Måndag morgon: Som Johan sa om Åge
"Med Åge Hareide som tränare känner jag lugnet. Vi vet, vi kan. Vrång-Johan har helt rätt."
Jag gjorde som jag brukar varje dag, gick ut på Twitter. Det allra första jag såg var en tweet från signaturen Vrång-Johan, som skrev:
”För några veckor sen hade man varit helt uppgiven inför dagens match, men nu är man lugn.
Åge, lämna oss aldrig igen”.
Sämre kan det börja. För jag kände igen mina känslor i den tweeten. Jag insåg att jag hade sovit bra, jag hade ätit frukost och pratat kommande vecka med sambon. Jag ägnade knappt matchen mot Helsingborg en tanke trots att den inte låg många timmar bort. Inte av ointresse, utan för att jag inte kände fjärilarna i magen. Jag var lugn.
Jag var bjuden på tvåårskalas exakt samtidigt som matchen spelades. Tvåårskalas kan vara viktiga saker så det fanns inte alternativet att säga nej till det. Jag bad de närvarande att inte säga något om de fick upp resultat i sina mobiler, och min egen stängde jag av ljudet på. Väl hemma satte jag på sändningen från början, och fortfarande kände jag ett lugn.
Jag var segerviss. Kunde inte se hur vi skulle förlora. Min förlitan på Åge Hareide tar sig sådana uttryck. Så jag lutade mig tillbaka i fåtöljen och tittade.
Ni vet ju hur det slutade. Ledning med 2-1, Diawara med en fantastisk räddning. I övrigt släppte vi inte till något att tala om. Trötta spelare på slutet, men hur många matcher var det Jonas Hansson på Fotboll Skåne berättade att MFF spelat sen allsvenska återstarten 27 juni, det vill säga inte ens tre månader bort? 23 med gårdagens inräknad. Det är inte konstigt att några spelare är oerhört slitna.
Det var givetvis ändå nervigt på slutet av matchen. Man fruktar ju ett uddamålsövertag för man vet hur nära det är att det blir oavgjort, att segern rycks bort från en sent in i matchen. Och man vet också hur det har sett ut i år. Jag tror inte det är möjligt att uppleva annat än nervositet i slutet av matcher; den som säger annat ljuger. Eller bryr sig inte om vilket.
Men i den nervositeten upplevde jag ändå ett lugn jag inte haft på ett tag. Inte bara på grund av Åge. Det fanns en kämpaglöd som jag inte sett så mycket av i år. Till exempel: Jo Inge Berget kämpar ut bollen och Martin Olsson springer mot honom med armarna rakt upp i en segergest. De på planen stod upp för varandra, pushade på varandra, sprang för varandra, hetsade varandra.
De var en enhet. De var ett stort vi. Tillsammans.
Förstås så det ska vara, men det var ändå vackert att se.
Jag får korrigera mig själv. När jag skrev ovan att jag upplevde ett lugn och att det inte bara beror på Åge, så var det fel. Den här inställningen vi såg är på grund av just Åge. Malmö FF har haft två andra tränare i år, och vi har inte sett detta jävlar anamma tidigare. Åge sa efter matchen att vad han allra mest ville ha in i laget när han tillträdde var energi. Den energin såg vi igår kväll.
Nu anas tillförsikt och optimism igen. Vi känner igen vårt Malmö FF.
Det är sju matcher kvar. Efter de två senaste allsvenska matcherna har vi lämnat den fotbollsmässiga dödsskuggans dal som heter mittens rike i tabellen, och vi ligger nu fyra. Nästa motståndare heter Hammarby, som ligger trea. Två poäng före oss. Helt plötsligt ser en Europaplats till nästa år inte helt omöjlig ut längre. Sett till hur den här säsongen sett ut vore det en prestation. En placering att jubla högt över.
Vrång-Johan har helt rätt. Med Åge Hareide som tränare känner man lugnet. Nu vet vi igen att vi kan.
***
Förläng med Jo Inge Berget! Bara gör det. Han är ovärderlig.
