, alternativt att vi är jävligt dåliga på att följa den strategiska planen. Kanske att allt bara kollapsade efter att Hayden Hackney tackade nej till oss? För spelarna som kom in därefter, togs in för andra roller än vad de sedan tilldelades. Spelare togs in först när andra klubbar visade intresse för dem. Spelare togs in med osäker vidareförsäljningspotential. Och det panikvärvdes naturligtvis i slutet av transferfönstret. Och allt det där känns ju ganska märkligt iom att det stod klart väldigt länge att vi inte skulle vara kvar i PL. Att inte alla spelarrekryteringar blir lyckade, det vet vi på förhand. Vilka dessa blir, det kan vi inte veta på förhand. Men det känns som om saker bara blivit. Att värvningarna som gjorts, har gjorts mer av slump än utifrån plan och kalkyl. Av alla inkomna spelare till (och under) den här säsongen så tycker jag bara att en har visat sig vara en riktig fullträff. Sedan har väl tre till fyra av nyförvärven varit helt okej. Resterande har underpresterat - inte fått chansen eller på annat sätt visat sig vara en besvikelse. Givet alla fallskärmspengar så borde vi gjort det bättre. Hoppas bara att chansen kommer åter….
Säsongens dubbla glädjerus: För första gången sedan 2009 vann vi mot Norwich. För första gången sedan 2006 vinner vi på Carrow Road. För första gången sedan 1992 lyckas vi ta en dubbel på dem. Say no more, gällande den känslan. Storebror är storebror igen.
Säsongens lyckovrål: Sparar vi till idag. Förhoppningsvis. Om inte, så får det väl bli ett frustrationsvrål. Och lite terapi på det.
