Lamont i London - Dulwich Hamlet. "Jag var landslagskapten för Bangura"

En ny match väntade under tisdagskvällen. En match som kom att bjuda på drama, kontroversiella domslut och möte med en spelare som spenderat delar av sin karriär i Sverige. Hur gick det egentligen till?

Pierre Lamont

4 kommentarer

Dulwich Hamlet F.C spelar i Isthiman Premier Division (motsvarar div 7) och leder för närvarande tabellen. Det är dags för hemmamatch på Champion Hill mot Wingate & Finchley och jag beger mig ner till Denmark Hill i södra London.
Jag har pratat med deras ordförande Liam Hickey på förhand och han visar mig in bakom kulisserna. Det är en klubb med en lång historia, grundad redan 1893. Han säger till en kollega att publiksiffran idag inte ser bra ut (742), vilket är förståeligt då de brukar snitta nästan det dubbla. Det är en av de mest etablerade amatörklubbarna i England och har alltid haft ett bra stöd från läktarna.

Jag ser mig om på läktaren som ändå är fylld av supportrar med rosa/blå-halsdukar, lagets färger. En kombination som jag tycker sticker ut på bra sätt. Det hörs en ramsa från Dulwich-fansen som samlats bakom motståndarmålet och jag frågar den äldre mannen bredvid mig vad de sjunger. Han förklarar att det är en hyllning till klubblegenden Edgar Kail.

“Edgar Kail in my heart, Keep me Dulwich, Edgar Kail in my heart I pray, Edgar Kail in my heart, Keep me Dulwich, Keep me Dulwich til my dying days!”

Edgar Kail var den sista ”Non League”-spelaren som spelade för det engelska landslaget. Han spelade tre matcher 1929 på en minitour med ”The Three Lions” mot Spanien, Belgien & Frankrike, hann med att göra två mål. Han spelade för Dulwich Hamlet under hela sin karriär, 18 år blev det.
Trots tabelläget har det varit dystra miner inom klubben under den senaste tiden. De har hotats av konkurs efter en komplicerad ekonomisk situation med kommunen. Jag rekommenderar att läsa mer om denna situation ”här” (texten är på engelska)
En kvinna går runt med en hink på läktaren och samlar in donationer för att kunna hjälpa klubben hamna på rätt sida igen. Hon verkar känna igen de allra flesta och verkar få in en bra slant.
Ett inslag som snabbt sticker ut är att det är Liam (lagets ordförande) som hälsar alla välkomna och läser upp startelvorna. Det tar en liten stund att gå igenom alla spelare, främst på grund utav att alla spelare har en sponsor och att dessa omnämns efter varje spelarnamn.

Första halvlek
Det är ett bollrullande Dulwich Hamlet som försöker att hitta in bakom Wingate & Finchley’s backlinje med genomskärare på de kvicka anfallsalternativen, Reise Allassani och yttern Nyren Clunis. Allassani sticker ut i mängden med sitt utseende, vissa likheter med Edgar Davids. Han är oerhört snabb och har en väldigt låg tyngdpunkt, men avsluten ska visa sig vara mer tveksamma.
Tränaren i Wingate & Finchley (vilket låter som en advokatfirma) står och skriker ut kommandon i princip i varje spelsekvens. Han manar på, pekar, skäller ut och applåderar. En underhållning i sig att följa.

Det dröjer till matchminut 24 innan Dulwich skapar matchens första riktiga målchans. Allassani drar sin försvarare och placerar ett skott mot bortre stolpen, men det smiter tätt utanför. Det tar inte mer än 5 minuter innan nästa läge ges, inspel från Clunis som brutit loss och lyckas frispela Allassani i boxen med sitt inlägg, men Allassani lyckas på något sätt missa bollen då han missbedömer sitt sista steg innan bollen ska rakas in i mål. Ett efterföljande kaos sker på inlägget som matats in från andra kanten och bollen gör i princip allt förutom att gå i mål, dubbla ramträffar och slutligen ut till hörna.

En situation som sticker ut är när en avsiktlig armbåge träffar en Dulwich-spelare i ansiktet efter en duell om bollen efter en utspark. Domaren signalerar för armbågen, men ger bara en frispark, vilket får några i publiken att skrika till.
Det tar till matchminut 39 innan Wingate & Finchley skapar sitt första läge. Ett skott placeras tätt utanför stolpen efter att ha avlossats utanför straffområdet. Det som händer sedan är ett av matchens största samtalsämnen.

RÖTT KORT (40’)
Ibrahim Kargbo i Dulwich kommer (enligt mig) alldeles för sent in i en duell om bollen och rammar in med knäskålarna i bröstet på en Wingate & Finchley-spelare som skriker ut sina smärtor över Champion Hill. Jag rycker till vid smällen och förvånas ändå på sätt och vis över att domaren visar upp det röda kortet, sett till att armbågen tidigare inte gav något. Även om jag anser att det är solklart, men för att citera en av gubbarna i närheten.
– It wasn’t that bad! He’s still able to walk.

