England
2023-10-24 19:30
“Roligare att se en League One-match live än att gå på Premier League“
Per Malmqvist Stolt om sin kärlek och intresse för engelsk fotboll.
Rasmus Karlsson
2 kommentarer
Per Malmqvist Stolt tar oss med på en resa från sina första minnen från den engelska fotbollen, bruset i publiken från ett kylslaget England, tipsextra och 70- och 80-talets framgångsrika upplaga av Everton.
Vilket är ditt första minne från den engelska fotbollen?
Mitt första minne är egentligen flera. Det är som ett litet pussel som jag lagt ihop i efterhand. Men den allra första minnesbilden är från när jag satt på golvet framför tv:n och lekte med något, säkerligen plastsoldater. Min pappa satt i fåtöljen och halvsov. Har för mig att mamma stod i köket och förberedde middagen. Från tv:n kom ett brus som jag sedan dess alltid känner välbehag när jag hör. Bruset från publiken i ett kylslaget England. På plan sprang en viss Dave Thomas med nedrullade strumpor och slog makalösa inlägg för ett lag i blått, det vill säga Everton.
Men jag har även ett minne av att Mickey Thomas lirade mot Everton med sitt Manchester United. Båda spelarna fastnade på något sätt, men det måste ha varit vid två olika tillfällen, då de inte möttes där i slutet av 1970-talet när jag satt framför tv:n och såg på Tipsextra. En match som senare tog mitt intresse till nästan ohälsosamma nivåer var när Everton vann en FA-cupmatch mot Liverpool 1981.
Var det något specifikt som fick ditt hjärta att brinna lite extra för engelsk fotboll?
Det där bruset som kom från tv: n. Eller vet inte ens om det var ett brus eller sus eller vad det nu var. Men ljudet från publiken var nästan hypnotiserande. Dessutom alltid med en känsla av att det var kallt och kontrasten med lördagsmyset hemma framför tv:n i vardagsrummet gjorde upplevelsen än bättre. Sedan var det så många lag med riktigt snygga matchställ i slutet av 1970- och början av 80-talet. Men det kanske viktigaste för en kille från Boden, som var så långt ifrån fotboll på högsta nivå, var en air av livet i den stora fotbollsvärlden.
Finns det någon spelare som ligger dig nära hjärtat?
Många. När det gäller Everton så är det 70-talslirare som centern Bob Latchford, yttern Dave Thomas, mittbacken Mick Lyons, spelfördelaren Martin Dobson, vilka lyser lite extra i benhård konkurrens. På 1980-talet handlar det om hela förstaelvan från storhetstiden: Neville Southall – Gary Stevens, Derek Mountfield (sedan Dave Watson), Kevin Ratcliffe, Pat van den Hauwe – Trevor Steven, Paul Bracewell, Peter Reid, Kevin Sheedy – Graeme Sharp, Andy Gray. Enligt mig ett av de mest välbalanserade lagen i engelsk fotbollshistoria. Den perfekta balansen mellan vinnarskallar och hårdjobbare som kunde vara brutala när så krävdes. Dessutom spelade de med stil, finess och känsla. Sedan är jag också förtjust i spelare innan jag började följa Everton, som Howard Kendall, Alan Ball, Colin Harvey, Brian Labone, Gordon West, Joe Royle och Alex Young.
Utanför Everton är det främst Nottinghams ytter John Robertson samt West Hams elegant Trevor Brooking som har fastnat.
Har ditt intresse eller din relation till engelsk fotboll förändrats något genom åren?
Det har definitivt förändrats. Jag är inte alls lika engagerad i resultaten, om det så gäller mitt eget lag eller tabellen som helhet. Förr kunde ju en helg kännas förstörd om Everton förlorade, nu är det inte så. Men jag är desto mer intresserad av allt runt själva matchen, det vill säga fotbollskulturen och även upplevelsen av att vara på plats. I och med att jag är aktiv i Swedish Toffees så har mitt supporterskap förvandlats mer till att umgås med Everton-kompisar, än något annat. I övrigt blir jag nog mer intresserad av fotbollen i Championship och nedåt, än i en överkommersialiserad Premier League.
Hur skulle du säga att engelsk fotboll står sig idag jämfört med för 20 år sedan?
Mycket bra. Bättre spelare, bättre spelande lag, lugnare på läktarna där det också finns plats för familjer och turister samt egentligen högre kvalitet på hela upplevelsen. Men det är också där baksidan finns för en som jag som växte upp under 1970- och 80-talen. Fotbollen för mig ska vara lite mer råbarkad, närmare de vanliga människorna och kanske inte alltid så bekväm som upplevelse. Men det är svårt med nostalgi, då jag aldrig vill tillbaka till huligan-eländet eller den utbredda och cementerade rasismen på läktarna såväl som på plan. Man ska inte behöva vara rädd för att gå på fotboll. Men ändå... lite mer jordnära vill jag ha den. Därför tycker jag att det är roligare att se en League One-match live än att gå på Premier League.
