Lamont i London - Charlton. Tre poäng - två läger

Lördagseftermiddag i London och ett fullspäckat schema.

Arsenal - Crystal Palace
West Ham - Bournemouth
QPR - Middlesborough
Fulham - Burton


För att nämna några. Jag tog mig dock ner mot sydöstra London för att se mötet mellan Charlton Athletic - Walsall Football Club.
Ett möte som är intressant till stor del på grund utav de rådande omständigheterna kring Charltons ägare, Ronald Duchâtelet. Han har haft en minst sagt turbulent period i klubben sedan han tog över ägarskapet i januari 2014.

En snabbsummering av vad som hänt.
Jan 2014 - Duchâtelet tar över Charlton Athletic. Lånar omedelbart in spelare från andra klubbar han äger, exempelvis Astrit Ajdarevic, då i Standard Liége.
Mars 2014 - Charlton ligger sist i The Championship och slås ut av Sheffield United i semifinalen i FA-cupen. Leder till att tränaren Chris Powell sparkas. Joe Riga tar över och lyckas rädda kvar klubben i ligan.
Säsongen 2014/2015. Riga lämnar innan säsongen börjar och belgaren Bob Peeters tar över. De får en fin start på säsongen, men börjar snart tappa poäng, vilket leder till att han får lämna klubben efter 25 matcher som tränare. Det blir israeliska Guy Luzon som ersätter och han tar klubben till en stabil mittenplacering.
Säsongen 2015/2016. Det börjar precis som den föregående säsongen lovande, men efter en 3-0 förlust hemma mot Brentford i slutet av oktober får Luzon sparken. Han ersätts av assisterande tränaren Karel Fraeye. Han får sitta kvar i 14 matcher innan även han blir sparkad, då med 2 vinster totalt. José Riga återvänder och tar över tränarrollen. Han lyckas inte rädda kvar Charlton i The Championship, utan avsäger sig tränarrollen i samband med deras förlust efter den sista matchen.

Ett stort missnöje börjar gro och många menar att det är Duchâtelet's fel att de åkt ur i samband med alla ständiga tränarbyten. Ett antal organisationer inom supportgrupperna för Charlton skapar efter ett tag "CARD", vilket står för Coalition Against Ronald Duchâtelet. De vill med denna sammansvetsning forcera ut Duchâtelet och VDn Katrien Meire från klubben.
 

Det är på många sätt svårt att summera upp exakt vad som hänt. Det har skett ett flertal protester, bland annat med plastgrisar, badbollar och bengaler som kastats in på planen. Den respons som ett flertal av fansen uppfattat (skiljer sig beroende på vem man pratar med) är att Duchâtelet och Meire varit arroganta och nedsättande mot fansen. Ett uttalande på Charltons hemsida från Duchâtelet menade att Charlton-fansen ville att det skulle gå dåligt för laget. Meire ska enligt vissa från CARD ha uttalat sig om att hon inte bryr sig om Charltons historia.

Jag har spenderat dagen med två av de som är emot protesterna, Les och hans son David. Les menar att många av uttalandena har blivit "lost in translation" och att Meire menade att hon ville fokusera på Charltons framtid, då hon inte kunde påverka det förflutna. Meire lämnade i slutet av december 2017 och är nu i Sheffield Wednesday. Han anser att många av protesterna gått alldeles för långt, exempelvis att CARD åkt över till Belgien och protesterat i Duchâtelet's hemstad, Antwerpen.




Det är iskallt inne på arenan och Les har dragit ner mössan så att den nästan täcker ögonen. Säsongen har varit relativt bra hittills sett till förutsättningarna och de planlagda protesterna från CARD innan matchen blev inställda då ordförande, Richard Murray, gått med på att hålla ett möte med dem. Les uttrycker att han tycker det är löjligt vilka åtgärder CARD har tagit i vissa fall, men att det ändå är bra att protesten har blivit inställd. Det viktigaste ska vara att stötta laget. Han pekar på några som sitter på raden framför och poängterar deras svartvita halsdukar (färgerna som de som protesterar har, svartvitt då de färgerna bars under en FA-cup final på 40-talet säger Les.  

