Lamont i London - Millwall, no one likes us, we don't care

Millwall är ett av de mest hatade lagen i Storbritannien. Ett hat som de gillar, rent av bygger mycket av sin image runt. Jag tog mig ner till Bermondsey i sydöstra London för att uppleva en Millwall-match på egen hand, se om atmosfären är som det ryktas, ifall fansen är lika hotfulla som imagen ibland ger.

Pierre Lamont

No one likes us, no one likes us
No one likes us, we don't care!
We are Millwall, super Millwall
We are Millwall from The Den!

En av Millwalls mest ökända ramsor. Jag hör den först på bussen ner mot The Den, tre överförfriskade danskar tar ton på bruten engelska.
Det är många skandinaver överlag runt arenan. Jag går in i caféterian som ligger bara ett stenkast från The Den och slås av en överväldigande doft av friterad mat, fish n chips, korv och pajer i mängder. En lång kö ringlar sig till kassan och den stressade kassapersonalen försöker att skynda på processen så gott det går, utan någon större framgång.

Jag lyckas efter ett tag beställa en portion med fish n chips, inte någon kulinarisk smakupplevelse som inspirerar, men den gör susen. De enda lediga platserna är på bänkarna utanför i kylan. Börjar lyssna på de närmaste konversationerna, utöver några Cardiff-supportrar så är det antingen danska, norska, svenska eller tyska som hörs. Jag börjar prata med två norrmän från Bergen, Asle och hans son Andres. De är precis som många andra skandinaver i London här på en tur över helgen. Asle säger att de inte är några Millwall-supportrar, men passar på när tillfället ändå ges. De ska hinna med att se Chelsea – West Brom under måndagen också innan det är dags för hemfärd.

Asle har sina sympatier hos Halifax Town i The Conference och anledningen är minst sagt udda. Han förklarar att han och en vän läste en artikel i fotbollsmagasinet Shoot när de var yngre, som handlade om en match mellan Halifax Town mot Middlesborough. De bestämde sig för att börja följa varsitt av lagen och hans vän har därefter varit en hängiven Middlesborough-supporter. Det har gått något trögare för Halifax.
När det gäller den friterade maten de delar på så är de eniga med mig, knappast en smaksensation, men kanske ändå är lite som ”fotbollsmat” ska vara?

Asle och Andres från Bergen, Norge

Jag går in en sväng i klubbutiken, egentligen mest för att värma mig. Det märks att Tim Cahill och hans efterlängtade comeback i klubben är mer än välkommen, många som går runt med Cahill på ryggtavlan. Han var bara 19 år gammal när han debuterade för Millwall under sin första sejour, 20 år senare är han tillbaka i klubben där han fick sitt genombrott. Detta efter en lång och lyckad spelarkarriär runt om i världen, mest ihågkommen för sina år i Everton.

Det börjar dra ihop sig till match, går runt inne i korridorerna till Barry Kitchener Stand, som den västra långsidan är namngiven sedan 2012. Den är uppkallad efter klubblegenden, Barry Kitchener, som gjorde över 500 matcher för klubben.
Träffar på ett gäng med fyra grabbar från Sverige, även de där på sin första Millwall-match. De är precis som Asle och Andres på besök i England några dagar och då föll valet på Millwall i London, men även Birmingham-Derbyt mellan Aston Villa och Birmingham ska hinnas med och även toppmötet mellan Spurs-Arsenal. Ingen av dem håller på något utav lagen, utan det är storlagen i Premier League som gäller.

Johan, Christoffer, Joel och Oscar

Jag kan ändå inte låta bli att undra var alla stereotypiska engelska huligan-supportrar är. De lyser fortsatt med sin frånvaro och jag har inte träffat på någon som faktiskt håller på Millwall än.
Det är några minuter kvar till avspark när jag går in på läktaren. Det är då den ”riktiga” Millwall-upplevelsen börjar jag snabbt inse. Trots att läktarna inte är slutsålda så blir det är oerhört tryck inne på arenan, även Cardiff-supportrarna ger bra väsen ifrån sig.
No one likes us, no one likes us
No one likes us, we don't care!
We are Millwall, super Millwall
We are Millwall from The Den!

