Från avspark till utpust
Lazio öppnade matchen med ett tydligt mål i sikte, och mål gjorde man. Laget hade förberetts för att styra matchen. Det räckte däremot inte för att ro hem en vinst. Man skulle i omgångar pressas tillbaka och få ordentligt svettigt om öronen. Eller som Klosegol skrev i forumet: "Det synte[s] från minut 1 idag att spelarna var sjukt nervösa. Efter deras 1-1 så får vi ju inte upp bollen från backlinjen på 10 min typ, Reina fick fler hemåtpassningar än Hoedt får likes på sina selfies." Samtidigt som Wesley Hoedt inte är en spelare med särskilt många följare ligger det något i detta. Precis som med andra 3-5-2-lag kan vi se att defensiven har en tendens att halta. Och det är inte spelarna som är problemet.

Laget spelade på ett sätt som förväntas av Lazio 2020; högt tempo, djupledsbollar och chanser som uppstår som magi. Snabbt visar man att laget är extremt svår- och lättspelat samtidigt. Precis när man minst anar sätter Correa dit första, på samma sätt utjämnar Vormer tre minuter senare. Mindre än en kvart senare förvältar Immobile en straff. Jag hade vid det laget accepterat att kvällen skulle bli en rysare. Jag saknade mångsidighet.

Andra halvlek fortsatte tyvärr i samma anda som den första: Lazio anfaller och pressas tillbaka. Lazio försöker bygga sitt spel genom att hålla boll, söka korta pass och boll i djupled när Immobile eller Correa lyckas lirka upp Brugges mittlås. Jag blev irriterad på att Inzaghi inte kan ställa upp på något annat sätt än matchen innan. Brugge sätter ett skott i ribban, men domaren blåser av. Plötsligt inser jag att Lazio kanske gjort precis vad man skulle göra: satsa på det man gör bäst, anfalla, avgöra, men spela hållbart. För till sist står vi trots allt där som segrare. Starkare än på tjugo år.

Lottning
Om minde än en vecka, måndag 14 december, lottas nästa omgång. Imorgon vet vi vilka vi kan lottas mot. Troligtvis blir det mot ett motstånd som är bättre än Dortmund. Sagan lär fortsätta ett tag till.