TV: Kevin Sheedys minnesvärda tid i Everton
Vilket är ditt första minne från den engelska fotbollen?
Mitt första minne är egentligen flera. Det är som ett litet pussel som jag lagt ihop i efterhand. Men den allra första minnesbilden är från när jag satt på golvet framför tv:n och lekte med något, säkerligen plastsoldater. Min pappa satt i fåtöljen och halvsov. Har för mig att mamma stod i köket och förberedde middagen. Från tv:n kom ett brus som jag sedan dess alltid känner välbehag när jag hör. Bruset från publiken i ett kylslaget England. På plan sprang en viss Dave Thomas med nedrullade strumpor och slog makalösa inlägg för ett lag i blått, det vill säga Everton.
Men jag har även ett minne av att Mickey Thomas lirade mot Everton med sitt Manchester United. Båda spelarna fastnade på något sätt, men det måste ha varit vid två olika tillfällen, då de inte möttes där i slutet av 1970-talet när jag satt framför tv:n och såg på Tipsextra. En match som senare tog mitt intresse till nästan ohälsosamma nivåer var när Everton vann en FA-cupmatch mot Liverpool 1981.
Var det något specifikt som fick ditt hjärta att brinna lite extra för engelsk fotboll?
Det där bruset som kom från tv: n. Eller vet inte ens om det var ett brus eller sus eller vad det nu var. Men ljudet från publiken var nästan hypnotiserande. Dessutom alltid med en känsla av att det var kallt och kontrasten med lördagsmyset hemma framför tv:n i vardagsrummet gjorde upplevelsen än bättre. Sedan var det så många lag med riktigt snygga matchställ i slutet av 1970- och början av 80-talet. Men det kanske viktigaste för en kille från Boden, som var så långt ifrån fotboll på högsta nivå, var en air av livet i den stora fotbollsvärlden.
Finns det någon spelare som ligger dig nära hjärtat?
Många. När det gäller Everton så är det 70-talslirare som centern Bob Latchford, yttern Dave Thomas, mittbacken Mick Lyons, spelfördelaren Martin Dobson, vilka lyser lite extra i benhård konkurrens. På 1980-talet handlar det om hela förstaelvan från storhetstiden: Neville Southall – Gary Stevens, Derek Mountfield (sedan Dave Watson), Kevin Ratcliffe, Pat van den Hauwe – Trevor Steven, Paul Bracewell, Peter Reid, Kevin Sheedy – Graeme Sharp, Andy Gray. Enligt mig ett av de mest välbalanserade lagen i engelsk fotbollshistoria. Den perfekta balansen mellan vinnarskallar och hårdjobbare som kunde vara brutala när så krävdes. Dessutom spelade de med stil, finess och känsla. Sedan är jag också förtjust i spelare innan jag började följa Everton, som Howard Kendall, Alan Ball, Colin Harvey, Brian Labone, Gordon West, Joe Royle och Alex Young.
Utanför Everton är det främst Nottinghams ytter John Robertson samt West Hams elegant Trevor Brooking som har fastnat.
Har ditt intresse eller din relation till engelsk fotboll förändrats något genom åren?
Det har definitivt förändrats. Jag är inte alls lika engagerad i resultaten, om det så gäller mitt eget lag eller tabellen som helhet. Förr kunde ju en helg kännas förstörd om Everton förlorade, nu är det inte så. Men jag är desto mer intresserad av allt runt själva matchen, det vill säga fotbollskulturen och även upplevelsen av att vara på plats. I och med att jag är aktiv i Swedish Toffees så har mitt supporterskap förvandlats mer till att umgås med Everton-kompisar, än något annat. I övrigt blir jag nog mer intresserad av fotbollen i Championship och nedåt, än i en överkommersialiserad Premier League.
Hur skulle du säga att engelsk fotboll står sig idag jämfört med för 20 år sedan?
Mycket bra. Bättre spelare, bättre spelande lag, lugnare på läktarna där det också finns plats för familjer och turister samt egentligen högre kvalitet på hela upplevelsen. Men det är också där baksidan finns för en som jag som växte upp under 1970- och 80-talen. Fotbollen för mig ska vara lite mer råbarkad, närmare de vanliga människorna och kanske inte alltid så bekväm som upplevelse. Men det är svårt med nostalgi, då jag aldrig vill tillbaka till huligan-eländet eller den utbredda och cementerade rasismen på läktarna såväl som på plan. Man ska inte behöva vara rädd för att gå på fotboll. Men ändå... lite mer jordnära vill jag ha den. Därför tycker jag att det är roligare att se en League One-match live än att gå på Premier League.
TV: Kevin Sheedys minnesvärda tid i Everton