Större variant finns "här"

Det känns plötsligt som att jag är den ända skandinaven på läktaren. Jag sitter bredvid ett gäng äldre herrar som innan matchen ens börjat har börjat skälla ut huvuddomaren.
–Fucking MIDGET LEGS you useless wanker!!
Domaren för dagen, Keith Stroud, är mycket riktigt inte särskilt reslig.

MÅL
Matchen börjar händelserikt. Ett gult kort till Mahlon Romeo i Millwall efter två minuter och det dröjer bara någon minut till innan samme Romeo ger bort bollen i helt fel läge. Den snappas upp av Junior Hoilett som driver in mot mål och avlossar ett skott som Archer i Millwall-kASSEn är chanslös på. 1-0 till Cardiff och mardrömsstart för The Lions.

Hoilett firar hånande framför Millwall-fansen och min stolsgranne är nära på att explodera av ilska. Det haglar glåpord mot målskytten och jag kan inte låta bli att oroa mig för hans säkerhet om det skulle bli någon liknande situation.
En pappa till två yngre barn några rader framför hjälper den ena att få på en vante och plockar upp en napp som tappats, men sekunden när han inser att Hoilett är i närheten så vaknar han till.
–YOU FUCKING ****** (sätt in valfri svordom på engelska, hörde nog allt under matchens gång)
Det känns nästan surrealistiskt att se.
Cardiff-fansen svarar med lite Wales-humor.
–One nill to the sheep shaggers, one nil to the sheep shaggers!
Det är en svajig start för hemmalaget och de dröjer drygt 20 minuter innan de skapar en målchans. Ett stenhårt skott av Morrison träffar ribban. Bara några minuter senare sätter ena Millwall-spelaren in en fin tackling som får Cardiff-mittfältaren att flyga ner i backen. Det applåderas och tjoas mer än vad jag upplevt hur vissa lag firar sina mål. Känslan är att Millwall börjar ta över och närmar sig ett mål.

MÅL
Kvitteringen kommer precis innan halvtid och den är välförtjänt. Ett inspel från Wallace letar sig fram till Gregory och han kan dunka in 1-1 bakom Neil Etheridge i Cardiff som bara kan se bollen flyga in i nätmaskorna.

1-1 i halvtid.

Det är nästintill konstant en bra atmosfär (lite beroende på hur tolerant man är till svordomar) och de olika sångerna avlöser varandra, ibland är det egentligen ”bara” en konstant ljudkuliss som blir svår att rättfärdiga i text.
–OoooooOoooOooo
Det är nästan öronbedövande vid vissa tillfällen.
Millwall är under stora delar av matchen det bättre laget, men den sista spetsen saknas. Cardiff är ett av de nuvarande topplagen i The Championship, vilket förvånar mig något sett till deras spel, men de förbättrar sig och är närmast ett ledningsmål under matchens slutdel.
En oerhört märklig situation uppstår med knappt tio minuter kvar av matchen. En boll letar sig in mot Millwalls straffområde, skarvas vidare av en Cardiff-spelare (som får en smäll mot huvudet, men domaren agerar inte), bollen letar sig fram till Sol Bamba som trycker in 2-1 till Cardiff. Det enda problemet blir när Keith Stroud då bestämmer sig för att trots allt ge Cardiff en frispark för situationen med smällen mot huvudet. Han blåser exakt när det står klart att Bamba gör mål.
Ett av få ögonblick i matchen då Stroud inte hånades av hemmapubliken.
Tim Cahill, hjälten som återvänt, byts in på tilläggstid och han får givetvis en stående (dånande) applåd. Han hinner inte med mycket med än någon enstaka bolltouch, men det är uppenbart hur omtyckt han är av fansen.
Matchen slutar 1-1.

Jag ska erkänna att jag hade mina tvivel kring Millwall och klubbens rykte, men det finns inte mycket att förneka efter den här matchen. Deras hängivna supportrar är precis som man tror, atmosfären är lika elektrisk som man önskar och de uppskattar en fin glidtackling lika mycket som man borde.