Måndag. 23:37. Ja, okej. GAIS har förlorat den allsvenska premiären för tredje året irad. Okej? Det e la GAIS. Jag började inte gå på GAIS för att jag ville se Lennart Johanssons pokal år in och år ut, eller jag någonsin för den delen. Jag började gå på GAIS för att jag ville bort från den moderna fotbollens mörker. Jag skrev några tweets under pandemin, och min idag goda vän, då reply guy, Vincent såg till att dra med mig på derby i september 2021. Det visade sig vara exakt allt jag inte ens visste att jag ville ha, och behövde där och då. Sedan dess har jag har träffat en hel drös underbara människor som jag idag skulle ta en miljon kulor för. Dessutom flyttade jag till Göteborg och valde arbetsschema efter vad som i teorin passar bäst för att kunna gå på GAIS.

Måndag. Solen STRÅLAR (och vinden piskar förvisso) i Gustav Lundgrens Göteborg. Äntligen är det GAIS igen. Ljudfix på Gamla Ullevi. Hem. Duscha. Sedan ut i solen och möta underbara GAISare med en kall öl i näven. Livet leker verkligen. Vad kan ens gå fel nu? Djurgårdens bortskämda, nyrika, framtoning brukar ju straffa sig mot oss. Då hände det. Den enda saken som kunde gå fel denna eftermiddagen. Gustav Lundgren behöver ta stöd av både Arvid och Felix för att ta sig av planen.

Match genomförs med allt det innebär. GAIS förlorar. Jag hade dock ganska kul! Preppens ståplats är en magisk plats stundtals. Ju fler bilder jag ser på det tifot desto mer gåshud får jag. Jag var på rätt gott humör när vi plockade ner ljudsystemet efter slutsignal. Blårandiga segersånger emot. Då kollar jag min telefon. Sex olika vänner med andra lagtillhörigheter har skrivit något i stil med ¨Fyfan vad deppigt med Lundgren¨. Jahopp? Vad nu? Hälsenan är förmodligen av. Ridå. Min mysiga färdigskrivna hyllning till kulturfenomenet GAIS, och alla dess döttrar och söner var bara att slänga. För när världens ödmjukaste, finaste människa får sina barndomsdrömmar krossade under en uppvärmning är det fan inte mycket annat som betyder något. Gustav Lundgren. Bäst i ettan, bäst i superettan, bäst i Allsvenskan och kanske den bästa yttern i svenska landslaget. Det är sekundärt dock, åtminstone för mig. Han verkar framförallt vara en helt otrolig människa som jag unnar exakt allt.

I skrivande stund är det andra gången jag gråter över den här mannen jag inte känner. Första gången i en spårvagnshytt morgonen efter inhoppet mot Polen, när Johan Orrenius pratar om Gustavs pappa i Offsides podcast. Andra gången när jag tittar på den intervju han gör i mixade zonen efter matchen. Jag är inte någon som gråter särskilt ofta, och jag tror inte att det finns någon gud. Men den fotbollsguden som bestämde att just detta skulle hända på just detta sätt kan fan dra åt helvete. Varför han? Varför nu? Det är en jävla parodi. GAIS går från guldkandidat till ¨borde vara nöjda med topp 8¨ och jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Vi kan gärna spela i superettan för min del. Sålänge vi får göra det med nummer 9 till höger. Det här är ett sånt bottenlöst mörker. Vårt ofrivilliga affischnamn rånad på VM:et han på egen hand löste. Efter allt som hänt sen den sanslösa tackling han utsattes för mot Öster i höstas. Efter hela Sveriges enade kärleksförklaringar bara häromdagen. Att det slutar såhär gör så fruktansvärt ont.

Jag hittade till GAIS under en tid då jag kände mer och mer avsky mot fotboll. Det har gått snart 5 år, och idag är det första jag tänker på när jag vaknar fortfarande ett fotbollslag. Så mot den bakgrunden förlåt en blödig kille. Gustav. Du har gett mig hopp och tro om att något bättre är möjligt. Den moderna fotbollen, och för den delen det moderna samhället, är ett mörkt kommersialistiskt slukhål. Du är undantaget. Du är motsatsen. Du får mig att längta till att sitta på en buss utan AC. Du fick mig att skaffa mitt livs första sverigetröja. Du får mig att gråta på jobbet.

Jag, och varenda jävel med mig, på läktaren hoppas att du mår bra, och att du showar för oss snart igen. Men OM det, gud eller ingen gud förbjude, skulle dröja så vill jag iallafall säga tack för att du på egen hand förnyat min passion för fotboll. För att du fick en rätt splittrad nation att enas runt ett landslag. Tack mest av allt för tro, hopp och drömmar. Och för de titlarna du kommer leda oss till i framtiden, med bindeln på armen. Matchkrönika? Det vettefan. Gustav Lundgren jag älskar dig!