Måndag morgon: Komplett nöjdhet. Finns den?

Det är svårt för Henrik Rydström att göra alla riktigt nöjda. Kritiken är inte enstämmig och får gärna, om man försöker sammanfatta den, något av en damned if you do, damned if you don’t-air över sig. För det raljeras över att laguttagningar sker via tombola samtidigt som det ropas på nya formationer och andra spelare än dem han väljer. Han påstås vara sönderläst samtidigt som det sägs att vi istället borde spela enklare och rakare (är den typen av spel svårare att läsa, frågar jag mig?). Han anklagas för att vara oflexibel och fast i sina idéer samtidigt som andra tyckare menar att han hattar runt för mycket.

Och så är det förstås annat som är fel. Eller rättare sagt: som anses och antas vara fel. Som att de teoretiska genomgångarna är så långa och invecklade så att spelarna inte förstår vad de ska göra. Eller att han sänker spelarna med att bara sitta och glo på sin padda under matcherna istället för att vara uppe vid linjen och entusiasmera. Eller att han förbjudit crossbollar. Eller att ingen i tränarstaben vågar säga emot honom.

Ja, ni hör. Det är inte lätt. Vi i supporterled är ganska duktiga på att se våra felsökningsteorier som sanningar – och sedan irritera oss nåt alldeles oerhört över dessa sanningar. Skit samma att de kanske inte stämmer, det är för jävligt ändå.

Så vad ska Henrik Rydström göra? Tja. Vinna matcher och göra det på ett övertygande sätt. Det är väl det. Även om det förstås även då kommer att finnas en del som ändå är en smula besvikna och gärna pekar på saker som kunde – borde – gjorts ännu bättre.

Av denna inledning förstår ni gissningsvis att jag i helgen Fredriks Lindstrands läst matiga artikel i SDS (vi papperstidningsstofiler kunde ta del av den redan till morgonkaffet i lördags). ”Framtidens MFF-publik – kräsna gnällspikar?” lyder rubriken, och texten handlar om de effekter alla våra segrar eventuellt har på det malmöitiska supporterskapet och de som växer upp i denna framgångsera. Senare samma eftermiddag råkade jag notera att Örebro förlorat mot Oddevold. 2-1 blev det, och avgörandet kom i den 97:e minuten. Jag ägnade då denna klassiska Närkeklubb – och kanske ännu mer deras supportrar – en tanke. Det är nämligen så att ÖSK har 53 allsvenska säsonger bakom sig. De ligger elva i maratontabellen. Fast nuförtiden är de sist i Superettan. Ekonomin är, vad jag förstår, inget vidare och på wikipedia läser jag: ”ÖSK är även det laget som spelat flest säsonger i den högsta serien utan att ha vunnit”. Jamen cupen då? Jag googlar och finner att de varit i final vid två tillfällen. Och förlorat bägge gångerna.

Örebro SK har alltså aldrig vunnit några natonella titlar. Aldrig någonsin. Och deras nuvarande läge är, för att inte ta till överord, prekärt.

Så nu ska jag fortsätta mala på kring det så uttjatade perspektivet om att vi minsann borde tänka på andra stackars klubbar/det dystra 90-talet/nåt annat miserabelt istället för att lägga våra bombmattor av gnäll över den klubb vi säger oss älska? Är det det detta handlar om?

Nej. Eller jo förresten, kanske lite. Men inte enbart.

För jag tycker det är intressant att supporterattityder och … ja, segerslentrian kanske vi kan kalla det för, sätts under lupp. Och när det nu gjorts tänker jag tre saker.

För det första minns jag de jublande moshpits som segerfirandena våren 2023 var. Spelarna hoppade runt och in i varandra, vevade med armarna och sjöng för fulla halsar. En effekt av att säsongen innan varit så dyster: när vi nu åter fick njuta av segrars sötma gjorde vi det i fulla drag, rusiga och överlyckliga. Jag hade nog tänkt mig att det där skulle sitta i längre än vad det faktiskt gjort. Att den ödmjukande upplevelse som 2022 var åtminstone, i all sin jobbighet, skulle få oss att uppskatta segrar mer och under längre tid. Eftersom segrar på intet vis var, eller är, självklara. Jag vill aldrig att en vunnen match ska kännas som vardagsmat.

För det andra tänker jag att det är en så fruktansvärd ynnest att ha Malmö FF som sitt lag. Åtta gånger de senaste tolv åren har jag fått se laget i mitt hjärta höja Lennart Johanssons pokal. Nästan lika många gånger (sju) under samma tidsrymd har vi varit i Europagruppspel, varav tre i den allra mest prestigefyllda av turneringar. Det är helt vansinnigt. Framförallt om man jämför med hur … ja, i princip alla andra svenska lags supportrar har det. Inte minst de stackars Örebroarna.

För det tredje tror jag att det är bra att det pratas om sånt här. För min uppfattning är att den drivande publiken inte alls slår dövörat till. Jag vill mena att läktarna nånstans ändå har en förmåga att rannsaka sig själva. Till exempel: när det där kontraproduktiva, eller rent ut sagt idiotiska, suckandet och missnöjda sorlet efter att vissa av våra spelare gjort en miss hade uppmärksammats – och alla tycktes överens om att sånt är ett ofog – då försvann det. Jag hör det i alla fall inte längre. Och efter chockförlusten mot BP överröstades de spridda buropen ganska omedelbart av ”vi älskar Malmö” från ståplats. I mina ögon och öron en elegant replik på de skriverier om orimliga krav och bortskämdhet som Östermatchen följdes av.

Visst, jag tillhör också dem som menar att våra läktare blivit tröttare på senare år. Det gäller inte minst den sektion där jag själv står (Roys). Men det fina med detta är ju att om vi själva upplever oss som trötta, då kan vi själva göra nåt åt det. Och återigen, att den så kallade bortskämdheten uppmärksammas är ju ett utmärkt incitament till upprycking och att visa att den svalnade stämningen bara varit en tillfällig nedgång. Eller nåt i den stilen.

I alla fall. Nu vann vi igår. Övertygande siffror dessutom. Lite islossning framåt med fyra mål gjorda. Allt frid och fröjd igen? Rydström har tagit oss vidare ur svackan? Nja. Jag behöver inte leta särskilt länge innan jag läser irriterade undringar om varför den andra halvleken var så undermålig.

Men att han körde på Gudjohnsen och Ekong där framme var väl åtminstone ett genidrag?

Mnjo. Men varför väntade han till nu? Varför gjorde han inte den ändringen för flera matcher sedan?

Jodå. Som sagt. Damned if you do, damned if you don’t.

Ha en prima vecka, allihopa. Match igen på torsdag.