Det är kväll lördagen den 15 oktober. Laget från staden där jag växte upp har precis besegrat laget från staden där jag nu bor med 3-1. Jag sitter ute på trädäcket med en Ginger Joe i näven, iförd BoIS retrotröja från -71 och småler in i kameran. Stolt över att få visa upp mitt ursprung, och möjligen häckla mina Helsingborgsbekanta lite, lägger jag ut bilden på Instagram. Där och då känner jag mig nog ganska säker på att Varbergs BoIS spelar allsvenskt även 2023. 

En dryg vecka och 0 poäng senare är läget ett helt annat. Degerfors har fortsatt trumma på medan BoIS stått för två av sina mest håglösa insatser i år när man hade chansen att knyta ihop säcken. Och det mot två lag som inte hade mer än äran och sin totala poängskörd att spela för.

Märkligt.

Men vad fan vet jag om inställning, motivation och att "visa hjärta" egentligen? Jag som själv inte spelat fotboll sedan jag som 11-åring tog chansen att avsluta min karriär i Lilla Träslövs FF efter att ha rasat ner i en stenhög på Lindesbergsgatan. På samma dag som min blivande fru fyllde sju för övrigt. Fast det visste jag ju inte då. Det jag däremot tycker mig veta är att det i de två senaste matcherna känts som en stor kvalitetsskillnad mellan Varbergs BoIS och motståndet från lite högre upp i tabellen.

Men det var ju nu när höstmörkret faller och planerna blir tyngre som "grisiga" Varbergs BoIS faktiskt skulle ha en fördel. Istället har man efter en förbättrad stabilitet och poängskörd mot de bättre lagen sedan serien vände rasat samman när det gällde som mest. 

Efter matchen mot Helsingborg skrev jag också att "Själv letar jag lite efter skämskudden för att jag någonsin tvivlat" med avseende på Jocke Persson och hans mannar. Men nej, om det nu kan vara någon tröst i bedrövelsen så behöver jag nog inte skämmas ändå. Utan jag har istället varit rätt på det när jag vid några tillfällen under säsongen skrivit att  det inte riktigt känts som samma Varbergs BoIS som under tidigare allsvenska år. 

Men det skulle ju ordna sig ändå. För den allsvenska botten var ju trots allt mer sank och embarlig i år. Det trodde nog Joakim Persson också. Tills vulkanen i Degerfors vaknade och ville annat.