West Ham
2025-05-12 01:43
Manchester United–West Ham 0–2: Efterlängtad seger
Ja, det var väl ingen insats som går till historien som en av de bästa. Men trots det var det en oerhört efterlängtad trepoängare, som sprider lite lugn runt lägerelden. West Ham bortaslog Manchester United med 2–0.
Det fanns tydliga frågetecken inför matchen kring startelvan. Sedan offentliggjordes den. Och då uppstod ännu fler.
Coufal på högersidan, Cresswell som en av tre mittbackar, Rodriguez och Ward-Prowse med Soucek framför och ingen Fullkrüg. En elva som för de flesta West Ham-supportrar troligtvis vittnade om någon form av panik hos Graham Potter och hans stab.
Men tji fick vi.
Jag ska inte sitta här en söndagskväll och påstå att West Ham var det tydligt bättre laget under inledningen, för det stämmer inte. Det var två till synes ganska ointresserade lag som båda hade tankarna på annat håll. West Ham på augusti, och Manchester United (som var rejält roterat) på Bilbao om tio dagar.
Men det var West Ham som fick dela ut den första stöten. Mohammed Kudus skikckade in den lite på chans i boxen, om Tomas Soucek fick visa att även han besitter någon form av finess.
West Ham gick till halvtidsvila i ledning, och i den andra halvleken blev det desto tydligare att det inte var helt oförtjänt.
Manchester United skapade några halvdana lägen och var inte alltför långt bort från en kvittering, när firma Aaron Wan-Bissaka och Jarrod Bowen visade varför de har varit säsongens överlägset bästa spelare för oss.
2–0 var ett faktum efter en knapp timmes spel, och därefter var kiosken stängd. Domare Gillett kunde sätta pipan i munnen och blåsa av, och Graham Potter kunde äntligen andas ut och till och med bjuda på ett litet leende.
Vinsten innebär ett minilyft uppåt i tabellen, förbi United och Spurs, men framför allt innebär den lite luft under vingarna, andrum och lättad press för Potter.
Härnäst väntar säsongens sista hemmamatch mot ett formsvagt Nottingham Forest, innan vi avslutar mot Ipswich. Skulle vi åtminstone lösa fyra poäng i de två matcherna tror jag att sommaren blir betydligt mer behaglig för alla inblandade, och någon form av optimism hos supportrarna inför nästa säsong kan återupptas.
Coufal på högersidan, Cresswell som en av tre mittbackar, Rodriguez och Ward-Prowse med Soucek framför och ingen Fullkrüg. En elva som för de flesta West Ham-supportrar troligtvis vittnade om någon form av panik hos Graham Potter och hans stab.
Men tji fick vi.
Jag ska inte sitta här en söndagskväll och påstå att West Ham var det tydligt bättre laget under inledningen, för det stämmer inte. Det var två till synes ganska ointresserade lag som båda hade tankarna på annat håll. West Ham på augusti, och Manchester United (som var rejält roterat) på Bilbao om tio dagar.
Men det var West Ham som fick dela ut den första stöten. Mohammed Kudus skikckade in den lite på chans i boxen, om Tomas Soucek fick visa att även han besitter någon form av finess.
West Ham gick till halvtidsvila i ledning, och i den andra halvleken blev det desto tydligare att det inte var helt oförtjänt.
Manchester United skapade några halvdana lägen och var inte alltför långt bort från en kvittering, när firma Aaron Wan-Bissaka och Jarrod Bowen visade varför de har varit säsongens överlägset bästa spelare för oss.
2–0 var ett faktum efter en knapp timmes spel, och därefter var kiosken stängd. Domare Gillett kunde sätta pipan i munnen och blåsa av, och Graham Potter kunde äntligen andas ut och till och med bjuda på ett litet leende.
Vinsten innebär ett minilyft uppåt i tabellen, förbi United och Spurs, men framför allt innebär den lite luft under vingarna, andrum och lättad press för Potter.
Härnäst väntar säsongens sista hemmamatch mot ett formsvagt Nottingham Forest, innan vi avslutar mot Ipswich. Skulle vi åtminstone lösa fyra poäng i de två matcherna tror jag att sommaren blir betydligt mer behaglig för alla inblandade, och någon form av optimism hos supportrarna inför nästa säsong kan återupptas.
