England
2011-02-28 10:00
När världen log mot Birmingham
Innan dagen D, finalen i Carling Cup, var Birminghams spelare rejält taggade: de visste att det inte direkt är varje dag Birmingham City glider in på arenor som Wembley för att spela matcher om pokaler
Oscar Öberg
2 kommentarer
Barry Ferguson, den mest rutinerade – eller i alla fall mest vinstrika – räven i Birminghams omklädningsrum, fick innan matchen frågan om han tänkt tanken att han, innan söndagen den 27 februari var slut, skulle stå med Carling Cup-pokalen mellan sina händer:
“Lifting the cup? Of course I’ve thought about it. But if I’m being honest, when I came down to Birmingham it’s not something I’d imagined, getting into a final.
No disrespect, but Birmingham aren’t the biggest of clubs and are not expected to reach a final.”
Det är däremot Glasgow Rangers: klubben där både Barry Ferguson och Alex McLeish haft framgångar, där de firat titlar tillsammans. Efter semifinalvinsten mot West Ham stötte de båda på varandra i tunneln – McLeish berättar om det ögonblicket:
"I didn't walk towards the tunnel to coincide with Barry. It was almost fate with two guys who had been there before - getting to finals.
There was a kind of a look of recognition about what we'd just done and a feeling we'd been there before."
Senaste – och tills igår enda – gången Birmingham vann någon titel var 1963 då de besegrade ärkerivalen Aston Villa i ligacupfinalen. Då Arsenalfans gick runt och hade ångest för att det var nästan sex år sedan de vann en titel kunde Birminghamfans vänligt berätta att det var nästan 50 år sedan de vann en titel. En rätt stor skillnad kommer man fram till om man kan sin matematik.
Och vägen till finalen har inte varit direkt spikrak för laget från Englands näst största stad.
Mot Rochdale, i först rundan, blev det en tight uddamålsvinst; ett par rundor senare mot Brentford lyckades Kevin ”Super Kev” Phillips att kvittera bortalagets ledning på övertid och man vann sedan på straffar; i lokalderbyt mot Aston Villa, i kvartsfinalen, avgjorde Nikola Zigic i 84:e min; och så var det ju den där matchen mot West Ham, i semifinalen, där allt, plötsligt, gick Birminghams väg.
För inte många trodde väl att Birmingham skulle resa sig efter att Carlton Cole, i den andra matchen på St Andrew’s, skottade in 1-0 för att ge West Ham en sammanlagd ledning på 3-1. Birmingham är inte direkt laget som bara sådär på skoj gör mål – nu var de tvungna att göra minst två.
Men de reste sig: Lee Bowyer kvitterade, Roger Johnson gav dem ledning och i förlängningen avgjorde Craig Gardner. Sagan fortsatte och gav en spelare som Lee Bowyer hopp om mer:
"Games that happen like that, it does give you that belief, that ‘this could be meant to be’ kind of thing."
När inhopparen Obafemi Martins avgjorde finalen i slutminuterna var det alltså inte första gången under Birminghams Carling Cup-berättelse som världen log mot dem.
Men kanske, efter nästan 50 år, var de värda en resa där bollen studsade stolpe in.
Andra saker vi noterat efter helgen:
*United imponerade men Rooneys armbåge var inte så imponerande – psykbryt på tokhög nivå. För att quota Robinson-Erold: ”Skämmes tamejfan”!
*Chicharito må vara ett löjligt smeknamn – och det är det verkligen – men grabben med namnet på sin rygg verkar veta var målet är.
*Charles Nzogbias klackpassning till James McCarthy, efter typ 25 min, var löjligt briljant: tyvärr var den unge skottens – men som representerar Irland – avslut allt annat än briljant.
*Van is still the man – människor med Unitedhjärta hoppas innerligt att deras holländska målvakt hittar något slags livselixir så att han för evigt kan vakta deras mål.
*En som man har sett varit i ett stort behov av en dos av självförtroende är Jermaine Beckford och efter två målskyttsmål mot Sunderland har nu Everton två anfallare – Saha också – som verkar närma sig något som kallas formtopp.
*Blackburn var, för att vara helt ärlig, helt värdelösa i matchen mot Aston Villa på Villa Park. All cred till Villas offensiva spelare – typ Young, Downing, Pires, Albrighton – men när motståndarna inte dyker upp är det inte så svårt att göra mål.
*Kevin Nolan har inte följt den här visa-inte-känslor-om-du-gör-mål-mot-din-gamla-klubb-trenden, utan kycklingdansade glatt efter sitt mål mot Bolton.
*Kom ni ihåg Stefan Schwarz uppsnurrning av Bulgariens mittfält innan han assisterade Kennet Kneten Andersson i bronsmatchen VM 94?
