Motala
Måndag morgon och många minusgrader att mästra. Förkylda barn och frukost i pågående nattmörker.
Som så många gånger förr hoppas man på att Malmö FF ska värma upp en när livet i allmänhet känns frostigt och kallt. Några rapporter om ett strålande anfallsspel och bländande försvar i Marbella-solen hade varit välkommet.
Men det känns sådär än så länge, väl? De samlade omdömena efter en förlorad träningsmatch är som vanligt väldigt svarta eller vita. Utspelade och förnedrade enligt vissa. Lovande och långt framme i processen enligt andra.
Vad ska man tro och våga hoppas på? I intervjuer med både Anders Christiansen och Pontus Jansson har en ny attityd märkts. Stjärnspelarna ser sig inte som självklara favoriter längre utan en grupp med potential och mycket spännande utmaningar framför sig. Om man väljer det halvfulla glaset, vill säga.
Inte mig emot, en ordentlig omstart efter förra året bör innehålla en stor dos ödmjukhet. Bara för att vinnarkulturen sitter i de berömda väggarna behöver man ju inte fortsätta stånga huvudet mot dem.
Men känslan är ändå ovan och obekväm. Jag väljer att dra paralleller till träningsläget i uppstarten av säsongen 2010. Det var nu eller aldrig för Roland Nilsson efter två år med stundtals fint spel men inga titlar. Pep Clotet Ruiz anlände som en joker i tränarstaben. Spelare som Guillermo Molins, Agon Mehmeti, Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad var etablerade talanger.
Rutinen stod herrar som Daniel Andersson och Ulrich Vinzents för. Pontus Jansson var på uppgång medan Ricardinho drogs med en besvärlig skada. Filip Stenström var det stora framtidsnamnet och materialaren Folkesson hängde ut Johan Dahlin som truppens i särklass störste snusare. Och så regnade det de flesta dagarna…
Det slutade ju okej då. Hoppas på något liknande 2026.
Framåt Malmö!