MÅL (45’)
Det röda kortet ger snabbt utdelning i målprotokollet. Något mer förvånande är kanske att det är Dulwich Hamlet som gör det, även om de varit det bättre laget under första halvleken. Ännu en genomskärare har hittat in till Nyren Clunis och han kan enkelt placera in 1-0. Det sista som händer under den första halvleken.

Andra halvlek
Den första anmärkningsvärda saken händer efter fem minuter. En spelare i Wingate & Finchley är strax utanför straffområdet och ska dra iväg ett skott när han blir totalt överkörd av ena försvaren i Dulwich. Det är en höfttackling/crosschecking som hade hamnat på ”highlight of the night” om det vore en NHL-sammanfattning, men domaren låter spelet fortgå. Doktorn får strax därefter springa in för att hjälpa spelaren som fortsatt ligger ner när spelet hållit på ett tag. Ett tecken på hur grov tacklingen var får vara att gubben som inte tyckte Kargbos röda kort var så farligt, nu anser att det kanske borde ha blivit ett gult kort, eller åtminstone frispark.
Domaren fortsätter att hamna i fokus. Nyren Clunis drar sin försvarare och kliver in i straffområdet för att avlossa ett skott, men försvararen som hamnat på efterkälken är hack i häl och ser ut att sparka till Clunis som faller till marken. Jag förbereder mig på att höra en avblåsning, men domaren är fortsatt ointresserad och Champion Hill exploderar mer än vid 1–0 målet av skällsord mot domaren.
Det märks inte att Wingate & Finchley har ett överläge och de har svårt att producera farliga målchanser. Dulwich Hamlet är det bättre laget utan att hellre skapa några superchanser.

MÅL (78’)
Kvitteringen kommer från ingenstans. Det är en kontring efter en misslyckad hörna som bortalaget tar vara på och inhopparen Afolabi Obafemi ska ha en applåd för kylan då han väntar ut målvakten, rundar honom och placerar in 1–1 i öppen kASSE.

Ibrahim Kargbo
Jag ser att den utvisade Ibrahim Kargbo ställt sig vid sidlinjen och går ner för att prata med honom, då han sett till sin spelarbakgrund har en minst sagt intressant historia.
Han gick som 15-åring från East End Lions i Sierra Leone till Östers IF. Det ledde därefter till kortare sejourer i både Degerfors IF och Brommapojkarna. En karriär som därefter innehållit spel i Eredivisie med Ajax och spel i Europa League med azerbadjanska Baku. Han ser minst sagt förvånad ut när jag presenterar mig och förklarar att jag skriver för en svensk fotbollssida. Jag frågar honom om åren i Sverige och han berättar hur det gick till.
–Vi hade en svensk landslagstränare då (Roger Palmgren, red anm) och han kände Jan Törnqvist som scoutade mig. Jag fick åka och spela i Gothia Cup med ett ungdomslag som sattes ihop och fick därefter chansen i Östers IF.

Han berättar hur tiden i Sverige var en väldigt bra erfarenhet och att han är tacksam för den. Han kan fortfarande några fraser på svenska, vilket imponerar då det nästan är 20 år sedan han senast spelade i Sverige.
Jag frågar om han haft någon kontakt med svenskbekantingarna Mohamed – och Teteh Bangura, vilket gör att han spricker upp i ett leende.
–Självklart! Jag var kapten för Sierra Leones landslag när de spelade där. Crespo också! (Alhassan Kamara i Häcken, red anm)
Jag kan inte låta bli att nämna klippet när en vrålande Crespo springer av planen efter att ha blivit tilldelad ett rött kort (Edit: Vilket i efterhand visat sig vara en tankevurpa av mig, tack för påpekningen i kommentarerna) . Han ler och säger att han sett det. Följdfrågan blir naturlig, borde Kargbo själv ha blivit utvisad i matchen?
–Nej, inte en chans! Galet domslut, säger han och gestikulerar med handen mot domaren.
Jag biter mig i tungan, funderar på om jag ska säga något. Låter bli.

Jag ska erkänna att fokusen från matchen tappas något under de avslutande 10 minuterna då jag pratar med Kargbo. Det är dock inga jättechanser som skapas och matchen ser ut att sluta oavgjort när några få minuter återstår.

MÅL
Det sista som händer i matchen. Wingate & Finchley har ett anfall, får ett iväg ett skott som styrs in i egen bur av olycklige Rickie Hayles.
–Otroligt, tredje raken matchen vi förlorar nu, säger Kargbo uppgivet.
Domaren blåser av matchen och det känns lite som att luften har gått ur Champion Hill. Jag tackar Kargbo för pratstunden innan han följer de andra in i omklädningsrummet.

Dulwich Hamlet - Wingate & Finchley 1-2 (1-0)
1-0 Nyren Clunis (45')
1-1 Afolabi Obafemi (76')
1-2 Rickie Hayles (Sj, 90+)

Dulwich Hamlet är en fin klubb och jag lider med deras ekonomiska situation. Men hoppas och tror att de kan ta sig ur problemen som uppstått. De har båda supportrarna och en ledning som förtjänar det.

_________________________________________________________________________________________________________________________________

Källor: The Guardian, Pitchero.Co.uk

Notis: Jag beklagar den dåliga kvalitén på bilderna, men får för tillfället klara mig med mobilkameran och den är inte alltid optimal.