En som i helgen försökte kopiera Schwarz var Jose Enrique som snurrade upp Boltons högersida för att sedan lägga en macka till Nile Ranger som likt Kneten nickade in bollen i mål. Enda skillnaden var att Kneten, 94, lyckades hålla sig onside – det gjorde inte Ranger.
“Lifting the cup? Of course I’ve thought about it. But if I’m being honest, when I came down to Birmingham it’s not something I’d imagined, getting into a final.
No disrespect, but Birmingham aren’t the biggest of clubs and are not expected to reach a final.”
Det är däremot Glasgow Rangers: klubben där både Barry Ferguson och Alex McLeish haft framgångar, där de firat titlar tillsammans. Efter semifinalvinsten mot West Ham stötte de båda på varandra i tunneln – McLeish berättar om det ögonblicket:
"I didn't walk towards the tunnel to coincide with Barry. It was almost fate with two guys who had been there before - getting to finals.
There was a kind of a look of recognition about what we'd just done and a feeling we'd been there before."
Senaste – och tills igår enda – gången Birmingham vann någon titel var 1963 då de besegrade ärkerivalen Aston Villa i ligacupfinalen. Då Arsenalfans gick runt och hade ångest för att det var nästan sex år sedan de vann en titel kunde Birminghamfans vänligt berätta att det var nästan 50 år sedan de vann en titel. En rätt stor skillnad kommer man fram till om man kan sin matematik.
Och vägen till finalen har inte varit direkt spikrak för laget från Englands näst största stad.
Mot Rochdale, i först rundan, blev det en tight uddamålsvinst; ett par rundor senare mot Brentford lyckades Kevin ”Super Kev” Phillips att kvittera bortalagets ledning på övertid och man vann sedan på straffar; i lokalderbyt mot Aston Villa, i kvartsfinalen, avgjorde Nikola Zigic i 84:e min; och så var det ju den där matchen mot West Ham, i semifinalen, där allt, plötsligt, gick Birminghams väg.
För inte många trodde väl att Birmingham skulle resa sig efter att Carlton Cole, i den andra matchen på St Andrew’s, skottade in 1-0 för att ge West Ham en sammanlagd ledning på 3-1. Birmingham är inte direkt laget som bara sådär på skoj gör mål – nu var de tvungna att göra minst två.
Men de reste sig: Lee Bowyer kvitterade, Roger Johnson gav dem ledning och i förlängningen avgjorde Craig Gardner. Sagan fortsatte och gav en spelare som Lee Bowyer hopp om mer:
"Games that happen like that, it does give you that belief, that ‘this could be meant to be’ kind of thing."
När inhopparen Obafemi Martins avgjorde finalen i slutminuterna var det alltså inte första gången under Birminghams Carling Cup-berättelse som världen log mot dem.
Men kanske, efter nästan 50 år, var de värda en resa där bollen studsade stolpe in.
Andra saker vi noterat efter helgen:
*United imponerade men Rooneys armbåge var inte så imponerande – psykbryt på tokhög nivå. För att quota Robinson-Erold: ”Skämmes tamejfan”!
*Chicharito må vara ett löjligt smeknamn – och det är det verkligen – men grabben med namnet på sin rygg verkar veta var målet är.
*Charles Nzogbias klackpassning till James McCarthy, efter typ 25 min, var löjligt briljant: tyvärr var den unge skottens – men som representerar Irland – avslut allt annat än briljant.
*Van is still the man – människor med Unitedhjärta hoppas innerligt att deras holländska målvakt hittar något slags livselixir så att han för evigt kan vakta deras mål.
*En som man har sett varit i ett stort behov av en dos av självförtroende är Jermaine Beckford och efter två målskyttsmål mot Sunderland har nu Everton två anfallare – Saha också – som verkar närma sig något som kallas formtopp.
*Blackburn var, för att vara helt ärlig, helt värdelösa i matchen mot Aston Villa på Villa Park. All cred till Villas offensiva spelare – typ Young, Downing, Pires, Albrighton – men när motståndarna inte dyker upp är det inte så svårt att göra mål.
*Kevin Nolan har inte följt den här visa-inte-känslor-om-du-gör-mål-mot-din-gamla-klubb-trenden, utan kycklingdansade glatt efter sitt mål mot Bolton.
*Kom ni ihåg Stefan Schwarz uppsnurrning av Bulgariens mittfält innan han assisterade Kennet Kneten Andersson i bronsmatchen VM 94?
En som i helgen försökte kopiera Schwarz var Jose Enrique som snurrade upp Boltons högersida för att sedan lägga en macka till Nile Ranger som likt Kneten nickade in bollen i mål. Enda skillnaden var att Kneten, 94, lyckades hålla sig onside – det gjorde inte Ranger.
