Matchen i korthet
Även denna match öppnades med till synes pigga Lazio-ben och ett lag som såg vaket ut. Vore det inte för Sassuolos tidiga ledningsmål i sjätte minuten hade jag skrivit att Lazio öppnade fint. Tyvärr stod Djuricic för ett fint förarbete som passade snett inåt bakåt till Caputo som säkert satte bollen i mål. 0–1.

Bortsett från ett fåtal tillfällen vann Lazio flest bollar, kom till flest chanser och spelade med störst självförtroende. I tjugofjärde minuten kom utdelningen. Correa, Luis Albertos ersättare på fasta situationer i hans frånvaro, slog en perfekt hörna mitt i straffområdet där Milinkovic-Savic mötte bollen med pannan i vad som såg ut att vara ett busenkelt mål. 1–1. Resterande delen av halvleken förde Lazio spelet på ett sätt som ingöt trygghet och hopp om en ledning.

Andra halvlek inleddes stökigt, fram till sextionde minuten såg det nästan mer ut som en rugbymatch med fula tacklingar och konstanta spelavbrott. Därefter tog Lazio åter kommandot och i minut sjuttioett stod Marusic för ett lika fint förarbete som Djuricic vid inledningsmålet. Från samma kant slog han, på samma sätt, en passning snett inåt bakåt till ingen mindre än Serie A:s måltjuv nummer ett, Ciro Immobile. 2–1 – ett resultat som stod sig matchen ut.

Reflektion
2021 har ungefär börjat på samma sätt som jag hoppades att Lazio skulle spela efter förra säsongens Corona-uppehåll. Försvaret ser stabilare ut än på länge, till och med Patric slår hemåtpassningar i tid istället för att söka svåra situationer. Ett styrkebesked visade återigen Lazzari och Marusic som gått från klarhet till klarhet på sina kanter. De har under senaste matcherna utgjort en fullkomligt ovärderlig pusselbit i Lazios anfallsspel, för att inte nämna försvarsspelet i matchens slutskede.

Milinkovic-Savic fyllde Luis Albertos skor med bravur. Många gånger föll han lägre ner i banan för att, på samma sätt som Alberto, hämta boll. Han stod för fina dragningar och briljanta passningar på ett sätt som jag längtat efter. Ett tag undrade jag om den där yttersta högsta nivå somnat in, försvunnit och lämnat kvar en bra, men inte så spektakulär spelare. Idag visade han motsatsen. Om Lazio på allvar ska fortsätta kriga om Champions League-platsen måste spelarna fortsätta visa på samma bredd och grinta som Milinkovic-Savic gjorde idag.

Det känns även tryggt att Lazio kan göra två kvalificerade anfallsbyten som kommer in gör det bra, om än med lite tid kvar. Muriqis bollmottagning och spelsinne ser mycket bättre ut än under höstens första, staplande, steg. Synd att Milinkovic-Savic inte valde att slå inlägget i matchens slutminut mot honom, på bortre stolpen, istället för Akpa-Akpro i mitten. Oavsett känns åren med Djordjevic som vice-Klose oerhört långt borta, och det gör mig stolt över detta lagbygge.

Till veckan väntar två bortamatcher i Bergamo mot Atalanta, den första på onsdag i Coppa Italia och den andra på söndag i Serie A. Låt oss hoppas att laget kan rida ut det hårda spelschemat så att klubben tar de där kliven man förtjänar. Först och främst i ligan.