Michael Owen - om att ta chansen

“The hard bit is when you get asked and if opportunities have been few and far between the pressure is really on to play well. If you don’t, you will get your criticism and all the rest of it, but you will probably have to wait another three months for a chance.”

Orden kommer från Michael Owen efter matchen mellan Southampton-Man United i FA-cupen i helgen.

Som spelare har jag aldrig varit sådär jätteöverdrivet förtjust i Michael Owen. Hans kvickhet, smarta löpningar och kliniska avslut är styrkor som jag givetvis varit medveten om, men jag kan inte hjälpa att jag ändå alltid haft problem med hans, rätt, endimensionella spel.

Som människa är det en annan sak. Ser man intervjuer med honom får man en känsla av att det är en ödmjuk, klok, rak och ärlig man. Visst, jag kan fel, han kanske är lite av en snake in the grass i verkligheten men troligen så är han inte det.

Mellan 1998-2004 var Owen hela Englands älskling. I december 2001 fick han ta emot Ballon d’Or – livet lekte.

Sedan flytten till Madrid 2004 har livet inte flutit på med samma ljuva fart för den relativt korte anfallaren från Chester. Brist på speltid, mindre kompetent omgivning och skador är fiender som varit alltför starka.

I Newcastle var det värst: kraven var höga, skadorna många och långa. Hejade man på Newcastle under denna tid skrev man knappast några längre kärleksdikter a la Shakespeare till deras stjärnforward.

Att Newcastle som lag också gick rätt dåligt under denna tid och att Owen dessutom åkte helikopter till träningar gjorde inte saken bättre:

“I know that if you don't score, play well or win, you are wrong to have a helicopter and fly home each week to see your kids. You are wrong to have a business outside of football. You are wrong to plan for the future.

If I were scoring goals, I would have been a great lad, popping home to be a family man on a Tuesday after training to see my three kids. I would be portrayed as thoughtful. If you are scoring goals, then everything is right and innocent little things like going home to see your family would not be misrepresented. But nobody is interested in listening to you when you are being relegated."

Problemet för Owen är att han är som bäst när han spelar kontinuerligt med spelare i världsklass runt omkring sig. Ja, ni förstår problemet.

För Owen är inte längre den spelaren som kniper en startplats i en storklubb. Vill han spela kontinuerligt måste han gå till en mindre klubb med något sämre omgivning.

Om vi återgår till matchen mot Southampton så kan vi konstatera att Fergusons nya tanke med Owen är att han droppar ner något i planen för att delta mer i spelet.

Det funkade ok – stundtals var han osynlig men oftast var han full av liv och visade på ett spelsinne som inte fanns där för ett decennium sedan. Och han gjorde mål. Sådant är viktigt att göra då man har målsprutor som Berbatov och Hernandez samt Rooney framför sig i hackordnigen.

Lyssnade man på intervjun efter matchen märkte man att det var en lättad Owen. Han är inte längre en orädd tonåring; snarare en 31 år gammal man med bra koll på hur läget ser ut.

Han är medveten om att varje minut på planen är en minut där han måste leverera, han vet att det inte går att ha någon dålig period – inte i United, inte när pensionsåldern närmar sig.

Framtiden är svår att sia om men jag tyckte det var kul att se Michael Owen lyckas, om så bara för en match.

Andra noteringar från helgen:

*Everton och Chelsea kändes på förhand som ett kryss, under matchen kändes det som att en etta var troligt. Det slutade givetvis med ett kryss.

*Victor Obinna har ju haft för vana att omvandla var hundrade chans till mål – hans hattrick mot Forest var därför en liten chock för oss alla.

*Totteham hade en legendarisk dålig match mot Fulham.

*Dawson hade en legendarisk dålig kvart innan han blev utvisad.

*Bassong och Hutton var också på gränsen till att vara legendarisk dåliga.

*Danny Murphy har ett väldig mysigt tillslag på bollen: notera hans straffteknik – vackert är bara förnamnet.

*I FA-cupen blir det ju klasskillnad ibland. Så kändes det då Fabregas kom in mot Huddersfield.

*Notts Co var ett dussin minuter från att svara för helgens skräll. Då dök den fruktansvärt dyra bosniern upp och räddade ett blekt City.

*Robert Pires gjorde mål. Jag vet, jag är också en smula förvånad: trodde att Pires för evigt skulle gå mållös i Villa-tröjan. Det vara bara en känsla.