– Previously they'd just boo if we played it safe or made a pass back to the keeper. The players got afraid of doing it after a while.

Jag vill inte fokusera mer på problemen utanför planen eller lägga någon personlig åsikt gällande dem, men det ger förhoppningsvis lite stadigare mark att stå på.

MATCHEN
Charlton inleder bäst utan att skapa speciellt mycket. Jag får känslan att det kommer bli en lång, kall och målsnål match. Det börjar några spridda "We want Ronald out, say we want Ronald out!" när spelet anses för negativt. Det finns inte mycket kreativitet i hemmalaget och när lägena väl ges så överspelas det alldeles för ofta. Walsall försöker att hota med kontringar, utan att för den delen skapa särskilt mycket heller.

MÅL (31')
Precis som i gårdagens match kommer 1-0 lite från ingenstans. Ett inlägg från Mark Marshall letar sig fram till Joe Aribo som kan raka in 1-0 bakom Liam Roberts i Walsall-målet. Känslan efter målet är dock att det är vad Walsall behövde för att vakna till och komma in i matchen. De börjar trycka upp laget och skapa mer. Charlton har ändå ett stenhårt skott i ribban under samma period. Matchen börjar öppna upp sig.

MÅL (41')
Inte helt oväntat kommer ändå 1-1. Något mer oväntat är att det kommer på nick från en av de kortaste spelarna (om inte den kortaste) på planen, Erhun Oztumer (160 cm). Ett fint avslut som går in via stolpen bakom en chanslös Ben Amos.
Känslan fortsätter vara att Walsall känns något starkare och en välbehövlig halvtidspaus håller Charlton ut till.

HALVTID

Charlton kommer ut som det starkare laget och har en oerhört bra målchans efter bara några minuter, fortfarande osäker på hur Roberts i Walsall-målet höll den utanför målramarna. Walsall svarar med att dra en boll rakt upp i ribban när målet såg öppet ut. Det märks ändå att de tar över matchen allt mer och mer, intensiteten på läktaren börjar öka för varje hörna

MÅL (73')
2-1 kommer precis som förväntat. Det är snöpligt, men välförtjänt. Charlton-spelaren (lite osäker på vem det var) håller på att rinna igenom försvaret när Kory Roberts i Walsall-försvaret får en fot emellan. En fot som dessvärre petar in bollen i egen kASSE. Nu är det faktiskt bra stämning på läktaren och de tidigaste protestsångerna är som bortblåsta. Charlton fortsätter att ösa på framåt.

MÅL (89')
3-1 kommer i slutet efter en väldigt fin soloprestation av Stephy Mavididi som jag nog även anser var matchens bästa lirare.   

En välförtjänt trepoängare till "The Addics" som fortsatt ligger på slutspelsplats.
_________________________________________________________________________________________________________________________________

PROFIL

Namn: Les
Följt Charlton sedan: 60-talet
Bästa minne: Playoff-finalen 25 maj 1998 mot Sunderland (4-4). Charlton vann med 7-6 på straffar.
Värsta minne: Sista matchen på The Valley innan de flyttade därifrån (återvände flera år senare)
Favoritspelare: Steve Brown
Favorittränare: Lennie Lawrence
Spelare han blivit mest imponerad av att se live: Gianfranco Zola. "Han gjorde saker på planen som gjorde biljettpriset värt att betala för".
_________________________________________________________________________________________________________________________________

Charlton Athletic har många problem att reda ut på sidan av planen.  En trepoängare idag firas iallafall av både de som protesterar och de som är emot.
Jag tar en liten paus under morgondagen, men hojta gärna till i kommentarerna om ni har några förslag för den kommande veckan!
_________________________________________________________________________________________________________________________________

Tidigare artiklar i serien

Division 9 och Magnus Kihlstedt!
Spurs, skulle bjuda Pochettino på ett glas rött
QPR, I like Ian Holloway, he's mad
West Ham Tomrummet efter Upton Park
Introduktion