Egentligen inte en spelmässigt katastrofal match, men ett klart fall bakåt jämfört med matcherna mot Assyriska och Örebro. 

Ett sömnpiller till match, där Brage hade enormt stora problem att hålla bollen inom laget och få igång något som helst anfallsspel. Men Brages problem skulle bli mycket större än så.

Brage håglöst
Alex Nilsson i Landskrona fick komma igenom allt för lätt, och lite turligt, och kunde sätta 1-0 via ribban. Brage såg instabilt och håglöst ut, och den enda förhoppningen men hade var att en Halvtidspaus skulle göra susen.

Men på övertid i första halvleken, så klart, tappar Brage boll, Landskrona kontrar och efter att Oscar Andersson gått för hårt åt sin spelare som sista man kunde inte domaren göra annat än visa rött kort. Straff däremot - helt obegripligt. Oscar tacklar utanför straffområdet och spelaren faller innanför. Helt felaktigt. Men vi hade ändå förlorat matchen, så sak samma egentligen. 2-0 på straff, en man mindre halva matchen och det var ridå och god natt.

Demba för aggressiv
Njogu Demba-Nyrén har inte anpassat sig till Superettan än. Det visar hans vårdslösa spel i straffområdet. Han får gult kort i första halvleken när han trycker ner en motståndare vid ett inlägg. Varför ta lärdom av det? I andra halvleken tar Demba livtag om en motståndare i samband med ett långt inlägg och det andra gula och därmed Brages andra utvisning är ett faktum. 

Då var det 22 minuters pest och pina kvar, underläge 2-0, två man mer och ett lag i spillror. Det är kul med fotboll!

Sen blev det 3-0, efter att Carlgren skänkt bort bollen rakt i gapet på motståndare som kunde komma fri och placera in bollen.

Att vårt enda mål, skott av Jan Tauer som betydde 3-1, inte visades på webb-tv på grund av ett strömavbrott i utsändningen, får anses vara symptomatiskt. 

4-1 har jag förträngt.

Dessutom blev Patrik StCyr knäskadad och riskerar att bli borta en tid. 

Visa hjärta!
Nu är det dags att visa hjärta och börja spela som ett lag. Det här luktar Division 1, om inte alla kämpar till 100 procent i 90 minuter. Det kanske inte går att skapa en djup känsla för sitt lag som nyförvärv eller om man bara har spelat här ett år, men det minsta man kan begära är att man sliter röven av sig för att behålla någon slags heder i kroppen.

Om inte annat kan man spela för de supportrar som åkte i en trång bil kl. 7 på lördag morgon för att få se sitt älskade lag, och sen hem samma vända, totalt 126 mil.